En solkig sörja

Så var valet över för den här gången och som de flesta spådde har ingen blivit särskilt mycket klokare. Det blev precis så rörigt som man hade räknat med, och på valnatten utropade sig alla till segrare, fast alla – på lite olika sätt – var förlorare.

Oavsett vem det blir som bildar regering framöver kan man konstatera att valresultatet, precis som i många andra länder, speglar ett misstroende mot den politiska eliten. Partier till höger och vänster tog mark, samtidigt som de två största partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna, tappade.

Dels har det med invandrings- och integrationsfrågan att göra, men även ideologisk tydlighet har belönats. I flera andra frågor har partierna inte heller uppfattats klara av att leverera på medborgarnas höga förväntningar.

Säkerligen finns ett visst element av ”de stigande förväntningarnas missnöje”, som Tage Erlander en gång i tiden kallade det, men misstroendet handlar om långt mer än de bortskämda medborgarna. Att inte se det är att inte ta problemen på allvar.

Trots att det i åratal skrikits om bostadsreform har ingenting gjorts. När det gäller arbetsmarknadspolitiken har man varken hittat lösningar för att integrera utrikes födda eller fylla den ganska omfattande kompetensbrist som landet lider av. Skolan klarar inte av sitt kompensatoriska uppdrag, och i förra veckan skrev Volvo Cars vd Håkan Samuelsson en debattartikel i Dagens Industri där han hävdade att svenska vägar inte håller måttet. Vården må visserligen medicinskt sett fungera bra, men vårdköerna växer och i förhållande till vad det kostar är svensk sjukvård inte effektiv.

Det är klart man som medborgare undrar varför politiker inte gör något åt det. Är det så illa att vårt demokratiska system har visat sig oförmöget att ta tag i den typen av långsiktiga problem?

Allt fler tycks tro det.

Larry Diamond, en politisk sociolog på Standford-universitetet i Kalifornien och senior rådgivare till The Hoover Institution, en tankesmedja som står för politisk och ekonomisk frihet, har i sin forskning visat att medborgarna i västerländska stater oroar sig för demokratins hälsa för första gången sedan andra världskriget.

Man kan kalla det för demokratins kris. Och den kan skönjas på många håll och kanter. Från början var det framför allt en kris i stater som saknade demokratiska traditioner.

Ofta nämndes att Ryssland och ett antal östeuropeiska länder glidit in i mer auktoritära styren. Eller att den arabiska våren inte fick den effekt på styrelseskicket som upprorsmakarna hade hoppats. I länder som Irak och Afghanistan uppfattades inrättande av demokrati snarare som amerikansk imperialism än att folket får bestämma. Och i Turkiet fängslades journalister och president Erdogan tot ett allt starkare grepp om makten.

Men demokratins kris sträcker sig längre än så. Den har nu nått några av de mest mogna demokratierna i väst.

En undersökning från Pew Research Centre från oktober förra året visar att det finns ett stort gap mellan å ena sidan försvaret för demokratin och å andra sidan stort medborgerligt missnöje över hur demokratin fungerar. Missnöjet finns framför allt i västvärldens väl utvecklade demokratier och kan ses som en viktig förklaring till varför medborgarna röstar bort de etablerade partierna.

Gapet har dessutom förstärkts av att folkets försök att visa sitt missnöje genom att lämna de etablerade partierna, av eliten beskrivits som själva hotet mot demokratin.

Ytterligare tecken på utvecklingen är att The Economists demokratiindex förra året sjönk från 5,52 till 5,48. Det beror på faktorer som ett lägre valdeltagande, en ökande klyfta mellan den politiska eliten och väljarna, en försämring av yttrandefriheten och medborgarnas uppfattning att regeringarna fungerar sämre.

Men det är inte bara så att demokratin hotas inifrån, av medborgare som inte blivit lyssnade på angående ökade klyftor; det handlar också om att andra länder, med Kina i spetsen, visat att deras system kan mäta sig med det demokratiska, i alla fall om man ser till ekonomisk framgång.

I Kina bygger man höghastighetståg, motorvägar och utvecklar världsledande artificiell intelligens innan demokratiska stater eller västerländska företag ens hunnit fatta beslut.

Det demokratiska systemet är överlägset när det gäller yttrandefrihet, men i ett land som Singapore har utvecklingen mot frihet i en auktoritär stat kommit långt.

Missnöjet växer när medborgarna i demokratier ser vad andra lyckas åstadkomma. Och hur de själva halkar efter.

Redan i det förra svenska valet signalerade medborgarna sitt missnöjde. Ändå har oron inte tagits på allvar, ändå har det inte talats om större reformer. Denna gång får man hoppas att de styrande – vem det än blir – lyssnar bättre.