Chicagoförbannelsen

Det var länge ett av idrottsvärldens stora mysterier, gåtan om varför Chicago Cubs aldrig lyckades vinna något.

Basebollaget från storstaden i Mellanvästern verkade ha det mesta som krävdes för ett framgångsrikt lag: stora publikintäkter, annonsörer, lojala fans.

Ändå vann de aldrig. När seklet bytte begynnelsesiffra hade laget inte vunnit sedan 1908.

Det började kallas för en förbannelse, som härleddes till en händelse 1945, då en man tvingades lämna Cubs hemmaarena för att hans husdjursget luktade för mycket.

Den upprörde getägaren ska då ha sagt: ”De där Cubs, de kommer aldrig att vinna igen”.

Många försökte bryta förbannelsen. Getter släpptes in på arenan igen, getter transporterades till andra arenor för att lämna över förbannelsen, getter slaktades.

Ingenting funkade.

Andra förklaringar var lite mindre metafysiska. De handlade om sånt som avdankade tränare åker runt och föreläser om. Ni vet, värdegrunder och sånt.

Så för några år sedan, 2012, publicerades boken Scorecasting:
The hidden influences behind how sports are played and games are won och världen fick för första gången en bättre förklaring än getförbannelsen.

I boken menade Tobias Moskowitz och Jon Wertheim att Chicago Cubs inte underpresterade trots sina massiva publikintäkter – de underpresterade på grund av dem.

Författarna hade mätt elasticiteten mellan de amerikanska baseballagens prestationer på planen och publiktillströmningen – alltså hur stort samband det var mellan att spela bra och få mycket publik.

För många av de klassiska lagen var elasticiteten hög. Ju bättre de spelade, desto fler människor kom och kollade. Men för Chicago Cubs var elasticiteten extremt låg. Det spelade ingen roll hur dåliga de var – fansen dök upp ändå. Det andra laget i Chicago – White Sox – hade ett dubbelt så starkt samband mellan prestationer och publiktillströmning.

Det här visste självklart ägarna till Chicago Cubs. De kunde underinvestera i laget i trygg förvissning om att biljettintäkterna skulle trilla in. Varför skulle de hålla på och köpa bra spelare när det ändå inte syntes i vinsterna?

Det är det här som är den riktiga Chicagoförbannelsen. Och den syns i flera verksamheter. Ägare till hyreshus behöver inte ha nöjda boende – det finns alltid någon annan som vill ha lägenheten. Förskolor kan alltid plocka nya barn från kön. Tunnelbanevagnarna i Stockholm kan bli hur knökade som helst eftersom resenärerna ändå inte har några alternativ.

Och så vidare.

Det tydligaste exemplet på Chicagoförbannelsen är kanske ändå strömningstjänsten Netflix. I takt med att tittarbeteenden stärkts har det blivit lättare för företaget att långsamt sänka kvaliteten på sitt utbud – inte för lågt, men till en nivå som de flesta skulle beskriva som helt okej.

Helt okej-standarden upprätthålls med avancerad datainsamling, med järnkoll på vilka skådespelare och berättelser som funkar.

Netflix-modellen har sina fördelar. När man mäter vad folk vill ha blir det lättare att ge grönt ljus till exempelvis filmer om minoriteter. Hollywood har traditionellt dominerats av vissa grupper – medan mångfalden är större hos tittarna.

Ändå är det här en deprimerande utgångspunkt för att skapa konst. När tittarnas preferenser blir utgångspunkten – och lojaliteten till tjänsten det avgörande – tappar vi de berättelser som tar steget ut i det okända.

Vår kollektiva fantasi blir sämre.

Därför är det hoppingivande att Disneys nya strömningstjänst Disney+ fick en flygande start i veckan. För säga vad man vill om Disneyimperiet, men det har i alla fall haft en förmåga att pressa den mänskliga fantasin till sina gränser. Filmer som Zootopia, Insidan ut, Coco och Toy Story har en magi som ingen efterfrågar – men som alla vill ha.

Det lär dröja innan Disney+ kommer till Sverige. Men till dess kan vi alla göra konsten en tjänst och klippa sladden till Netflix.

Det kommer nog att göra deras filmer bättre.