Den kokta grodans princip 

“Fånga kräftor och lägga i en balja”, sjöng en gång Eddie Meduza. Och nog har det fångats mycket kräftor och lagts i baljor under den gångna månaden i vårt rike. Om han någonsin visade intresse även för kokta grodor är svårt att säga, men han skulle förmodligen ha uppskattat den kokta grodans princip. Enligt principen skulle en groda hoppa ut ur en gryta med kokande vatten. Men om den istället placeras i kallt vatten som sakta värms upp, märker grodan ingen skillnad och stannar kvar – tills det är för sent. 

Häromåret belystes transaktionsfrihetens betydelse, en frihet som helt lyser med sin frånvaro i våra grundlagar eftersom den tidigare alltid kunnat tas för given. I praktiken undermineras alla grundlagsfästa fri- och rättigheter om individer inte har friheten att betala för sig.

Bekymmersam utveckling

Med kontanter kan människor fritt betala varandra utan krånglande mellanhänder. Våra friheter hotas också ej (av betalsystemen) så länge som användningen av kontanter inte blir alltför besvärlig.

Som vi sett i Sverige sedan år 2007 har dock såväl kontantanvändningen liksom summan av sedlar och mynt i omlopp minskats. Allt till förmån för diverse elektroniska alternativ. Utvecklingen vore inte lika bekymmersam om inte alternativen riskerade att förinta transaktionsfriheten. 

För att nämna några av de bakomliggande skälen till utvecklingen: 

• Kostnaderna förknippade med kontanthanteringen ökar. 
• Ökat regelverkskrångel från bankerna till följd av strängare krav kopplade till så kallade penningtvättsregler. 
• Nedlagda bankkontor och allt färre bankomater. 
• Riksbankens flera märkligt snabba sedelutbyten sedan 2012 där man kastade allmänhetens intressen under bussen. 
• Sedlarna byttes faktiskt ut så hastigt att vi slutade känna igen dem, gissningsvis till Stefan Ingves stora glädje. 

Marknadskrafter eller “marknadskrafter”? 

Nu kanske någon framför synpunkten att “avkontantifieringen” enbart är en följd av marknadskrafter. Men stämmer verkligen detta? Som jag tidigare framhållit, rekommenderar ibland tunga ekonomer ekonomiska och finansiella ingrepp med avsikt att förvilla, exempelvis sådana som är “ogenomskinliga för de flesta väljare”.

I ett arbetspapper hos den Internationella valutafonden (IMF) från 2017 framkommer just sådana tankegångar, ja, rent av rekommendationer, när ett avskaffande av kontanter analyseras. IMF-ekonomen Alexei Kireyev, tidigare professor vid ett institut associerat med Sovjetunionens KGB (MGIMO) samt före detta ekonomisk rådgivare till Michail Gorbatjov 1989-91, skrev då att: 

• Sociala normer riskerar att störas eftersom avvecklade kontanter kan ses som en kränkning av grundläggande rättigheter, inklusive avtalsfrihet och äganderätt. 
• Låta den privata sektorn leda “avkontantifieringen” är att föredra, eftersom det då verkar nästan helt harmlöst. Kontantförbud eller liknande förordningar bör därför undvikas. 
• Riktade insatser för att “mildra misstankarna relaterade till avveckling av kontanter” bör genomföras. 

Slumpens stora dockteater 

I texten beskrevs rekommendationer för hur man bäst går till väga om man vill avskaffa kontanterna: 

1. Avvecklingsprocessen kan bygga på inledande och okontroversiella steg, såsom utfasande av högre valörer, införandet av tak för kontanttransaktioner och rapporteringen av kontantflöden över gränserna. 
2. Utöver detta bör man skapa ekonomiska incitament för att minska användningen av kontanter. 
3. Förenkla öppnandet och användningen av överförbara insättningar. 

Som brukligt i sammanhanget påpekas att artikeln bara beskriver forskning och att åsikterna som uttrycks inte nödvändigtvis speglar IMF:s. Men är det inte märkligt att alla dessa punkter sedan dess har genomförts och att trycket bara fortsätter?

Centralbankerna har fasat ut sedlar med högre valörer. Bankernas regelverkskrångel tilltar dag för dag (prova att försöka få banker att hantera lite större belopp med kontanter). EU har nyligen etablerat gränser för kontanttransaktioner. Varenda slant ska snart rapporteras. Bankkontoren har försvunnit, speciellt de som hanterar kontanter. Till och med Riksbankslagen är skriven på ett vis som garanterar att fortsätta underminera kontanternas ställning. Allt medan marknadsandelen för “överförbara insättningar”, det vill säga svenska Swish, ökar. 

Tendensen att kompromissa med ondska 

Sverige påstås ibland vara ett fredsskadat land; att vi har levt för länge i fred för att vi till fullo ska kunna förutspå framtida problem. I central- och östeuropa finns andra perspektiv, vilket bland annat illustreras av ett relativt stort intresse för bitcoin.

Tjeckiens tidigare president Václav Havel, som spelade en central roll för att förespråka mänskliga rättigheter under det kommunistiska förtrycket, blev en gång tillfrågad vad de nya medlemsstaterna i EU skulle kunna göra för att betala tillbaka för allt ekonomiskt stöd de fått från äldre medlemsstater. 

Han svarade att den Europeiska unionen fortfarande lider av den gamla europeiska sjukdomen, det vill säga tendensen att kompromissa med ondska. Och att de nya medlemmarna som har en relativt ny erfarenhet av totalitarism, är skyldiga att inta en mer principfast hållning – om det ibland behövs – och att övervaka Europeiska unionen i detta avseende, och utbilda den. 

“Skillnaden mellan ett dåligt elektroniskt betalsystem och ett välfungerande digitalt kontantlöst system kommer att avgöra om vi kommer att ha en diktatur eller en verklig demokrati”, sade datavetaren David Chaumes redan 1996. Den slutsatsen hade sannolikt även Václav Havel, i salig åminnelse, delat. 

På inslagen väg riskerar vi att avskaffa eller begränsa varenda frihet, inklusive avtalsfrihet och privat äganderätt – även enligt ekonomer vid IMF. En kväkande votering ute i våtmarkerna kanske därför vore på sin plats, innan temperaturen i grytan blivit allt för hög. 

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver nu podden Ekonomidags.