Elefanten i rummet

“Världens största demokrati är på frammarsch! Indien är ett land med en dynamisk tillväxt, där utvecklingen är i det närmaste explosionsartad. Detta öppnar upp för nya och stora möjligheter för svenska små och medelstora företag. Med en växande medelklass på 150 miljoner invånare och en enorm produktionskapacitet finns det stora möjligheter att göra affärer i Indien.”

Ett pamflettartat arrangörslockrop för att locka svenska företagare till möten med den näringslivsdelegation från Indien som förra veckan blixtbesökte Sverige under ledning av premiärminister Narendra Modi?

Nej, det är en inbjudan till ett seminarium om affärsmöjligheter i Indien som hölls på Handelshögskolan i Stockholm. Året var 2005.

Men frågeställningarna för såväl svenska som andra utländska företagare som etablerar sig i Indien, tycks vara desamma nu som för snart 15 år sedan. Och när Modi nu gör reklam för sitt land i en andra Europaturné på bara två år är det i mycket gamla tongångar som hörs på nytt. Budskapet är enkelt: Indiens medelklass är både köpstark och intresserad av att shoppa. Det ledde för några år sedan till att klädkedjan HM tog steget in i Indien med egna butiker. Sedan tidigare har ju bolaget produktion i landet.

Ett centralt begrepp när ekonomer talar om Indiens ekonomi är just den indiska medelklassen, som i dag, enligt olika definitioner, uppgår till drygt dubbelt så många som i början av seklet. Man talar om i storleksordningen 100 miljoner hushåll, motsvarande cirka 300–350 miljoner människor av en totalbefolkning om 1,3 miljarder. Medelklassen, som precis som i Sverige har smartphones, bilar och reser utomlands på semestrar, är den grupp konsumenter som inte bara ska upprätthålla köpfesten utan också få de indiska hjulen att rulla ännu fortare än i dag.

Tillväxten i bruttonationalprodukten väntas enligt den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD hamna på 7,0 procent i år och på 7,4 procent nästa år, vilket också är i linje med den snittnivå som indisk ekonomi har vuxit under de senaste tio åren. Samtidigt utvecklas inflationen gynnsamt i det att prisökningstakten, också enligt OECD, som för fem år sedan låg strax över 10 procent nu har sjunkit till drygt 4 procent.

Men medelklassen måste också ha jobb. Och de nöjer sig inte med att i områden kring Mumbai eller New Delhi eller i andra megastäder samla in och sälja exempelvis petflaskor eller annan förpackningsplast, som de sedan på cykel transporterar till återvinning för någon krona per kilo.

Det är här de utländska företagen, som Volvo, SKF och Ikea, passar så väl in i premiärminister Modis strategi. Denne vann parlamentsvalet för fyra år sedan till inte så liten del på grund av att han lovade att skaka fram 10 miljoner nya jobb årligen. Det bärande kampanjbudskapet är Make in India, där allehanda företag, från svenska multinationella till indiskt lokala, manas att förlägga produktion i Indien.

Ambitionerna att skapa jobb verkar nu inte ha lyckats särskilt väl, vilket fick till följd att de två ministrar i regeringen som var närmast ansvariga för arbetsmarknadsfrågor fick sparken under fjolåret.

Men om premiärministern har problem att nå ända fram inom det här området har han under sina år i politikertoppen i stället lyckats genomföra flera reformer som under många existerat i det indiska kollektiva medvetandet men som nog allmänt har betraktas som omöjliga att hantera.

Fyra av de här reformerna är viktiga, enligt Gunnar Påhlson, som är Indienkännare vid Carnegie Fonder och den som förvaltar bolagets Indienfond.

Först beslutet att minska subventionerna på olja och diesel. Dessa rabatter, som under åren blivit alltmer generösa gentemot framför allt bilister med stora bränsletörstiga fordon, medförde i praktiken att bilägarna fick betalt för att tanka. Ju mer hon heller han tankar, desto högre blir statsbidraget.

Under hösten 2016 ogiltigförklarade Modi så landets 500- och 1 000-rupiesedlar, en åtgärd som framställdes som en överraskning men som han hade flaggat för i sitt valmanifest. Därmed försvann 85 procent av sedlarna från marknaden. De fattigaste drabbades hårdast eftersom de inte hade bankkonton. Åtgärden var tänkt att stävja brottsligheten och att göra det svårare för svarta börs-hajar. Återstod gjorde bara en metod – att sätta in pengarna på banken. De som inte kunde förklara varifrån pengarna kom blev av med dem.

Nu pågår ett arbete med att införa ett momssystem som antas medföra på samma gång ökade skatteinkomster och bättre statsfinanser.

Fjärde förändringen är ett projekt där staten och premiärminister Modi bestämt sig för att bringa ordning och reda i de indiska bankernas usla och svaga balansräkning. 70 procent av bankerna i landet är statliga och många av dem är haverister eller nästan konkursmässiga.

Den sista tredjedelen av bankerna står starkare även om export- och importbetalningar genom banksystemet står för ganska magra valutaströmmar. Av en djupdykning i handeln mellan Sverige och Indien framgår det att varuexporten och varuimporten till och med minskar under perioden 2011 till 2017. Under den tidsperioden backade exporten med 16 procent till 11,4 miljarder kronor. Importen föll under samma tidsperiod med 4 procent till 6,3 miljarder kronor.

Handeln med Indien stod under fjolåret för blott 0,9 procent av exporten från Sverige. Och för ännu mindre andelar av varuimporten, ynka 0,5 procent. Kina står jämförelsevis för 5,5 procent av importen till Sverige samtidigt som 4,5 procent av svensk export går dit.

Om andra länder i Asien brukar jämföras med tigrar så är Indien mer som en stor och kraftig elefant. Det är en extrem rörelsemassa som tar tid på sig att komma upp på fötterna om den ramlar.

Elefanten i rummet

Om Modi lyckats reformera Indiens ekonomi återstår att se. Optimisterna är många.  Men det har de varit i decennier, samtidigt som Indien halkat efter andra Bricländer.