Dags att damma av Milton Friedman

1970 publicerade den blivande Nobelpristagaren i ekonomi Milton Friedman en artikel i NY Times Magazine. En artikel som idag säkerligen renderat silkessnöret till den redaktör som släppt igenom något så profant.

Rubriken löd nämligen ”The social responsibility of business is to increase it’s profits”. Detta uttalande tycks, lustigt nog, vara om möjligt ännu mer kontroversiellt idag än vad det var då. Plötsligt ser man en vattenkammad Gordon Gecco i Wall Street framför sig.

Friedmans artikel har dock vantolkats genom åren. Han konstaterar till exempel att man för att maximera aktieägarvärdet måste ta hänsyn till alla intressenter. Man måste ha konkurrenskraftiga löner för att attrahera rätt personal, kunderna måste vara nöjda för att köpa företagets produkter och man måste kunna fungera med samhället i övrigt.

Aktieägarna står dock alltid i första rummet. Inte så kontroversiellt kan man tycka, de äger ju trots allt företaget.

Friedmans poäng är att om ett företag skall förhålla sig till andra saker än lagar och förordningar och om alla intressegrupper är lika viktiga, hur skall man då kunna prioritera utan att hamna i ett gungfly av subjektivitet?

Dessutom är VD:ar anställda för att de är bra på att driva ett företag och få det lönsamt, inte för att de nödvändigtvis är bra på att avvärja ett annalkande klimathot. Det är en stats uppgift att sätta ramverket för sådant genom lagstiftning och internationella överenskommelser.

Apropå internationella initiativ har EU-kommissionen nyligen lanserat ett förslag att förändra medlemsstaternas lagstiftning i syfte att minska ”kortsiktigheten” inom företagen.

Den i alla fall fram till nu välrenommerade firman EY har tagit fram ett mått på kortsiktighet som av dem definieras som hur mycket pengar ett bolag ger till sina ägare (genom utdelning/återköp) i relation till bolagets omsättning. Det är ungefär som att mäta ett bolags produktivitet i kilometer i timmen genom fabriken.

EY:s uppdragsrapport är för klåfingrigt oanalytisk för att öda ytterligare spaltutrymme åt här men vi kan konstatera att den är tecken i tiden.

Ett annat järtecken i skyn är att organisationen Business Roundtable, bestående av ett 20-tal av USAs största företag, år 2019 meddelade att de nu gått över till stakeholderism istället för shareholderism.

Lucian Bebchuk och Roberto Tallarita från Harvard har i en nyligen framlagd avhandling, ”The Illusory Promise of Stakeholder Governance” granskat detta och kommit fram till bland annat följande:

1.Stakeholderism leder till kraftigt ökade kostnader på aktieägarnas bekostnad men i slutänden också statens.

2.Stakeholderism leder till att management skyddas och blir svårare att utvärdera. Detta då man kan hänvisa till andra mål än rent finansiella. Eftersom stora institutionella ägare inte sällan anammat stakeholderismen fullt ut kommer man att ha större fördragsamhet med underprestation.

3.Stakeholderism försenar nödvändig lagstiftning eftersom staten tror att företagen kommer att leverera det de säger, lite på temat att allas ansvar är ingens ansvar.

Därtill konstaterar Bebchuk och Tallarita att Business Rountables utfästelser tyvärr mest riskerar att vara varmluft. I alla underliggande faktorer, bolagsordningarna, ledningens och styrelsens incitamentsprogram liksom i aktiebolagslagen styrs det nämligen mot aktieägarvärde.

Jaha, det var ju lite tråkigt kan man tycka. Är allt arbete med att få företagen att efterleva FNs Global Compact, ta fram hållbarhetsredovisningar och stötta grupper som man särskilt vurmar för helt bortkastat? Ödar den stora och växande skaran anställda och rådgivare som har sin utkomst genom att rådge företagen i de här frågorna bort tiden?

Svaret är ”delvis men inte helt” om man skall utgå från Friedman.

Shareholderismen utesluter inte initiativ för övriga intressenter, den har bara en snävare definition. Friedman påpekar att man som företag även måste hålla sig till samhällets normer definierat som något som alla kan vara överens om, till exempel att det är oacceptabelt att ödelägga en flod med utsläpp eller ha barn i fabriker. Däremot kan man inte tillgodose varenda nyck i samtiden.

Ytterst ute är Friedmans budskap att alla skall göra det de är bäst på:

Företagen gör störst nytta för samhället genom att sysselsätta anställda och tjäna pengar som sedan kommer statskassan tillgodo genom löne- och bolagsskatt. Detta skall självklart ske inom lagens råmärken och med god etik enligt ovan. Vinsten efter skatt kan sedan delas ut till aktieägarna och konsumeras, investeras i nya företag eller skänkas till ett ändamål som aktieägaren själv har valt. Allt detta gynnar samhället vilket Friedman betecknar som att företagen tar sitt sociala ansvar.

Intresseorganisationer ska pressa på stater för att nå resultat i de frågor de kämpar för i form av lagstiftning.

Staten skall sätta upp regler. Corporate Governance kommer som illustrerats ovan sannolikt inte att lösa klimatkrisen men lagstiftning och globala överenskommelser kan göra det.

Och handen på hjärtat, skulle du själv som sparare köpa aktier i ett bolag som inte hade dina intressen som aktieägare i första rummet? Ska institutionella investerare som representerar till exempel pensionssparare göra det?

Det är inte svårt att trots hans politiska inkorrekthet se Friedman som en nykterhetens röst i en allt mer högljudd tid, där allt fler intressegrupper gör sig hörda. Det bör aktieägarna också göra.