En efter en kommer kandidaterna att falla

Det var ett intressant gäng politiker som samlats för att fira bröllopet mellan Dominika Peczynski och Anders Borg. Och allra mest intressant var kanske Carl Bildts tal till sin forne regeringskollega. I det tecknade han bilden av den dåvarande finansministern som en person som tycker sig veta det mesta, och som behöver strama tyglar. Varav hjärtat är fullt talar munnen, skulle en psykoanalytiker ha sagt. Vi andra fick bilden av det politiska spelet bekräftat, missa aldrig att ta en poäng på andras bekostnad. För det du vinner förlorar en annan…

Det är en tanke som anmäler när de så kallade talmansrundorna har varit i centrum för det politiska livet i Sverige sedan valet. Under två månader har vi bara hunnit med en talmansrunda, och den har inte ens varit i närheten av att prestera något som skulle kunna läggas fram för riksdagen. Och jovisst, man kan kalla varje kaffe­omgång med partiledarna för talmansrunda, men det är bara när ett förslag läggs fram för riksdagen som begreppet har en reell innebörd. Och som talman Andreas Norlén sa (27/9): ”Man kan ha hur många rundor som helst.”

Så bered er, detta kan hålla på länge.

Hur kan man veta det? Sannolikheten för att Moderaterna och Socialdemokraterna börjar samarbeta i den ena eller andra formen är försumbar. De två partierna ogillar helt enkelt varandra så grundligt att inte ens mäktiga Dagens Nyheters enträgna vädjanden överbryggar motviljan. Och så riksdagen. När det väl läggs fram ett förslag, hur röstar den? Antagligen som den sagt att den ska. Så vi kommer att se den ena statsministerkandidaten efter den andra falla.

Belägg för det finns i denna mening av Mats Svegfors: ”De är inlåsta i sitt eget systems logik.” (DN Debatt 1/11) och de han talar om är partierna. Sedan lägger den forne landshövdingen och chefredaktören i SvD ett förslag som partipolitikerna garanterat inte känner igen sig i. Han önskar sig, i det låsta läget som uppstått, en bred regering med i praktiken två statsministrar, en regeringschef som leder en stor framtidsberedning och en finansminister som leder det som måste hanteras de närmsta fyra åren.

Bakgrunden är det behov av att utreda svensk sjukvård, rättssystem, bostadspolitik, integration och jämställdhet. I praktiken. Ett konstruktivt förslag och en eloge för att han försöker bredda samtalet. Men det löser väljarnas önskan om sakpolitisk utveckling och inte politikernas problem, att de är inlåsta i systemets logik.

Så vad återstår? Utforska tanken att vi, hur osannolik den än låter, lika gärna kan ta tjuren vid hornen. Extraval.

Vad skulle ett sådant betyda? Det genomförs om riksdagen fyra gånger har röstat ner talmannens förslag till statsminister och ska genomföras inom tre månader. Talmannen bestämmer datum. Det har skett 1958, 1921, 1914 och 1887. Inget Sverige har stor erfarenhet av alltså.

Men ett extraval skulle innebära den intressanta situationen att väljarna i närtid fick tillfälle att revidera sina synpunkter. Eller kanske till och med byta fot? Beslutsblindhet är ett begrepp för vår förmåga att byta åsikt, och att göra det utan att veta om det. Det påvisas i ett experiment redovisat i studien ”False beliefs and confabulation can lead to lasting changes in political attitudes”, Journal of Experimental Psychology.

Den visade att det är möjligt att få hälften av personerna i en försöksgrupp att tro att andra svar, än de svar de faktiskt avgivit, är deras egna. Och sen gick det att få dem att argumentera för de synpunkter de från början inte hade. Hälften av väljarkåren… det är en hemsk massa röster som man kan försöka bearbeta.

Sen kan man fundera på om politikerkåren är representativ för väljarkåren. Eller om fler av dem kommer att uppvisa beslutsblindhet? Förhandlingsvilja, heter det på den politiska planhalvan. Och den kommer Sverige att behöva mycket av.

Författare och journalist som skriver en krönika i Affärsvärlden var fjärde vecka.

Höst i tv-soffan

Nu börjar den nya säsongen av House of Cards … alla politiknördars favoritserie. Sedan West Wing lades ner. Claire Underwood, USA:s första kvinnliga president. På Netflix, alltså.