Dags att lyssna på Filipstad

Den svenska kommun- och regionsektorn har en central roll i den svenska välfärdsmodellen. Den rollen har ytterligare hamnat i fokus under corona-pandemin då kommuner och regioner haft som uppdrag att vårda sjuka och skydda riskgrupper.

Enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) kommer antalet invånare som är 80 år eller äldre i snitt att öka med 33% i landsbygdskommunerna under de kommande tio åren, samtidigt som antalet invånare i yrkesför ålder minskar med 9%. Dessutom finns ett växande investeringsbehov.

När delar av samhället stannat upp i samband med Covid-19 har kommunernas ekonomi drabbats hårt eftersom kostnader för vård och omsorg ökat samtidigt som skatteunderlaget minskat. En rad verksamheter har också fått ställas om med nya förutsättningar som distansundervisning och ökade sjukskrivningar. Regeringen har tillsatt olika stödåtgärder med extra finansiellt stöd till kommuner och regioner. I samband med pandemin ökade de generella statsbidragen under 2020 med 13,5 miljarder kronor.

På kort sikt verkar regeringens stöd täcka upp för den negativa effekt som pandemin haft på kommunernas ekonomi. På lite längre sikt tyder dock det mesta på att ett ökat finansieringsgap kommer att uppstå allt eftersom de extra statliga stöden klingar av samtidigt som de demografiskt relaterade kostnaderna fortsätter att öka. Dessutom förväntas kommunernas låneskuld att öka i rask takt på grund av de höga investeringsbehoven.

Kommunen kan inte gå i konkurs

Många blev nog förvånade när Claes Hultgren, kommunchef i min hemkommun Filipstad, för två år sedan lakoniskt konstaterade att ”vi får väl skicka in vår konkursansökan” som svar på hur kommunen skulle hantera sina förväntade stora budgetunderskott. Under de föregående åren hade kommunens kostnader skenat på grund av integrationen av en stor grupp av nyanlända, samt en allmänt utmanande socio-ekonomisk situation. Hur kunde den här situationen uppstå?

Låt oss till att börja med slå fast att en kommun rent formellt inte kan gå i konkurs. Claes Hultgrens kommentar ska nog snarare ses som ett rop på hjälp än som att Filipstad planerade att ställa in sina betalningar. Det ska också sägas att den ekonomiska situationen i Filipstads kommun sedan dess i alla fall tillfälligt stabiliserats med hjälp av de extra statliga bidragen och sparade medel.

Under kommande år ser den ekonomiska situationen mer utmanande ut. Det gäller både för Filipstads kommun och för många andra landsbygdskommuner. Allt eftersom olika statliga riktade bidrag gradvis trappas ner minskar intäkterna, samtidigt som kostnaderna kvarstår då arbetslösheten och ohälsotalen i kommunerna inte minskar. De kommunala budgetreglerna kräver att intäkterna varje år ska överskrida de löpande kostnaderna. Om inte extra medel fortsätter att skjutas till kommer dessa kommuner på sikt troligen både att tvingas höja skatterna och dra ner på antalet anställda radikalt. Det kommer i så fall att slå hårt mot hela välfärdsuppdraget.

Den statliga ersättningen för nyanlända som idag betalas ut gäller för en period av två år och ska täcka kostnaden under etableringstiden. Därefter är bidraget helt invånarbaserat. På det här viset har staten frigjort sig från det långsiktiga betalningsansvaret för de nyanlända och istället lagt över det på de berörda kommunerna. För kommuner som Filipstad kan den kostnaden bli väldigt stor. Chansen att en nyanländ person, ofta med låg utbildning, ska kunna nå egen försörjning på den svaga lokala arbetsmarknaden under en så kort tid som två år är väldigt låg, för att inte säga obefintlig.

Social dumpning

Problemet förstärks av den osunda konkurrens mellan olika kommuner som systemet skapat. Med nuvarande upplägg frestas tillväxtkommuner med bostadsbrist att uppmuntra sina nyanlända att i slutet av sin etableringsperiod flytta till en annan kommun med svagare arbetsmarknad men med tillgängliga bostäder. Den mottagande kommunen får då också överta försörjningsstödet för dem (s.k. social dumpning).

En färsk rapport från Statskontoret visar att många kommuner i Sverige har tagit emot personer som utsatts för aktiv medverkan att flytta av den tidigare hemkommunen. En påtvingad flytt kan naturligtvis ställa till problem för den enskilde. Dessutom är social dumpning en stor ekonomisk belastning för den mottagande kommunen som i många fall redan har en ansträngd ekonomi. Enligt Statskontorets enkätundersökning är det särskilt vanligt att kommuner med låg skattekraft och hög arbetslöshet tar emot nya invånare på det här viset – med andra ord kommuner som redan tidigare har sämre ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga förutsättningar.

Står vi inför en kommunal skuldkris? Totalt har den svenska kommunsektorn mer än 700 miljarder kronor i skulder. En betydande del av finansieringen hämtas på den svenska kapitalmarknaden. Under de kommande åren förväntas kommunernas samlade skuldbörda att fortsätta öka i rask takt. Idag ligger kommunernas samlade skuldnivå på under 15% av Sveriges BNP. Det är inte speciellt utmanande i ett internationellt perspektiv. Även Sveriges statsfinanser som helhet är starka, med en total offentlig skuld på kring 40% av BNP.

Samtidigt är skillnaderna mellan olika kommuner stora. Det gör att genomsnittssiffror för riket kan bli missvisande. Förmågan att bära skulder är inte bara beroende av storleken på skulderna utan påverkas även av kommunens intjäningsförmåga. Den förmågan är i sin tur är beroende av faktorer som arbetsmarknad, demografi och ohälsa.

Staten har därför en central roll att fylla. Det gäller både att upprätthålla samhällsviktiga funktioner och genom att finansiellt stötta svagare kommuner.  Men i ett läge där statens hjälp till kommunerna borde öka, drar staten paradoxalt nog ner på sina resurser.

Olika statliga aktörer som Migrationsverket och Arbetsförmedlingen har under de senaste åren dragit ner på sin lokala närvaro, vilket speciellt drabbat glesbygdskommunerna. Det försvårar ytterligare det lokala integrationsarbetet. Avsaknad av statligt engagemang i bostadsfrågan har samtidigt ökat den ekonomiska bördan för kommunerna. Det har också lett till en allt mer akut brist på bostäder för de svagare grupperna i samhället.

Då mottagandet av nyanlända är ojämnt fördelat över landet kan kostnaderna för dessa personer vara för tunga att bära för den enskilda kommunen om de inte ska tränga undan annan viktig välfärd. Däremot borde kostnaden ur ett statligt perspektiv vara hanterbar. Om vi vill att hela Sverige ska leva och att förtroendet för välfärdssystemet ska bevaras behöver staten ta sitt ansvar både för Sveriges kommuner i allmänhet och för integrationsfrågan i synnerhet.

Är det dags att lyssna till rösten från Filipstad? Förhoppningsvis står vi inte inför en kommunal skuldkris – men välfärdskrisen är redan här!