En sen kväll i Palma

En sen julikväll i Palma började jag småprata med två spanjorskor. De liksom vi på semester på Mallorca, till vardags gymnasielärare i Barcelona. Ni vet, man börjar med vädret, fortsätter med restaurangtips. Trevligt men rätt så opersonligt. Men så tar diskussionen plötsligt en vändning när vi nuddar frågan om familj och relationsstatus. Den ena brister ut: Ni svenskor kan ju kombinera familj med karriär, här är det omöjligt! Det visar sig att båda är singlar utan barn i 45-årsåldern.

De är inte ensamma om det. Spanien har sedan länge haft rekordlåga födelsetal, tillsammans med andra länder runt Medelhavet och Östeuropa. Den senaste statistiken från Eurostat, där Sverige brukar ligga i toppen, är från 2017. Medan en svensk kvinna i genomsnitt födde 1,76 barn, var samma siffra för Spanien 1,31.

Gräver man vidare i den spanska statistiken så ser det först ut som att singelhushåll legat på en ganska stabil nivå. Men. Till skillnad från svenska ungdomar som flyttar ut för att bli ensamhushåll, stannar man i Spanien kvar hos föräldrarna. Länge. I fjol bodde fler än hälften av ungdomarna 25–29 år och var fjärde 30–34-åring hemma hos mamma och pappa. Var fjärde! Och det är framför allt killarna som gör det.

Låga födelsetal är förstås långsiktigt ohållbart. Färre måste försörja fler. Förr eller senare blir det ett rejält statsfinansiellt problem. Men det är inte bara den framtida arbetskraften som blir lidande. Svårigheter att kombinera familj med karriär innebär ekonomiska problem även på kortare sikt. Till skillnad från mina nyvunna, heltidsarbetande väninnor är många spanjorskor fortfarande utanför arbetskraften. I valet mellan barn och jobb väljer många trots allt det förstnämnda. Sysselsättningen bland kvinnor ligger bara strax över 50 procent.

Det, om något, är slöseri med resurser. För precis som sina europeiska medsystrar är spanjorskorna välutbildade och allmänt lika förmögna till att bidra i arbetslivet som männen.

Så lösningen torde vara att få kvinnor att både föda fler barn och att komma ut i arbete. Bevislige­n går det, med rätt typ av familjepolitik. Det ligger nära till hands att förespråka en generös föräldraförsäkring och väl utbyggd barnomsorg. Och visst finns det forskningsstöd för båda dessa.

Men sambanden är något mer komplexa än så, vilket bland andra ekonomiprofessorn Barbara Petrongolo visat i sin forskning. Ta föräldraförsäkringen. Att förlänga den från låga nivåer verkar öka sysselsättningen bland kvinnor. Men långa lagstadgade möjligheter till ledighet tenderar att ha motsatt effekt och bidra till att kvinnor blir mindre attraktiva att anställa och får det svårare att göra karriär. Just det, kvinnor. För oavsett hur könsneutralt lagen är skriven, så är det kvinnan som fortfarande tar huvudparten av ledigheten i alla länder.

En generös ledighetspolitik kan med andra ord förstärka en segregerad arbetsmarknad där kvinnor har svårt att ta sig till jobb och positioner som inte tillåter långa ledigheter.

Stödet för att en offentlig barnomsorg ökar kvinnors sysselsättning är starkare. Men hur stor effekten blir har visat sig bero på alternativen. I länder där de privata lösningarna – inte sällan i form av mormor eller farmor – redan är vanliga och lättillgängliga får offentliga system inte samma sysselsättningsfrämjande effekt, i alla fall inte på kort sikt.

Till syvende och sist spelar sociala normer kanske den allra viktigaste rollen. Ju starkare normen att det är mamman som ska ta hand om sitt barn är, desto svårare är det för politiken att ändra beteendet. Detta har även svenska studier visat. När Försäkringskassan häromåret kartlade svenska mammors och pappors föräldraledighet beroende på utbildning och inkomst så såg man att i endast en av fyra familjer där mamman tjänade mer än pappan var det pappan som tog det mesta av ledigheten. Oftast var det alltså inte ekonomin som styrde.

Så hade jag något råd att ge till spanjorskorna i Palmanatten? Nja. Rösta för rätt familjepolitisk agenda hade de redan fattat. Liksom hur viktigt det är att stötta alla normbrytare i sin omgivning. Möjligen blev de lite uppmuntrade av att höra att även vi svenskar har en del kvar innan föräldraskapet och arbetslivet är helt jämställt. Så vi beställde in en flaska cava och skålade för semestern och oväntade nya vänskaper!

Glass-ceiling Index

I tidskriften The Economist rankar Sverige först i jämställdhet bland OECD-länder. Måttet bygger på bland annat arbetskraftsdeltagande, löner, utbildningsnivå och andelen kvinnor i ledande positioner. Spanien ligger på plats 15. Den positiva utvecklingen av OECD-genomsnittet har stannat av de senaste åren.