Krönika Livsmedel
Den fördummande jakten på inflationens syndabockar
Likt en repig LP-skiva har jag år efter år oroat mig för inflationen. För ett decennium sedan var det ogrundat men på senare år har det varit rätt att misstro allehanda optimistiska inflationsprognoser. (Här är några krönikor som berör ämnet från sommaren 2022, sommaren 2023 och våren 2024.)
Både centralbankschefer och finansmarknaden togs på sängen av först covid-politikens inflationschock och sedan hur trögt det varit för inflationen att falla tillbaka. Varken i Sverige, USA eller flertalet viktiga europeiska ekonomier har inflationen kommer ner till målet 2%.
LÅGAFFEKTIVT BEMÖTANDE
Sverige har på många sätt varit ett extremfall eftersom Riksbanken envisats med att hålla den svenska styrräntan lägst i klassen trots att inflationskurvan varit en riktig värsting.
Vi ser nu det väntade resultatet av Riksbankens lågaffektiva bemötande (en populär metod bland flumpedagoger). Inflationen fortsätter vara en bråkstake som inte alls är “besegrad”, vilket finansminister Elisabeth Svantesson dumt nog påstod i somras.
SYNDABOCK SMAKAR PYTON
| 20 år runt 4% | |
| År | Rörelsemarginal |
| 2024 | 3,9% |
| 2023 | 4,1% |
| 2022 | 4,2% |
| 2021 | 4,7% |
| 2020 | 4,7% |
| 2019 | 4,5% |
| 2018 | 4,2% |
| 2017 | 4,1% |
| 2016 | 4,4% |
| 2015 | 4,3% |
| 2014 | 3,8% |
| 2013 | 3,5% |
| 2012 | 3,3% |
| 2011 | 3,6% |
| 2010 | 3,5% |
| 2009 | 3,5% |
| 2008 | 3,4% |
| 2007 | 3,8% |
| 2006 | 3,9% |
| 2005 | 3,7% |
I februari var inflationen (KPIF 2,9%) klart över “proffsens” förväntningar. Särskilt matpriserna stack ut med en ökning på 3,9%. Sagt och gjort har partipolitiker och penningpolitiker från olika läger återigen lyft fram svenska livsmedelssektorn som syndabock.
Den häxjakten är inte ny. Att “matjättarna höjer priserna” är en visa som vi hört i åratal. Även från folk som borde begripa bättre, exempelvis vice riksbankschefen Per Jansson. Den intellektuella nivån är dock oerhört låg. Om det vore så att matjättarna fritt kunde höja priserna så borde det ju synas i deras lönsamhet.
Tabellen intill visar rörelsemarginalen för Axfood de senaste 20 åren. Har de senaste åren givit Axfood några övervinster? Nej, vi pratar om marginaler som över tid ligger oerhört stabilt runt 4%. Det finns alltså inget fog för att Axfood skulle ha höjt priserna mer än sina kostnader. Axfood är ganska nära branschsnittet. ICA kan nog ligga med någon procentenhet högre lönsamhet men det uppvägs av att den tredje jätten Coop har usel vinsthistorik.
Ett annat indicium får man från aktiemarknaden. Börsinvesterare älskar ju oligopolvinster och möjligheter att höja priserna! Fast inget av detta syns i Axfoods börskurs som ligger rejält på minus mot index på alla relevanta tidshorisonter. 3 månader, 12 månader, 3 år och 5 år.
MATINDUSTRIN BEHÖVER TJÄNA MER
Kan det vara så att övervinsterna hopar sig längre bak i värdekedjan? Det påstås också vitt och brett men även här det svårt att hitta fakta som stödjer anklagelsen. Enligt Livsmedelsföretagens chefekonom Carl Eckerdal så visar SCB-data att förädlingsledet (alltså steget mellan bönder och handel) gick med förlust 2022 och 2023. Siffrorna för 2024 är inte klara men det handlar utan tvekan om fortsatt låg lönsamhet.
Ur ett svenskt beredskapsperspektiv är problemet snarare det omvända mot vad KPI-häxjägarna hävdar. Svenska livsmedelsproducenter tjänar för lite, inte för mycket. Låga priser må vara viktigt men ännu viktigare i en osäker omvärld är Sveriges självbestämmande och här är stabil matproduktion en omistlig del.
NÖDVÄNDIGA BONDEOFFER
Sista möjligheten är att det är bönderna som lurar skjortan av konsumenterna genom något slags ockermässiga prishöjningar unika för Sverige. Det faller på sin egen orimlighet. “Commodity” är ju själva definitionen av lantbrukets produkter. Priserna styrs av världsmarknadens utbud och efterfrågan.
Med det sagt har det varit goda tider på senare år för många bönder. Detta eftersom ogynnsamt klimat och väder slagit hårt mot vissa områden vilket ökat värdet på produktionen för de som förskonats, i exempelvis Sverige.
Mycket pekar på att det mönstret fortsätter. Ett svårt klimat för bönder i vissa länder gör att priserna måste öka för att skapa balans mellan utbud och efterfrågan. För att hantera klimatförändringar och osäkrare försörjningskedjor så fordras det kort sagt mer investeringar i jordbruksledet. För Sveriges del talas det om 80 miljarder som behöver investeras i jordbruket.
BORGARKLASSENS DISKRETA CHARM
I ett fritt samhälle så tillförs de investeringarna via marknadspriser. Politiker och byråkrater som vill ha makt för egen del tycker dock att det är vulgärt att låta marknadspriser vara styrmedlet, för resursfördelning. Därför behövs ett historiskt perspektiv.
Ända sedan i Mesopotamien för 6 000 år sedan så har människor världen över experimenterat med olika sätt att organisera samhället på. Klaner, kejsardömen, småfurstar, adelsvälde, teokrati eller anarki. Med ytterst få undantag har det ändå alltid varit variationer på ett eller båda av två tema:
- Samhällets resurser fördelades (i bästa fall) efter börd eller
- (i värsta fall) till den som var bäst på att röva, kriga och förslava.
I årtusenden var det här mönstret uppenbarligen självförstärkande. Produktiva ansträngningar lockar mindre om frukten av sådant arbete beslagtas av härskarens fogdar eller fiendens soldater. Ambitiösa ungdomar ägnar sig hellre åt krig och våld om det är deras bästa chans att nå högre än den lott de fötts till.
Men med start i Västeuropa för runt 300 år sedan så har mänskligheten börjat testa något helt nytt. När en välbärgad medelklass (borgarna) har fått bestämma så har liberala marknadsekonomier vuxit fram. Här fördelas resurser inte efter börd eller våldskapital utan efter förmågan att på en marknad erbjuda sina medmänniskor varor eller tjänster som gör tillvaron lite bättre.
LOTTERIETS VINNARE
Det är naturligt att den processen ofta innebär att priser ändras, upp eller ner. Ofta med tydliga vinnare och förlorare. Och ofta är processen allt annat än vacker. Bra exempel på det hittar vi inte minst runt Socialdemokraterna. Givetvis har partiledaren Magdalena Andersson pekat ut matjättarnas vinstintresse som boven i inflationsdramat.
Det är ju lite komiskt eftersom hennes parti indirekt kontrollerar Coop, vars matkassar ofta är klart dyrare än snittet. Trots det är Coop kroniskt olönsamt. Kanske är det den kooperativa modellens brist på vinstintresse som är problemet? Klart är åtminstone att Socialdemokraterna gynnas mer av vinsterna från sin helägda lotteriförsäljning än om Coop ger återbäring till kooperationens medlemmar.
AGGRESSIV PRISSÄTTNING?
Med andra ord, inflation förklaras sällan av “aggressiv prissättning” (för att citera Per Jansson). Inflation förklaras mer av diverse flaskhalsar och skevheter, oftare skapade av politiska misslyckanden än privat vinstintresse.
Politisk kompetens verkar dock dessvärre förbli en skriande bristvara i hela Västvärlden. Det gör att man inte ska räkna med några lätta segrar mot inflationsspöket.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor
