Krönika Penningpolitik
Den svenska synden
En fråga som har varit på tapeten i år är den svenska ekonomins höga räntekänslighet. Ledarsidan i en tidning menade nyligen att det är dags att sluta straffa kunder som binder bolånet. Författaren till texten noterade att “en rad ekonomer gett uttryck för att det är en sårbarhet att så liten andel av de svenska bolånen är bundna”, vilket förstås stämmer. Att “…det dominerande budskapet i många år varit att det bästa över tid är att ha rörlig ränta”, stämmer också – och det är kanske egentligen inte särskilt märkligt, givet räntetrenden i landet sedan 1990-talets början.
Men vem, vad, eller vilka, bär ansvaret för den uppkomna situationen? Är det affärsbankerna, bolånetagarna, lagstiftarna, Putin, eller någon annan?
Någon gång för ungefär ett decennium sedan fick dåvarande riksbankschef Stefan Ingves frågan var styrräntan kan tänkas att hamna om några år. Han svarade “någonstans mellan 0% och 7%”. Utfallet kom tyvärr att trotsa riksbankschefens säkra prognos med en styrränta på -0,5%. Det som tidigare till synes varit helt otänkbart för landets främste centralbankir hade nu plötsligt blivit verklighet.
Förra sommaren bedömde samme riksbanksdirektör att “det borde räcka med att höja räntan till någonstans kring 2% “för att få bukt med inflationen”. Idag, mindre än ett år senare, är styrräntan redan 3,5%. Det är fullt tänkbart att styrräntan kan ränna i höjden till att bli dubbelt så hög än vad som nyss borde ha räckt – inom bara några få månader.
LUSTIGT AV THEDÉEN
Vid den här tiden i fjol hade dock Ingves mer än tidigare börjat betona osäkerheten: Det råder stor osäkerhet kring inflationsutvecklingen, om förutsättningarna ändras kommer prognoserna att ändras, med mera. Hans efterträdare, Erik Thedéen, är tydligt inne på samma spår, fast ännu längre fram på rälsen. Han sa tidigare i år att Riksbankens räntebana “är extremt osäker på lång sikt”, att “vi har en prognos nu igen men den är extremt osäker” och att man inte “är låsta till prognoserna för dom är väldigt osäkra”.
Riksbanken har förvisso ofta – kanske rentav alltid – betonat att styrräntebanan är en prognos och inte ett löfte. Men samtidigt har samma räntebana använts som ett penningpolitiskt verktyg, vilket bland annat Ingves tidigare har varit tydlig med. Räntebanan utgör faktiskt ett exempel på vad man bland nationalekonomer kallar framåtblickande vägledning, där syftet är just att påverka allmänhetens förväntningar. I ljuset av detta, blir det därför inte litet lustigt att vår nuvarande riksbankschef påstod i i SVT:s Agenda att det är “bekymmersamt att folk litar på våra prognoser”?
INGVES STINKBOMB TILL EFTERTRÄDAREN
Vi kan också slå fast att Riksbanken vid utgången av det här året kommer att ha tappat bort cirka 25% av kronans penningvärde jämfört med dess (KPI-)köpkraft vid inledningen av 2020 – en urgröpning av historiska mått. Kanske kan man rentav fråga sig om kronor ens bör betraktas som pengar: när slutar någonting egentligen att “bevara värde”? Kronprognoserna ska vi inte ens tala om. Och klart är även att Ingves efterlämnade en “stinkbomb” till sin efterträdare, som en förvånansvärt antagonistisk svensk journalist sade rakt ut på en presskonferens under fjolåret.
Men inte nog med det. Riksbanken, vars senaste två chefer alltså mer eller mindre har avfärdat sin egen förmåga att göra prognoser på sin endaste målvariabel, det vill säga KPIF-inflationen, publicerade i april en zeitgeistlichen forskningsrapport där dess stab hade “undersökt 122 svenska aktiefonders temperaturanpassningar” och funnit att fonderna gör anpassningar som motsvarar en temperaturökning till år 2100 på 2,77°C – vilket är över högsta-gränsen på 2°C som anges i Parisavtalet. Man landade alltså inte på cirka 2,8°C, eller “ungefär tre”, utan 2,77°C. Två decimaler. Och detta alltså om nästan 80 år. Håhå, jaja.
Den nya svenska synden
Det är inte nödvändigtvis fel att göra prognoser. Att välja att inte ta ett beslut är ett beslut i sig. Om du inte gör prognoser menar du förmodligen underförstått att framtiden är osäker – kanske rentav omöjlig att bedöma. Men detta kan faktiskt sägas vara en prognos det med. Som erfaren prognosmakare vill jag dock hålla med Otto von Bismarck när han sade att: “prognoser är som korvar, man mår bäst av att inte veta hur dom görs” (han sade det förvisso om politik).
Önskvärt vore därför att fler av oss slutade ta prognoserna och dess kreatörer på så stort allvar, att fler ibland oss erkände att vi lever i en inte bara komplicerad verklighet utan komplex verklighet, och att vi framgent som land i högre grad ägnade tid åt att skydda oss mot katastrofala utfall, snarare än att fortsatt underkasta oss decimalernas tyranni av idag.
Kanske kan man till och med fråga sig om svenskarnas unikt höga tillit rentav kan vara något dåligt? Förstås inte vår höga tillit till varandra, men måhända utgör vår fortsatt starka tillit till auktoriteter, experter och speciellt då till prognosmakares putslustigt precisa prognoser, den nya svenska synden.
Skulden till att det blivit som det blivit är nog faktiskt vår egen.
Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor