Krönika Centralbanker
Enlund: Kan Matrix-inspirationen säga något om penningpolitiken?
Vem kommer inte ihåg scenen i filmen The Matrix från 1999, i vilken huvudrollsinnehavaren Neo erbjuds två olika piller. Antingen kan han välja det röda pillret, som kommer att göra att han ser verkligheten som den är på riktigt. Eller så kan han välja det blå pillret, där han förblir i sin ordinarie och medelmåttiga ”verklighet”. Och detta utan vetenskap om att han gjorde valet.
Dessa pillermetaforer har varit vanligt förekommande i olika sociala medier det senaste decenniet, och idag anser (den förvisso inte särskilt tillförlitliga) sidan Wikipedia att användandet av ordet piller betyder att man plötsligt har fått upp ögonen för något visst.
Jag vill nu fråga dig om du har provat på det penningpolitiska pillret?
Sedan 1980-talet – fram till fjolåret – har räntorna i stora delar av världen uppvisat en fallande trend. Den välkände teflonprofeten Larry Summers, som låter hälsa från en karibisk strand att det vore bäst för alla och envar om du snart blir arbetslös, är en profil som producerat texter på detta fenomen. Han var långt ifrån först med att mynta begreppet “sekulär stagnation” eller med de associerade idéerna som en förklaring till det fallande ränteläget, men bidrog till att popularisera det. Så sent som mars 2020 skrev han till exempel att “investeringarna inte klarade av att absorbera sparandet” och att detta därför framkallade lägre räntor. Och som svensk tycker man förstås – påverkad av sin Knut Wicksell – att det nog kan ligga en hel del i detta.
INGEN PIGGELIN FÖR WARREN BUFFETT
Om till exempel inkomstojämlikheten ökar, vilket den gjort under samma 40 år, kommer balansen mellan sparande och investeringar framkalla ett nedåttryck på ränteläget. På ekonomspråk: konsumtionspropensiteten är lägre för välbärgade. På svenska: Warren Buffett lär inte skutta till kiosken för att köpa sig fler piggelin när han får in mer pengar på kontot.
En betydligt intressantare spaning än den om Buffetts glasskonsumtion är att ränteläget faktiskt inte har fallit alls (!) sedan 1980-talet. Åtminstone inte om man utesluter ränterörelserna kring räntebesked från USA:s centralbank Federal Reserve. Ekonomen Sebastian Hillenbrand, som dokumenterade detta för några år sedan, drog slutsatsen att “Fed besitter viktig information om den långsiktiga neutralräntan”, vilket kan tänkas förklara detta resultat. Med ekonomernas idé om neutralräntan åsyftas den räntenivå som varken leder till att konjunkturen bromsar in eller accelererar.
Men är det verkligen så att Fed besitter sådär särskilt viktig information?
“Kartan föregår territoriet”, skrev Jean Baudrillard i sin analys av våra postmoderna samhällen. Med det menade han att det är kartan som skapar vår bild av verkligheten (territoriet), snarare än att det är verkligheten självt som skapar vår bild av den.
SPEGELSALS-EFFEKTEN
Ekonomer vid Bank for International Settlements (BIS) fann häromåret bevis på en “feedbackloop mellan centralbanken och den privata sektorn (…) som leder till stora och kvardröjande förändringar i uppfattningar om neutralräntan”. Centralbankens räntesänkningar skrämmer den privata sektorn, som då räddhågset minskar sin efterfrågan, vilket leder till att centralbanken drar slutsatsen att neutralräntan har fallit, och därför sänker räntan ännu mer, och så vidare. De menade att en sådan “spegelsals-effekt” förklarade räntenedgången sedan 2008.
Kanske hade Baudrillard rätt när det gäller penningpolitik? Kartan (centralbankens karta) föregår territoriet (den privata sektorns/vår bild av verkligheten). Det var Baudrillards bok Simulacres et Simulation som inspirerade till Wachowskibrödernas The Matrix, en film som han förresten kom att avsky.
RIMLIGT AV RIKSBANKEN?
Våren 2019 menade Riksbanken att neutralräntan kan beräknas som “den genomsnittliga förväntade framtida realräntan”. Man tittar alltså på vad marknaden prissätter i obligationsmarknaden, och använder denna prissättning som en indikator för vilken penningpolitik som bör föras (det vill säga rätt räntenivå för styrräntan). Är detta verkligen rimligt?
Ekonomer vid den internationella valutafonden IMF har under det gångna decenniet också argumenterat för att “regeringar kan proppa pensionsfonder fulla med statsobligationer, och genom regleringar tvinga dem att acceptera mycket lägre avkastning” (IMF WP/13/266) för att en sådan “skatt på sparande” genom en mix av regleringar och inflation kan vara bra, inte minst då det blir “ogenomskinligt för de flesta väljare” (IMF WP/15/7). Detta har också sjösatts, och kallas för “finansiell repression” av de insatta. Riksbankens manipulationsprogram för rikets alla obligationsmarknadsräntor är bara ett exempel på detta.
Inte nog med att man från centralbankshåll alltså skrämt upp den privata sektorn, kanske under 40 års tid (feedbackloopen ovan), man har också använt ränteläget – som man själv varit med och manipulerat – som en indikator på vilken penningpolitik som bör föras.
Dagens penningpolitiska landskap kanske rent av kan sägas utgöra ett slags lustiga huset av simulacra, för att låna ett annat av Baudrillards begrepp. Representationer har helt ersatt verkligheten.
Fast det är ju egentligen inte så lustigt, för vi är ju inlåsta i samma byggnad.
Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor