Den bästa reklamen för flyget är tåget

Tåget som idé är jättebra, fortfarande efter alla år. Därför är det dåligt att vi inte har en fungerande tågtrafik i det här landet. Att köpa en tågbiljett är att köpa en dyr lott. Den kanske tar dig till Jönköping via Alvesta. Men antagligen inte. Det gör att tåget aldrig går att använda om man ska göra något annat på destinationen än att dagdriva. Rälsbundna persontransporter är för luffare, pensionärer eller ekonomiskt oberoende. Grupper, för vilka det inte är så noga när de kommer fram. Eller att de kommer fram. 

Vi som har ett jobb eller något annat i våra liv som är viktigt, får ta bilen eller flyget. Du kan nämligen inte ta dig till ett bokat möte med en lottsedel som biljett. Du kan inte räkna med att ta en färja eller något annat anslutande färdsätt från ditt resmål. 

SPÅRFEL, VÄXELFEL, SYSTEMFEL 

Det är möjligt att flyget är heldåligt för miljön och visst är det jobbigt att ta sig till en flygplats utanför stan. Men när du väl sitter på ditt svajiga gamla propellerplan mot Kalmar, då vet du att du kommer i tid. Den bästa reklamen för flyget är – tåget. 

Staten har, genom Trafikverket, misskött infrastrukturen över lång tid. En generell inkompetens som har lärt resenärerna termer som ”spårfel” och ”växelfel”. Man har också, genom SJ, missbrukat sin dominerande ställning. Det senare är ingen naturlag, i teorin kunde SJ ha varit ett bra företag. Istället är man sämst, inte bara på köra tåg, men också på att kommunicera med sina resenärer. 

InflationKrönika

Undergången och roliga t-shirts 

Det senare kombineras med en otrolig nonchalans i hela attityden mot resenärerna. Man raserar människors planer och man kunde inte bry sig mindre. Ett tåg som ställs in fem minuter innan avgång är business as usual. När det istället borde leda till att anställda får sparken efter att först ha gråtit under en livestreamad presskonferens, där hela ledningen är med. Den som ställer in ett tåg på grund av personalbrist eller ännu värre vagnbrist, borde sättas i en skamstock på centralstationen för att bespottas av passerande resenärer. Gryningspyromanen bryr sig mer om brandsäkerhet än vad SJ bryr sig om sina kunder. 

FACKLOR OCH HÖGAFFLAR 

Jag är i vanliga fall helt för demokratiska, långsamma processer. Jag är emot våld av alla de slag och tycker det är jättedåligt med skadegörelse. Men om någon skulle fråga mig – apropå brandsäkerhet – om jag hade lust att ta med en högaffel och några facklor för att tåga mot SJ:s huvudkontor, ja, då hade jag följt med. 

Det finns nämligen några bra skäl för detta. Det ena är att systemet, så som det sett ut sedan bolagiseringen av Statens Järnvägar respektive Banverket, i alla fall metaforiskt, skulle behöva brännas ned till grunden. Likt en fågel Fenix kunde sedan något bättre resa sig ur askan. 

LifestyleKrönika

Thunholm: Så blir du rik oavsett marknadens utveckling 

Ett annat skäl att tåga till kontoret, skulle vara för att prata med någon. Det går inte att komma i kontakt med SJ när det sker något. Missförstå mig rätt, det går i teorin, men inte i praktiken. Allt du kan välja är genom vilken kanal du inte får svar: På Twitter, i Messenger eller i telefonkö. 

Den bästa reklamen för flyget är tåget. 

Jag har varken facklor eller högafflar hemma men det är enkelt att fixa. De säljs nämligen på en fungerande marknad. Jag kan köpa dem i en mängd olika fysiska butiker eller välja och vraka bland internets alla högaffel- och fackelförsäljare. Är butiken bra, växer den. Är den dålig kommer den försvinna. Så som en marknad för tågresor borde funka. Men inte gör. 

TVÅ ALTERNATIV 

Vi har två alternativ: Det ena är att staten exproprierar sin egen egendom. Man avvecklar SJ AB och slår ihop verksamheten med trafikverkets järnvägsdel. Det är sedan bara dessa som får köra tåg i Sverige. Trist för MTR, Mälartåg och vilka det nu är som tuffar på där ute. Och en ganska stalinistisk approach. Men vi skulle åtminstone få en tydligare ansvarig för haveriet. 

Det andra, som är lättare att få gehör för, kanske, är att ha faktisk konkurrens. Där ingen lever på gamla meriter eller har marknadsandelar av något slags hävd. Konkurrens, inte bara på befintlig räls men även (via statsbidrag eller på andra sätt) genom finansiering av helt ny räls.  

Sociala medierKrönika

Fredric Thunholm: En svensk tiger nästan aldrig 

 Tyvärr vet både jag och du som läser det här, att inget av det kommer att ske. Det enda som kommer att ske är en gradvis, trött, långsam försämring. Lustigt nog argumenteras det samtidigt för en utbyggnad av snabbjärnväg. En utbyggnad inom dagens system. Alltså, samma aktörer som idag inte kan köra tåg i 150 km/h lobbar för att i framtiden inte kunna köra tåg i 300 km/h. Om det här inte hade varit en seriös debatt med många infrastruktur-miljarder i potten, hade det varit kul. Samtidigt är det kanske precis vad tåget i Sverige är dömt att vara: Något kul. En kuriositet för dårfinkar och dönickar. 

BEHÅLL DINA SAS-AKTIER 

Året är 2041 och följande är en reklamfilm för SJ: På en andraklassvagn mellan Luleå och Lund susar en monokel-prydd kvinna fram i sommarnatten, i 304 km/h. Har hon bråttom? Nej nej. För henne är det resan som är mödan värd! Kvinnan, som har ett mystiskt namn, kanske Månskimmer Grace, har en tehuva som mössa. Loket i tågsättet ser ut som ett ånglok och använder kolsyreis för att pysa ut rök längs hela resan. Hon som kanske heter Månskimmer Grace, har med sig sin leguan ombord. Hon sitter i en leguankupé. 

 ”Om jag ville någonstans”, säger hon till kameran, ”hade jag tagit flyget. Men jag är redan där jag vill vara. I en leguankupé på ett snabbtåg. Kanske kommer jag fram, kanske inte.” Hon justerar sin monokel. ”Jag bryr mig inte. Jag är en fri själ. Mig äger ingen!” Klipp till leguanen som sträcker på sig. SJ-loggan kommer in i bild. Text under loggan: ”Inget för Svensson precis.” 

SAS har det svårt för stunden. Men ett råd är ändå att inte sälja dina eventuella SAS-aktier. De har mot alla odds framtiden för sig. 

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.