Effektivare extramiljarder

Levererar sjukvården, når skolan kunskapsmålen, och ingriper polisen nuförtiden vid brott? Skulle Sverige klara en allvarligare pandemi? Allt fler ifrågasätter om inte kärn­staten numera snuvar medborgarna på sin del av samhällskontraktet. Flertalet anser det förnuftigt att avstå delar av sin egen individuella frihet i ett tänkt utbyte med det allmänna, men bara om det som ska fås i gengäld verkligen presteras. I våra dagar växer tvivlet på om transaktionen håller vad den en gång lovat. I det läget vore det förstås politiskt tjänstefel av oppositionen att inte försöka slå S-regeringen i det som tidigare varit en rödgrön hemmagren – det här att tillföra välfärden mer resurser. Då antas det offentliga bättre kunna effektuera leveransen av sin del i avtalet.

Det offentliga åtagandet, förpliktelsen till medborgarna, har traditionellt distribuerats via den offentliga sektorn. Denna finansieras till största delen av skatter. Det rör sig om jättelika belopp, nära halva Sveriges BNP. Svenska skattebetalare har utgifter på över 800 miljarder kronor per år för det som ibland kallas för välfärdens kärna, eller välfärdstjänsterna. Cirka 90 procent av regionernas kostnader utgörs av hälso- och sjukvård. Omkring 75 procent av kommunernas utgifter består av kostnader för skola, vård och omsorg.

Dessa välfärdstjänster betalda över skattsedeln kan vara både offentligt och privat producerade. Det hänger ihop med en annan bärande del i Sveriges politiskt konstruerade modell. Samhället drar varje år in över 2 000 miljarder kronor i skatter. Men samtidigt köper den offentliga sektorn och offentliga företag årligen varor och tjänster för över 1 000 miljarder kronor av privata företag, varav cirka 15 procent är just välfärdstjänster. Man skulle kunna beskriva det som en slags rundgång. För skatteintäkterna som det offentliga tar in med ena handen, och ger tillbaka med den andra, genereras i dessa och andra lönsamma privata företag.

I runda tal arbetar två tredjedelar av svenskarna i privat sektor, och en tredjedel i offentlig sektor. I grova drag så finansierar skatter på medarbetarna i de privata företagen lönerna till de offentliganställda. Men samtidigt fungerar näringslivet smidigare med denna omgärdande infrastruktur av sjukvård och omsorg när den finns tillgänglig. Svenska globala bolag konkurrerar högt upp i förädlingskedjan, och dagens skolelever är morgondagens medarbetare. Om välfärdens kärna exekverar hjälper den svenskt näringsliv att attrahera utländsk nyckelkompetens. De flesta kan därmed vara överens om välfärdstjänsternas centrala betydelse.

Politikerna slåss nu om att uppfattas som garanter för välfärden. Medborgarnas krav på leverans och tjänstekvalitet växer långt snabbare än skatteintäkterna. Då behöver ansträngningar riktas snarare på att få ut mer välfärd av varje skattekrona. Det handlar om att bättre hushålla med de pengar som redan satsas för att skapa bästa möjliga avsedd nytta. Ökad fokus på sådan effektivitet skulle hjälpa verksamheterna att nå uppsatta mål, frigöra tid för kärnverksamheten och få fram resurser till kvalitetsutveckling. Men omfattande undersökningar visar att kommuner och regioner typiskt sett inte förmår utveckla effektivare arbetssätt, tydligare styrning och ledning, eller systematiskt nyttja ny teknik. Detta trots kapacitet att frigöra långt större effektiviseringsvinster än de extrapengar partierna nu tävlar om. Enligt studier är produktiviteten i tjänsterna lägre än i jämförbara länder. Det kan diskuteras om potentialen är 40 miljarder kronor, 60 miljarder, eller ännu högre. Olika undersökningar ger olika svar. Men hela den offentliga sektorn har liknande utmaningar. Nyligen visade en statlig rapport att cirka 18 miljarder kronor felaktigt försvinner ur de årliga offentliga transfereringssystemen på grund av svinn, fusk eller misstag.

Alla verksamheter oavsett driftsform mår bra av att jobba med ständiga förbättringar. Utan produktivitetsökningar väntar snarare mer av försämringar. Hur kan de politiskt styrda verksamheterna bättre nyttja medarbetarnas engagemang till förnyelse? Hur ska de komma åt för låg kundnöjdhet, långa handläggnings- och väntetider, brist på samordning, motvilja till förändring eller andra faktorer som hindrar effektivitets- och produktivitetshöjningar? En bra början kan vara att politiken inte motverkar positiva initiativ. Nu senast är det de digitala vård­företagen som enligt en utredning ska tvingas att erbjuda även fysisk sjukvård. Inga jämförelser i övrigt, men det är som att förbjuda de nättjänster som förenklat förmedlingen av hotellvistelser över hela världen, givet att de inte själva börjar bygga hotell. I stället för att inspireras av innovation, ökad tillgänglighet, resurseffektivitet och högre kvalitet ska de nya bolagen pressas in i de gamla strukturerna.

Ett oöverträffat sätt att ge välfärdens kärna extramiljarder är att öka den svenska tillväxten som just nu är låg per capita. Då behöver förstås näringslivsklimatet vässas. Sambandet mellan fler jobb i privat sektor och ökad BNP-tillväxt, och därmed ökade skatteinkomster, är obestridligt. Ytterligare ett område för partierna att tävla om ifall målet verkligen är växande resurser till välfärdstjänsterna.