Den som har betalat sin skuld borde slå sig fri

Den som är satt i skuld är icke fri, dundrade Göran Persson i sin första ekonomiska debatt i riksdagen som finansminister för ganska exakt 25 år sedan. Han ville skaka om svenskarna och få alla att förstå hur utsatta vi var så länge vi körde statsfinanserna med underskott.

Vi som jobbade med budgetsaneringen 1994–1995 lärde oss snabbt vad som fick räntorna att stiga och sjunka. Inte sällan skrev jag som 27-åring listor på vad statsministern och andra statsråd måste säga, fick säga och inte fick säga för att räntorna inte skulle stiga och bromsa investeringar, tillväxt och sysselsättning.

Allt handlade om förtroende. Bankerna – eller ”de fjuniga finansvalparna”, som Persson beskrev den – bestämde mer än ministrar och riksdagsledamöter så länge politiken var beroende av deras lån för att kunna betala lön till poliser, undersköterskor och barnskötare.

Den statsfinansiella situationen vändes. I dag har Sverige en statsskuld som är så låg att det är brist på statsobligationer för att kunna göra säkra placeringar. Räntorna är negativa. Marknaden betalar för att få låna ut pengar till staten.

Sveriges politiker har återfått friheten som berövades dem. Och den skulle kunna behövas! Arbetslösheten stiger. Tillväxten minskar. Globala kriser hotar. Samtidigt gör de negativa räntorna penningpolitiken tandlös, och Sverige är underinvesterat i bostäder, infrastruktur, klimatomställning och kompetensutveckling.

Det är två enkla flugor att ta i en smäll: Sverige kan investera sig starkare helt utan räntekostnad och samtidigt proaktivt möta en kommande lågkonjunktur.

Om regeringen inte har färdiga investeringsprogram som kan rullas ut snabbt och få effekt under lågkonjunkturen, så finns andra snabba sätt att hålla konsumtionen uppe. Kommunerna behöver mer resurser till vård, skola och omsorg. Pensionssystemet rämnar under besvikna äldre. Fängelserna är överfulla.

I sin regeringsförklaring i förra veckan tangerade Stefan Löfven tankarna om en aktiv finanspolitik. En låg skuld ger oss styrka, sa han, men tillade snabbt … om konjunkturen försvagas ytterligare. Vi skulle kunna, men avvaktar.

Det kan kännas skönt att vänta lite med svåra beslut. Men det är också riskfyllt. För om ingen stimulans kommer i budgeten, så måste man vänta till nästa. Sedan tar det tid innan besluten omsätts i handling och påverkar konsumtion och sysselsättning. Den ekonomiska risken är att effekterna slår till när konjunkturen är på väg upp. Den politiska är att nästa valrörelse ska genomföras under hög arbetslöshet, fallande inkomster och stigande oro.

Knappt någon politiker kritiserar passiviteten. Det finanspolitiska ramverket har beslutats om i bred enighet. Både penningpolitiken och finanspolitiken ska hållas undan från politikerna och i stället vara normbaserad. Om detta råder borgfred.

Men det gör inte inställningen mer rätt. USA bedrev en långt mer expansiv finanspolitik och aktiv penningpolitik än Europa efter finanskrisen för tio år sedan och ser ut att ha klarat sig bättre. Allt fler ekonomer börjar ifrågasätta ifall både penning- och finanspolitik ska vara normbaserade och hållas borta från kortsiktiga och klåfingriga politiker. Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet, IMF, OECD – alla har börjat resonera om en mer aktiv finanspolitik.

De som går i bräschen och kräver mer expansiv finanspolitik är framför allt bankekonomer. De flinar inte, och är knappast några finansvalpar. Men nog är det ödets ironi att samma banker som för 25 år sedan höll demokratin fången genom att ställa krav på politiken för att låna ut pengar nu kräver att politikerna borde använda sin nyvunna frihet mer aktivt.

Vd för Yrkesakademin, tidigare bland annat valledare för S och statssekreterare under Göran Persson.

för samhällets bästa

Polförskjutningen, där kommersiella krafter tar mer radikala ståndpunkter än progressiva politiker, sker inte bara i synen på finanspolitik. I slutet av augusti slog den amerikanska think-tanken Business Roundtable för första gången någonsin fast att företags mål måste vara större än att bara förmera ägarnas värde. De multinationella medlemmarna – från Apple till IBM, från ABB till GE, från Amazon till JP Morgan Chase – pekar på kunders, medarbetares och samhällens bästa som lika viktiga mål. Det står i bjärt kontrast till den svenska aktiebolagslagen, där utgångspunkten alltjämt är att aktiebolag ska ge vinst till fördelning mellan aktieägarna.