El Dorado och elände

Enkla jämförelser gör ofta det absurda tydligt. Det är exempelvis lite absurt att jämföra värderingen av Tesla och nykomligen Coinbase mot sina branschkollegor.

KRAFTPAKETET TESLA

Tesla har kommit ner lite från sina toppnivåer men värderas alltjämt till 700 miljarder dollar. Det är i nivå med samtliga andra bilmärken på den globala topp-10-listan. Personbilsjättarna Toyota, Volkswagen, Daimler, GM, BMW, Honda, Ford, Stellantis (Fiat, Chrysler, Peugeot m.fl) och Nissan är alltså tillsammans ungefär lika värdefulla som det alltjämt lilla märket Tesla. Och detta är oräknat att denna grupp även har stora lönsamma verksamheter inom lastbilar, både tunga (Traton, Mercedes) och lätta (Toyota, Nissan med flera).

Dessa nio konkurrenter plus dussintals andra i Kina och övriga världen har 100 elbilar som är på eller nära marknaden. Så hur troligt är det att Tesla långsiktigt ska fånga hälften av hela personbilsbranschens värdeskapande? Borde inte vissa konkurrenter hinna ikapp och andra satsa på aggressiv priskonkurrens? Tesla har så klart starka fördelar idag. Den starkaste är kanske Teslas nätverk av laddstationer. Men hur svårt kan det vara för säg 3-4 andra bilbolag att gå ihop och bygga upp en konkurrerande infrastruktur? Egentligen är det inte mycket konstigare än att stora oljebolag tidigare byggde upp parallella nätverk av bensinstationer. Storskalig utbyggnad av laddstationer förutsätter dock ett välfungerande elnät. Här har Sverige en (av många) akilleshälar.

KLONDYKE I NORRBOTTEN

Dagens Industri hade en intressant sammanställning i veckan som visade att det väntas investeringar på 880 miljarder kronor i Norrbotten och Västerbotten. 400 miljarder är LKAB:s jättesatsning på fossilfri järnproduktion (kvaliteten kallas för järnsvamp eller på engelska sponge iron). Andra jätteinvesteringar är H2 Green Steel och Hybrit, som Afv har ett reportage om denna vecka. Och så klart Northvolts batteritillverkning i Skellefteå. Sedan tidigare har Facebook lagt ner miljarder på serverhallar i Luleå. SCA är klar med megainvesteringen Östrand och ska nu lägga 7,5 miljarder på moderniserad kraftpapperstillverkning i Obbola.

Allt det här är väldigt häftigt och positivt. Men varför så lite längre söderut? En röd tråd är att den framtida tillgången till elkraft bedöms som väldigt bra i norra Sverige. För det första finns en fantastisk bottenplatta i den billiga och pålitliga vattenkraften. Ett annat skäl är att det plöjs ner enorma belopp på vindkraft. Enbart i Markbygden utanför Piteå läggs 70 miljarder på vindkraft. Ett tredje skäl är att den stora elexporten från Norrbotten till Finland kommer krympa till nästan ingenting när Finland snart slår på sina nya kärnkraftreaktorer.

KRAFTLÖSA SVENSKA KRAFTNÄT

Dessvärre har Sverige, återigen, visat sig sakna förmåga till långtidsplanering. Det svenska elnätet är föråldrat och klar knappt dagens krav. Än mindre vad som behövs i en mycket nära framtid. Kraftledningarna från norr till söder är helt enkelt inte bra nog för att södra Sverige ska kunna köpa den kraft som behövs från Norrland. Det är en skandal och ett fiasko att det har fått gå så långt. Men den enes nöd är den andres bröd. Sveriges fiaskoartade långtidsplanering innebär att smarta företag kan kliva in. Genom att investera i Norrland drar man nytta av den stora lokala kraftproduktionen som tack vare offentlig dysfunktionalitet endast kan konsumeras i närområdet. Att rusta upp stamnäten tar minst tiotalet år så även om politiker och myndigheter skulle börja agera ansvarsfullt idag så skulle det dröja länge innan det fick effekt.

RINGHALS OCH ANDRA HAVERIER

Ansvarslösheten verkar dessvärre snarare tillta än minska. Att stänga Ringhals reaktor 1 vid årskiftet var förmodligen samhällsekonomiskt helt idiotiskt. Ringhals ägare Vattenfall och Uniper (f.d. EON/Sydkraft) hänvisade visserligen till “kommersiella skäl” men det är en travesti. Dels är kärnkraften oerhört hårt reglerad och politiskt styrd. Vid beslut om tilläggsinvesteringar blir excel-rutan för “politisk risk” väldigt viktig eftersom det påverkar både avkastningskrav och den troliga livslängden på investeringen. En annan ofta förbisedd faktor är att oligopolisterna Vattenfall och Uniper också gör stora oligopolvinster när utbudet av el försämras. För ett vinstmaximerande bolag kan det under vissa förutsättningar vara bingo att strypa utbudet och istället kunna få högre priser på den återstående produktionen. Kanske smart av tysk/finska Uniper men hur det kan vara rimligt att statliga Vattenfall prismaximerar på detta sätt?

En annan “liten detalj” är att den största kostnaden med kärnkraft är kapitalkostnaden. Det är i princip omöjligt att hävda att kärnkraft är “lönsamt” eller “olönsamt” utan att göra en ordentlig djupdykning i hur det hela ska finansieras. Är det ett börsbolag som Uniper med ett avkastningskrav på säg 5-10% eller är det en stat med upplåningskostnader på cirka noll procent? Det här är en förbisedd punkt eftersom kärnkraftens förespråkare också ofta råkar gilla privatiseringar. Men sanningen om kärnkraft är att den förmodligen borde ägas och drivas statligt.

BASINDUSTRIN COINBASE

Apropå el kan vi nämna något om en av de snabbast växande elslukarna, nämligen kryptovalutor. Pionjären KNC Miners “bröt bitcoin” i norrländska serverhallar för tiotalet år sedan men gick i konkurs 2016. Nu vill man i Luleå odla svamp (ätbar, inte järnsvamp) i KNC Miners gamla serverhallar. Andra kryptosatsningar frodas desto mer. I veckan börsnoterades Coinbase. Det är en börs för kryptovalutor. Börsvärdet blev direkt högre än världens största börsföretag ICE, som bland annat äger New York-börsen. Coinbase har nu backat lite men är fortfarande i nivå med ICE och klart högre än alla andra världsbörser, inklusive Nasdaq, Londonbörsen, Deutsche Börse och Euronext. Det är absurt. På Coinbase handlas i första hand Bitcoin. Det är en “tillgång” som är relativt marginell och nästan saknar praktisk nytta annat än som spekulativ leksak. Bitcoin lever också i ett juridiskt limbo. När som helst borde myndigheter slå ner hårt mot kryptovalutor. Det är konstigt att jaga skattefuskare, penningtvättare och kriminella med blåslampa i det vanliga banksystemet men låta kryptofesten pågå ostört. Den påstådda anonymiteten med krypto saknar också trovärdighet om handel och annat sker över ett internet där allt verkar gå att spåra och kontrollera. Encrochat är ett aktuellt exempel. Allt talar för att kryptovalutor med tiden kommer regleras hårt och beskattas.