Centralbankerna bör fokusera på prisstabilitet – inte klimat och krypto

Riksbankschef Erik Thedéen uttryckte nyligen stor skepsis kring bitcoin och kryptovalutor som företeelse, och avfärdade bitcoin som “ett instrument för ren spekulation”. Han påpekade även att om man inte har möjlighet att exponera sig för bitcoin i svenskt finanssystem kanske “det hamnar mer i kriminella händer”. Den europeiska centralbanken är inne på samma spår. På sin blogg roade de sig nyligen med att jämföra bitcoin-ETF:erna med kejsarens nya kläder.

Det finns de som skulle hävda att ECB och Riksbanken borde fokusera på sin demonstrerade oförmåga att upprätthålla “prisstabilitet” (deras huvudsakliga mandat) snarare än att idogt fokusera på jämställdhet, klimat och krypto. I det här fallet framförde ECB:s entusiastiska bloggare åsikten att bitcoin och krypto är de kriminellas valuta i en underrubrik titulerad “brottets valuta: finansiering av ondska”. Det låter rafflande. Men hur stort är problemet, egentligen?

Ett avrundningsfel

USA:s finansdepartement utkommer årligen med en penningtvättsrapport, i vilken vi kan läsa att “[a]nvändningen av virtuella tillgångar för penningtvätt ligger långt under användningen av fiatvaluta”, samt att “handeln med droger genom digitala marknadsplatser motsvarar cirka 0,2 procent av den sammanvägda uppskattade årliga olagliga försäljningen av droger i USA och EU”. Bedrägeri och penningtvätt förekommer alltså bland kryptovalutor, men utgör knappt ens ett avrundningsfel i det stora hela. Fiatvalutor, det vill säga de pengar som främst skapas av affärsbanker men också av centralbanker, är alltså överlägset mer använda för brottsliga ändamål.

Jamie Dimon, VD:n för USA:s största bank förkastade bitcoin som en en meningslös fluga tidigare i år, och såg bara illegitima användningsområden framför sig. Även här går det att fråga sig om vederbörande inte borde bry sig om bjälken i sitt eget öga – sedan millennieskiftet har J.P. Morgan tvingats att betala mer än 400 miljarder svenska kronor för sin inblandning i 275 olika skumraskaffärer.

Och detta är de oegentligheter som har upptäckts – kanske utgör de bara toppen av ett isberg. I Danmark förekommer misstankar om att en bank kan vara inblandad i en penningtvättskandal som involverar upp till 2 200 miljarder kronor, vilket motsvarar finansieringen av en halv miljon 11 september-attacker. För stunden lägger vi åt sidan att Frankrikes centralbank, Sveriges riksbank och andra centralbanker använts för att finansiera krig, samt att den brittiska centralbanken dolt sin krigsfinansiering från allmänheten “genom mästerlig manipulation”. Vi måste tyvärr konstatera att vi faktiskt har med disinformation att göra, när man skriver att bitcoin är “brottets valuta”.

Byråkraternas övermod

När byråkrater och banktjänstemän kategoriskt uttalar sig om bitcoin eller kryptovalutor, uppvisar de dessutom ett beklagligt mått av övermod. En visare inställning vore att uttrycka ödmjukhet, att erkänna att man inte besitter fullständig kunskap eller ens kan besitta tillräckligt med kunskap för att komma med absoluta utsagor.

Biologen Stuart Kauffman introducerade 1996 konceptet “det intilliggande möjliga” inom evolutionär biologi. En bakterie kan inte plötsligt förvandlas till en flamingo, utan måste använda sig av små utforskande förändringar (av “det intilliggande möjliga”) om den någonsin ska kunna bli ett rosa flygfä. Detsamma gäller faktiskt mänskliga samhällen som alla utgör exempel på komplexa system. Det är svårt att förvandla ett huttrande grottfolk till rymdresenärer utan åtskilliga steg där emellan.

Tänk dig ett vattenhjul – i sig kanske inte en så märkvärdig uppfinning. Men vattenhjulet förvandlade vattnets svåranvändbara energi till lättanvänd rotationsenergi. Litet av “det intilliggande möjliga” hade nu blivit utforskat: vattenkvarnar, hammarverk, sågverk och textfilfabriker kom snart på plats. Människorna som tidigare hade malt för hand eller tröskat med oxars hjälp, kunde nu ägna sig åt kärlek och kultur.

Vattenhjulets principer låg även till grund för vindkraft. Ja, mängder av möjligheter uppstod – påminnande om den snabba utvecklingen under den kambriska explosionen. När dåtidens Oppfinnar-Jocke hade konstruerat mänsklighetens första vattenhjul, expanderade han alltså “det intilliggande möjliga”. Säkert ville dåtidens experter se snara förbud. Det var inte heller så länge sedan som man menade att internet “var en fluga”, eller att internet bara skulle ha samma modesta påverkan på ekonomin som faxmaskinen. Ja, man försökte faktiskt även förbjuda siffran noll när det begav sig.

En helt ny potential

Den pseudonyme skaparen av bitcoin, Satoshi Nakamoto, skrev i bitcoins whitepaper att “[v]i har föreslagit ett system för elektroniska transaktioner utan att förlita oss på förtroende”. Bitcoinsystemet möjliggör att deltagare kommer överens om vad som är sant utan att de behöver lita på varandra, något som aldrig tidigare har varit möjligt.

I ljuset av detta är det värt att notera att tilliten för den federala regeringen i USA är bland de lägsta nivåerna som uppmätts under nästan 70 år. Tilliten till media är på bottenlåga nivåer. Och i länder som USA har andelen människor som menar att man kan lita på “de flesta människor” minskat kraftigt. Att “återbygga tillit” var temat för World Economic Forum vid dess årsmöte. Även i det internationella sammanhanget kan man se att tilliten mellan länder inte är på topp.

Under en femtonårsperiod har bitcoin möjliggjort elektroniska transaktioner utan att dess deltagare behöver förlita sig på en central auktoritet, eller ens på varandra. I sig kanske detta inte låter som en särskilt märkvärdig uppfinning. Men likt vattenhjulet måste man erkänna att ny potential verkar ha satts på plats, potential som precis har börjat utforskas. Kauffmans “det intilliggande möjliga” har expanderats. Och trots dogmatiska uttalanden om motsatsen är det ingen som kan veta vart detta kan tänkas leda.

Diskussionen skulle gynnas av en större ödmjukhet och öppenhet, då inte bara från anställda hos penningtvättande banker utan även från prognoshavererande centralbanker. När den kinesiske premiärministern Zhou Enlai på 1970-talet blev tillfrågad om effekterna från den franska revolutionen svarade han att det var “för tidigt att säga” – ett långt klokare svar än byråkratklassens kategoriska dito. Vem vet, kanske är utforskning av system som inte bygger på tillit precis vad vi behöver?

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver nu podden Ekonomidags.