Ekonomernas ordkrig

Toppekonomer i USA, inklusive Nobelpristagaren Paul Krugman, ligger just nu i luven på varandra om betydelsen av statliga stimulanspaket. I förra veckans kommentar (“Svårare än väntat för Obama”) behandlade undertecknad de centrala teoretiska riktningarna på området.

De som förespråkar John Maynard Kaynes teorier tror att staten kan gå in och stimulera ekonomin medan många makroekonomer idag frågar sig om detta verkligen stämmer. Istället har allt större tilltro fästs till tankar om rationalitet, bland annat Milton Friedmans teori om rationella förväntningar utefter en livscykelteori (den permanenta inkomsthypotesen). Teorier som, till skillnad mot Keynes teorier indikerar att multiplikatoreffekten (det vill säga att samma pengar används flera gånger alltså en ökning av velociteten) blir liten/låg.

Sprickan i ekonomkåren visar sig nu tydligt. University of Chicagos professor John Huizinga sade under ett seminarium häromveckan:

– När jag undervisade inom makro för ett år sedan så var jag övertygad om att så gott som alla makroekonomer var av åsikten att stimulanser av ekonomin är verkningslösa.

Förra veckans krönika kommenterades av två personer. Hans Sköldkvist undrade vad det fanns för verkliga alternativ till Keynes teorier medan Maj-Britt Widenfelt påpekade att det inte enbart handlar om skattesänkningar utan även om satsningar på jobb i projekt som redan är planerade.

Jag svarade lite tillspetsat att problemet är att det just inte finns några bättre alternativ än Keynes tankar. Naturligtvis finns det synpunkter gällande tankar om rationalitet, exempelvis finns det de som skulle vilja låna pengar men inte får det och därmed kommer konsumera upp hela skattereduktionen de får.

Exempelvis skrev Paul Krugman under förra året att han tyckte att åtgärder skulle riktas in mot de med dålig finansiell ställning. Dessutom finns det de som är myopiska och värderar konsumtion idag mycket mer än konsumtion imorgon, de flesta är mer eller mindre otåliga, och så vidare.

Dock har det visat sig empiriskt att temporära skattesänkningar tenderar att få mindre effekt än permanenta, varför det är oklart om Obamas skattesänkning på 500 dollar för ensamstående och 1 000 dollar för familjer kommer få någon nämnvärd effekt på konsumtionen i USA. Detta då stora delar av befolkningen badar i skulder, då bland annat huspriserna gått ner vilket ökat belåningsgraden och ändrat hushållens framtidsutsikter. Det lånas inte längre till konsumtion och det tänks till en extra gång innan varje köp. Under 2008 fortsatte konsumtionen att minska i USA trots att den disponibla inkomsten ökade till följd av skattereduktioner.

Den amerikanska befolkningen vet att landet har en skuld på två tredjedelar av BNP redan innan denna kris vilket gör att en skattesänkning idag kommer att följas av en skattehöjning i framtiden. Obama planerar dock som sagt även investeringar i infrastruktur.

Men enligt kongressens ekonomer kommer det ta flera år innan Barack Obamas satsning på infrastruktur kommer att ge en boost åt ekonomin. Enbart 29 miljarder dollar av 356 miljarder (eller åtta procent) kommer spenderas under 2009 medan 116 miljarder respektive 106 miljarder spenderas de följande åren.

Vicepresidenten Joe Biden har sagt att alla ekonomer som han har talat med menar att statliga investeringar är det bästa sättet att få igång tillväxt och skapa nya jobb. Men som sagt finns det många makroekonomer som ställer sig frågande till detta. Harvardprofessorn Greg Mankiw listar några av dem i sin blogg (gregmankiw.blogspot.com). Utöver han själv så Robert Barro, Robert Lucas och Thomas Sargent, bland andra.

Men det finns också många nationalekonomer som är för Keynesianska tankar. Ben Bernanke verkar uppenbarligen vara en och Paul Krugman en annan. I sin blogg på New York Times hemsida går han till hård attack mot ekonomer som är emot Keynes:

“Economists who have spent their entire careers on equilibrium business cycle theory are now discovering, in effect, that they invested their savings with Bernie Madoff”, skriver han i ett blogginlägg daterat den 27 januari och medger att han aldrig försökt vara en diplomat.

Nobelprisvinnaren har nyligen kallat Robert Barro “boneheaded” och igår, den 29 januari, gick han till attack mot Eugene Fama som enligt Krugman “completely not get it” när han försöker förklara varför “fiscal policy” är verkningslöst. Han får medhåll av Brad DeLong.

Ytterligare två personer som så klart är för Keynes är Christina Romer och Jared Bernstein. Christina Romer har tillsammas med David Romer forskat inom ämnet “skattepolitik” och vad som ger bäst utfall av statliga investeringar respektive skattelättnader.

De flesta studier visar på att den så kallade multiplikatoreffekten tenderar att bli låg för tillfälliga skattesänkningar och andra typer av politiska åtgärder i syfte att utjämna konjunktursvängningar och makroekonomer har därför länge ställt sig tvekande till sådana åtgärder. Men när det väl kommer till kritan tycks makroekonomer inte vara överens om hur till vida Keynes teorier fungerar eller ej.

Uppenbarligen råder det stora meningsskiljaktigheter mellan “freshwater economists” (såsom Lucas, Barro och Sargent) och “saltwater economists” (Solow, Akerlof, Krugman, Blanchard med flera). Ordkriget kommer att fortsätta trappas upp. Först när effekterna av Barack Obamas stimulansåtgärder kan utvärderas om några år får vi veta vem som har rätt.

nullnullnullnull