Byt åsikt – den du har nu är fel

Vill du visa att du hänger med? Byt åsikt! Och gör ingen liten korrigering av kursen, gå inte från sydväst till sydsydväst. Nej det är 180 grader som gäller. Så ställ upp den du var alldeles nyss, framför dig, och ge den personen en örfil. En sådan hård rackare som gör dig temporärt döv och liksom stum i hela huvudet. Och sedan: Tyck precis tvärtom. Det är nu du har chansen.

Ganska ofta känner jag att egenskaper som människor vill se som positiva, i synnerhet om sig själva, inte nödvändigtvis är positiva. Inte i mitt huvud. Jag kan bekänna öppet hur jag tolkar några exempel på sådana saker: Säg att du är ”rak” och jag kommer sortera i dig i facket för buffliga och okänsliga. Jag kommer nog att se dig som arrogant eller lat, eftersom du inte bemödar dig med att ta in omvärlden. Antagligen funderar jag även på neuropsykiatriska funktionsvariationer, som autismspektratillstånd.

Säg till mig att en person ”har hög integritet” och jag kommer reflexmässigt att tänka att denne är introvert, egoistisk eller kanske lider av social fobi. Beröm din kollega för att denne ”inte är rigid” och vips blir personen i mitt huvud en vindflöjel.

Men som sagt. Det senare, att ”inte vara rigid”, har blivit otroligt populärt. Så populärt har det blivit, att ingen har någon skam i kroppen längre. Moralisk kompass har blivit en lika löjlig accessoar som en sån där fluga man inte knyter själv, som trollkarlar och barn har. Och det värsta av allt: Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

LÖGNEN MÅR BRA

Oscar Wildes essä Lögnens förfall är fortfarande bland det bästa och roligaste man kan läsa om konst och konstnärens roll. Den är skriven i dialogform: Vivian berättar för Cyril att han håller på att skriva en artikel med titeln ”Lögnens förfall – en observation”. Och han driver tesen att lögnen är en hotad konstart och att alla envisas med att tala sanning. Eller underbygger sin lögn med argument, vilket är lika tråkigt som sanningen. För det är sanningens roll i essän: Den är, för konsten, helt ointressant. Konstnären är en lögnare och den konstnär som inte ljuger är inte konstnär.

Krönika

Thunholm: Vi är nutidsmänniskor – men vi lever inte i nuet

I vår tid både stämmer detta och stämmer inte alls. Det ljugs friskt både här och där men människors förtjusning vid sanning är större än någonsin. Sanning, då i bemärkelsen ”äkta”. Förskräckliga saker som ”true crime” eller andra berättelser som är ”based on real events” är så populära att podcastföretagen har AI-robotar som tillverkar den sortens content dygnet runt. Lögnen mår bra! Fantasin mår dåligt.

VAD ÄR ATT ÄNDRA ÅSIKT EGENTLIGEN?

Elisabeth Svanteson är ett nästan övertydligt exempel. När hon i SVT-programmet 30 minuter säger att hon inte menade vad hon sa om SD 2016 (att deras politik är rasistisk för att ”den bygger på ett vi och dom”) men att hon sade det i alla fall, eftersom ”alla andra sa så då”. Nu tycker hon inte det längre. Nähä.

Fem år är inte lång tid och alla kan ju ändra sig. Att ändra sig kanske är att utvecklas till och med? Jo visst. Men också: Nej. Om man säger en sak men inte menar den, då är det en lögn. (Men ingen lögn som Vivian i Oscar Wildes text skulle gilla, utan dess motsats: En helt fantasilös lögn.) Om man säger en sak men inte är övertygad, och sedan ändrar sig, då är det nog också en lögn va? Även efter fem år. Så Svanteson ljuger. Frågan är när. Och om hon talar sanning nu, när hon säger motsatsen. Vi får kanske vänta fem år till och se.

Vad vi vet med säkerhet är att hon är opportunist.

Annie Lööf lovade att äta sin högra sko hellre än att bli ett stödhjul åt sossarna och sedan blev hon ett stödhjul åt sossarna men har inte ätit någon sko. För hon är en lögnare. Ulf Kristersson lovade i en intervju i Aftonbladet 8 januari att han inte kommer ”samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”. Ett löfte han var klantig nog att upprepa i ett samtal med förintelseöverlevaren Hédi Fried, några veckor senare. Han är en lögnare, en vindflöjel, och alltså en person i tiden.

INTE BARA FÖR POLITIKER

Inte bara politiker gör den här grejen. Skribenten och influencern Cissi Wallin skrev i en text i somras: ”Att vara en feministisk profil i dessa dagar har blivit lukrativt, inte minst på nätet. Och efter flera år med välbesökta sociala medier kan jag krasst konstatera att publiken, absolut mest andra och unga kvinnor, kräver raseri. Man kräver en kultur, frontad av några slags totalt onyanserade ledargestalter, där det ständigt letas efter nya saker och människor att peka ut som fel, farliga och fullvärdiga förtryckare. Jag föll för den pressen, och jag lät mig dras med i en mentalitet som på intet sätt representerar den jag vill vara.” Alltså: Jag var en hemsk person, för att unga kvinnor krävde raseri, men nu är jag en annan person.

Okej, då går vi vidare som om inget har hänt.

Som du ser går det alldeles utmärkt att med en enda intervju eller en enda kolumn bli sin egen motsats. Är det hederligt? Kanske inte. Är det praktiskt? Det är väldigt praktiskt. Och det funkar även i näringslivet. Philip Morris som har byggt ett imperium på cigaretter pratar nu om att man vill göra Sverige rökfritt. Gå in på hemsidan till vilket globalt oljeföretag som helst och du kommer mötas av en text som ser ut att vara skriven av en ovanligt nitisk Greenpeace-aktivist.

SLÄNG PÅSEN I SJÖN

Så gör dig själv en tjänst: Fundera på vem du är, egentligen. Vad tror du på och vad står du för? Lansera sedan dig själv som motsatsen. ”Jag var såhär, nu är jag såhär.” Det kan ske på veckomötet, i ett utvecklingssamtal eller när du ligger bredvid din partner och ni nästan har somnat.

Tänk på vilka principer du har och hur din moral är konstituerad. Styrs du av plikt, lust, ångest eller strävsamhet? Putsa dina principer och polera dina maximer så att de blir som blänkande ädelstenar, som du kan stoppa i en påse av sammet. Släng sedan den där jäkla påsen i en sjö.

Du kan bli vem du vill. Tyvärr på bekostnad av den du var. Men ändå.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.