Debatt: ”Analytiker borde jubla över IFRS 16”

Den nya standarden IFRS 16 Leasing är snarare en anpassning till de ändrade affärsmodeller vi sett de senaste trettio åren. Den centrala frågan gäller bedömningen av finansiell risk.

För 30-40 år sedan var de flesta börsbolag tillverkande företag. De ägde sina fastigheter och andra tillgångar, eftersom det var en central resurs, nödvändig att ha kontroll på. Följaktligen lånade bolagen pengar och investerade. Belastningen på resultaträkningen kom via avskrivningar, som syftar till att sprida ut investeringsutgiften över nyttjandeperioden, samt ränta på det lånade kapitalet. Belastningen på balansräkningen var lånen.

I de flesta tillverkande bolag gäller detta fortfarande. Däremot har börserna sett en kraftig tillväxt av handels- och serviceföretag. I Sverige startade detta 1986, med skapandet av den så kallade OTC-listan för småföretag. Inte minst konsultföretag blev allt vanligare, men även företag inom detaljhandel och annan service. Internationellt var trenden densamma.

Denna nya typ av börsföretag äger sällan sina anläggningstillgångar, utan hyr dem. Det är naturligt. Företaget bygger inte en kontorsfastighet för att bara använda bara några procent av ytan, då är det bättre att hyra. Likadant med butiker i ett köpcentrum. För att vara säker på en viktig resurs hyr företagen på långa kontrakt. Peter Benson lyfter exempelvis fram hotellföretag, som troligen är den bransch med absolut längst hyreskontrakt. De hyr ju ofta en hel fastighet och då bli kontrakten väldigt långa, ofta 20-30 år, alltså nästan som att äga fastigheten.

Ju högra fasta kostnader ett företag har, desto högre är risken i bolaget, eftersom det blir svårare att anpassa kostymen vid intäktsförändringar. Traditionellt har den största fasta utgiften varit räntor och amorteringar på lån. Tekniken för att bedöma risk har därför varit att analysera balansräkningen, inte resultaträkningen.

Om nu allt färre bolag lånar och investerar för att i stället hyra resurserna på långa kontrakt, får vi en olikhet i riskbedömning mellan olika affärskoncept. Det lurar placerarna. Vad IFRS 16 därför åstadkommer är ökad jämförbarhet, i alla fall för oss som vill fortsätta att använda balansräkningen som utgångspunkt för riskmätningen. Ett alternativ, som tillfredsställer Bensons syn med resultaträkningen som ett universalinstrument, vore att tvinga företagen att redovisa kostnader uppdelat på under hur lång tid de är bundna till företaget. Jag tycker det är en bra idé, men den har aldrig diskuterats.

IFRS16 påverkar börsföretagen väldigt olika. Det visar att den adderar viktig information. I tillverkande företag blir det väldigt små skillnader, medan skillnaderna i hotellföretag blir mycket stora. Generellt påverkas också transportsektorn kraftigt (flygbolag, lastbilstransporter, busstransport, shipping), liksom detaljhandeln. Dessa sektorer är de, där de materiella resurserna till övervägande del hyrs. Det är alltså först nu som vi får en redovisning som är riskmässigt jämförbar mellan olika typer av affärskoncept. Det har vi aldrig haft tidigare. Placerare och analytiker borde därför jubla.

/Peter Malmqvist, Chef för Analysguiden, Aktiespararna

Replik från Peter Benson:

Peter Malmqvist har en varit en personlig favorit ända sedan jag på 1980-talet läste Malmqvists insiktsfulla analyser av exempelvis AB Volvo i Svenska Dagbladet. Men här tycker vi olika på flera punkter. Kanske kan man se skiljelinjen i synsättet på följande frågor:

Kan ökad precision i redovisningen minska behovet av genuin företagsförståelse?

Malmqvists uppmaning att man ska brista ut i jubel över IFRS 16 tolkar jag som ett ”ja”. Men mitt svar är definitivt ”nej”. Som investerare eller analytiker måste man, oavsett redovisningsreglernas detaljrikedom, försöka begripa företagens affärsmodell på djupet. Begriper jag inte att Scandic Hotels sitter på stora fasta kostnader så kan ingen redovisningsregel i världen rädda mig.

Är det principiellt viktigt huruvida fasta kostnader är samma sak som skulder eller ej?

Jag förstår till fullo likheten mellan ett hyreskontrakt och en finansiell skuld. Men jag förstår inte varför det är så förtvivlat viktigt att den likheten också måste innebära att man klassar om hyreskontraktet i redovisningen från löpande fast kostnad till en finansiell skuld. Vi klassar ju inte om de anställda till skulder i balansräkningen trots att de också är förhållandevis fasta kostnader som ofta än mer än hyreslokaler är nödvändiga resurser för verksamhetens fortbestånd (”going concern”). Verkligheten är inte svart-vit och det blir sällan bra när teoretiska purister försöker skapa regler som suddar ut gråzoner.

Vad får ”balansräkningsperfektionismen” för andrahandseffekter?

Detta är inget Malmqvist tar upp men faktum är att den som envetet bestämmer sig för att göra exempelvis balansräkningen helt rättvisande samtidigt implicit prioriterar ner andra delar av redovisningen. Exempelvis blir ju resultaträkningen och kassaflödesanalysen mer svårbegriplig. IFRS-organisationen har själva publicerat studier som visar på svårigheten. En effekt av IFRS 16 är att kassaflödesanalysen blir mer sårbar för ”missförstånd”.

Är det viktigt att lekmän hänger med någorlunda i svängarna?

Detär en av mina viktigaste poänger och den är tydligen kontroversiell. Malmqvist tar visserligen inte upp saken men en av Sveriges mest namnkunniga revisorer sedan 1980-talet har i ett långt och intressant mejl till Börsplus ifrågasatt idén att lekmannaperspektivet skulle vara relevant.

– På vilka andra områden är lekmannasynpunkter överlägsna de synpunkter och argument som så kallade experter har, frågar revisorn i sitt mejl.

Detta är en del av en mycket stor diskussion som präglar hela vår samtid. Ska experterna få styra ostört eller ska de behöva anpassa sina önskade lösningar till vad vanligt folk tycker? Frågan har olika svar. Pratar vi om låt oss säga cancervård eller avancerad ingenjörskonst är det uppenbart att lekmannen bör tiga i församlingen. Men inom låt oss säga regeringsbildning eller skattepolitik är det däremot (fortfarande) brukligt att majoritetens åsikt ska väga tungt.

Redovisning ligger, anser jag, någonstans mitt emellan cancervård och regeringsbildning. Dessutom är lekmannaperspektivet på ett sätt ännu viktigare inom redovisningen eftersom 100 000-tals ”vanliga människor” i form av småföretagare, aktiesparare, ekonomiassistenter, mellanchefer etc har behov av att så gott det går förstå ekonomisk redovisning. När det akademiskt renläriga (”hyra är en finansiell skuld”) vinner på bekostnad av det lekmannamässigt bondförnuftiga (”hyra är en löpande kostnad”) så är det en björntjänst för alla de 99,9 procent av redovisningsläsare som inte hör till rikseliten.

/Peter Benson, SvD Börsplus