Bryt tystnadskulturen

KRÖNIKA. Begreppet är importerat från USA och är en direktöversättning av uttrycket ”sexual harassment”. I Sverige var fenomenet så gott som okänt fram till 1987. Inspirerat av amerikansk lagstiftning, och med en direkt översättning av det amerikanska uttrycket sexual harassment, drogs projektet i gång. Det döptes till Frid-a, vilket betydde ”kvinnofrid på arbetsplatsen”.

Undersökningens resultat fick stort genomslag, och Jämo började definiera sexuella trakasserier som en av de två viktigaste frågorna att arbeta med. Jämo ville att jämställdhetslagen skulle skärpas, och man har skärpt lagen flera gånger sedan dess. Sexuella trakasserier definieras nu som ovälkomna förslag eller krav på sexuella tjänster, oönskad fysisk kontakt, ovälkomna sexuella anspelningar, blickar, visslingar och kommentarer om utseende, könsord, pornografiska bilder och nedsättande skämt om det kön som den som utsätts tillhör. Och det är den som blir utsatt som avgör om beteendet är ovälkommet eller inte.

För arbetsgivaren gäller ansvaret att ta reda på om det förekommer trakasserier, och i så fall se till att de upphör. Det behövs inte ens en anmälan. Arbetsgivaren ska utreda om något hänt, även på misstankar eller rykten.

Frid-a redovisade en undersökning där Jämo hade skickat frågeformulär till 4 220 kvinnor inom TCO och LO. Svarsfrekvensen var 50 procent och resultatet att 17 procent av de undersökta sade sig ha varit utsatta för sexuella trakasserier.

De två sorters övergrepp som var vanligast var:

1. upprepade ovälkomna sexuella anspelningar, blickar, gester, ovälkomna skämt av sexuell art, ”runda ord”, nakenbilder och

2. tafsande eller annat medveten kroppsberöring (till exempel luta sig över, nypa, tränga upp mot en vägg), som varit ovälkommet från den svarandes sida.

Det var sannolikt ett misstag att Jämo inriktade sig så hårt på antalet trakasserade. Och det var sannolikt ett misstag att Marie Söderquist och jag 1996 i en rapport om sexuella trakasserier, publicerad av Timbro, följde Jämos problem­beskrivning.

Vi skrev: Med den vida definition Jämo använder sig av blir frekvensen av sexuella trakasserier väldigt hög. Eftersom det är den utsattes uppfattning av händelsen som avgör huruvida det är ett fall av sexuellt trakasseri, klassas även helt omedvetna beteenden som sexuella trakasserier. Vi påpekade att med den vida definition, som vi nu har, skulle det bli närmast omöjligt att lagstifta bort en hel del av de incidenter som föll inom kategorin sexuella trakasserier.

Med antagandet om att det viktiga var det stora antalet drabbade, följde en tondövhet för lidandet som den enskilde utsätts för. Det är, oavsett kön, en helt oacceptabel verklighet att behöva gå till jobbet i vetskap om att gränslösa personer anser sig ha rätt att trycka ner en. Då spelar det ingen roll större hur många som utsätts. För den som används som ett värdelöst objekt av andra, och det gäller också andra former av mobbning, finns bara en väg. Det måste upphöra.

#metoo avslöjar hur vanligt gränslöst beteende fortfarande är. Jämo satsade på skärpt lagstiftning men arbetsgivarna har inte tagit den på allvar och lagstiftaren har inte brytt sig. Att i första hand se statistiken och förlita sig på lagen har bara gett de sköna snubbarna, av båda kön, fritt fram.

Nu handlar det inte om att skärpa lagen eller räkna huvuden. Nu handlar det om att bryta den svenska undfallenheten mot mobbare och att lära ut den svåra konsten att säga nej. Vi har uppenbarligen ett problem med parallella verkligheter, en där lagstiftning och akademi befinner sig. Där har vi sagt nej med känt resultat, eller brist på resultat. Nu behöver vi bryta tystnadskulturen och säga ett högt och tydligt nej i den värld där vi faktiskt arbetar.

Pensionssystemet

Det finns fler renoveringsobjekt än den svenska jämställdheten, ett annat är pensionssystemet. Det gamla ATP överlevde i 39 år men trots att det nya systemet bara har 18 år på nacken ska det nu ses över. Då är det läge att berätta för pensionspolitikerna att det inte räcker att hitta på ett system, man måste också kunna berätta om hur det fungerar för den enskilde pensionären. Så att denne förstår. Särskilt viktigt är det när tilltron till pensionerna är så låg som den är i Sverige.