En trader är som fotbollstränare – vi investerare är bäst på bortförklaringar

Natten är ung och jag ligger vaken. Ännu en helg med ett nederlag som tär på själen. Mitt fotbollslag, flickor födda 2013, har förlorat ytterligare en match, och jag kan inte låta bli att fundera på vad jag borde ha gjort annorlunda.

Låt oss spola tillbaka bandet. När jag var ung blev jag besatt av engelsk fotboll. Tänk Erik Niva-light. För en umepojk var det ett ganska svårmättat beroende, med endast en match på helgen via Tipsextra och senare Tipslördag på TV4. Jag följde tabellerna i Västerbottens-Kuriren och drömde mig bort, men så mycket mer fanns det inte. Så skedde något – spelet Championship Manager 2 (CM2) kom ut och världen öppnade sig för mig.

Jag fick plötsligt möjlighet att vara fotbollsmanager för vilket lag jag ville. Det var mer ett strategispel än ett fotbollsspel; man hanterade taktik, löneförhandlingar och klubbens ekonomi. I efterhand inser jag att jag nog lärde mig lika mycket, eller mer, om ekonomi som om fotboll där (och mycket mer än på någon annan ekonomiutbildning). Men det är en annan historia.

Missade manschettknapparna

Som föreningsperson eller överhuvudtaget engagerad i ideell verksamhet har jag nog alltid varit värdelös. Jag har aldrig haft en position inom föreningslivet. Jag har inte ens suttit i elevrådet eller varit toastmaster. Egentligen inte för att jag saknar driv, det är nog mest för att jag aldrig blivit tillfrågad. Varken jag själv eller någon annan har tyckt att jag passar in i dessa sammanhang. Och helt obegripligt är det inte heller. Vem anlitar någon som toastmaster som håller på att missa sitt eget bröllop för att han har glömt sina manschettknappar? Och vem vill ha någon att sköta föreningens ekonomi som alltid betalar sina egna räkningar först efter två påminnelser?

Så hur blev jag då fotbollstränare för ett gäng elvaåringar? Det är en bra fråga. Papporna som hade tränat laget hade inte längre tid. Det kallades till föräldramöte. Jag missade det så klart eftersom jag glömt skriva in det i min kalender.

Ingen av de närvarande föräldrarna ville ta på sig uppdraget, så det blev så där pinsamt tyst som det kan bli på föräldramöten. Plötsligt kom då en pappa på hur han skulle lyckas bryta den plågsamma tystnaden: “John Skogman jobbar som daytrader, gillar fotboll och har ju egentligen inget riktigt jobb, så han kanske kan göra det?” Föräldramötet avslutades, och så hade jag blivit tränare. Eller manager, som jag gärna kallar det, för att bygga vidare på den erfarenhet jag har från mina många timmar framför CM2.

Det går – så där

Hur har det då gått efter tre år av coachande? Ja, det är väl så där, får man nog säga. Vi spelar i den lätta serien, och vi förlorar nästan varje match. Oftast är det stora förluster (även fast Svenska Fotbollförbundet har bestämt att för elvaåringar ”räknar vi inte mål utan spelar för att det är roligt”, något som varken barn eller föräldrar någonsin brytt sig om). Det är faktiskt som att jag är en magnet för nederlag. De få gånger jag missat matcher har vi faktiskt vunnit. Kan det bara vara en slump?

Men det är just i detta läge som mina styrkor som daytrader kommer till pass. Hur får man ett fotbollslag som nästan aldrig vinner att vilja fortsätta? Det är trots allt det viktigaste i ungdomsidrott, intalar jag mig själv. Ingen är bättre än en investerare på att hitta bortförklaringar! Det är motvind, sol i ögonen, och såklart är det nästan alltid domarens fel.

Jag peppar dem med att vi kommer tillbaka starkare nästa gång och att det är synd att motståndarlaget just idag hade bara sina bästa spelare på plan, egentligen hör de nog inte alls hemma i lätta serien. Vi kommer igen i nästa match, eller hur tjejer?

Vi mot dom

Så kommer då säsongens sista match. “It all comes down to this”, som de säger i amerikanska sportfilmer. Borta mot Tullinge. Peptalket innan matchen är så långt ifrån Svenska Fotbollförbundets utbildningsprogram man kan komma. Istället kommer det från min hemmasnickrade tränarutbildning, byggd på Instagram-klipp med Mourinho i topp-form.

PrivatekonomiKrönika

John Skogman: Sluta med de här sakerna – och bli rik

Jag vet att min enda chans är att skapa en klassisk vi-mot-dom-känsla. Mitt lag måste leva sig in i känslan av att vi är hungriga underdogs som ingen egentligen tror på och så vinner vi ändå mot alla odds ur ett enormt underläge. Jag säger något om att vi kommer från Bromma och att motståndarna inte har någon respekt för oss. Resultatet? Det fungerar sådär, men inte sämre än något av mina andra peptalk. Oavsett går vi ut och kämpar.

Men vem räknar?

Matchen blir jämn, och vi vänder ett 0-1-underläge till 2-1. Nu blir det intressant! 2-1-målet? Ja, det kan diskuteras. Stolpe-stolpe-ut brukar oftast inte räknas som ett mål. Men i ett försök att vara rolig ritar jag upp en låtsas-VAR-tavla och pekar på mittlinjen, och plötsligt dömer ungdomsdomaren mål! Jag bländar motståndarnas tränare med mitt charmiga leende. Till slut vinner vi matchen, och laget springer mot de ditresta föräldrarna för att fira.

En förälder, som inte är lika tävlingsinriktad, frågar försiktigt vad slutresultatet blev. Jag svarar stolt: “3-2 till oss!” och lägger nonchalant till: “But who’s counting?” För i natt vet jag att jag inte kommer ligga vaken och grubbla. I alla fall inte över fotbollen.

John Skogman, daytrader som tidigare jobbat på Remium, Kaupthing och gjort en FN-sväng i Kosovo. Idag är han mest känd för att han driver Börspodden.