Brott och straff

I september 2017 meddelade Morgan Johansson att regeringen ”var på väg att knäcka den organiserade brottsligheten”. Ett uttalande som visade sig vara en aning optimistiskt.

Sverige hade nämligen vid den senaste mätningen från BRÅ det högsta antalet dödsskjutningar per capita och år i Europa. Sverige var också ett av mycket få länder i mätningen där antalet skjutningar ökade. 

Vi vet vid det här laget ganska väl hur det blivit så här. Decennier av misslyckad integration har skapat en tillvaro i förorterna till de stora (och numer även medelstora) städerna som blivit ett drivhus för en missanpassad uppväxt. 

Lägenheterna i miljonprogrammen, 3:or och 4:or vanligtvis tänkta för en tvåbarnsfamilj, kan idag hysa familjer på 8 till 10 personer. Bristande språkkunskap i föräldragenerationen gör dem svåra att integrera och minskar möjligheten att hålla koll på barnens skola. Hög arbetslöshet bland fäderna har lett dem till en rotlös tillvaro som i slutänden inte sällan lämnar mödrar ensamma att ta hand om stora barnkullar. Allt detta leder i sin tur till att inte minst unga killar inte klarar sin skolgång.

VILL BYGGA ETT VÅLDSKAPITAL

Därtill härstammar många boende från länder som varit i konstant inbördeskrig (Somalia, Afghanistan, Irak, Libanon, Syrien mm) och där förtroendet för staten är mycket lågt, även när man flyttat till Sverige. Således är också förtroendet för rättsväsende och andra delar av det offentliga lågt och man väljer frekvent att ”inom gruppen” försöka lösa de problem som uppstår. Med följd att det är svårt för polisen att få tag i vittnen när något har hänt (utöver att det kan vara hälsovådligt att vittna med nuvarande vittneskyddssystem). 

För oklarhets undvikande: den allt överskuggande majoriteten i de utsatta förorterna är vanliga laglydiga medborgare som inte bara är främmande för det som sker utan tvärtom drabbas av det. 

Men Sverige har genom faktorerna ovan också fått en grupp unga killar som vill bygga ett våldskapital och tjäna snabba pengar främst genom drogförsäljning. I den processen involveras allt yngre barn, ner till 12-års åldern, inte minst för att det i stort sett är straffrihet för den som är under 18 i Sverige. En överbelastad socialtjänst kan inte göra så mycket annat än att titta på när barn mellan 12 och 18 år struntar i att dyka upp på möten. 

Allt detta är väl känt, liksom att ett sätt att minska de gängrelaterade våldsbrotten är att skärpa straffen rejält. Detta har skett i flera länder, bland annat Danmark, med tydliga effekter i form av minskad brottslighet. 

VARFÖR GÖR MAN INGET?

Så om man vet vad problemet är och vad lösningen är, varför gör man då inget? Två viktiga anledningar är att regeringen dels slåss mot den egna historien, dels mot vad vi kan kalla för en institutionell permafrost.

Vad gäller historien finns en lång socialdemokratisk rättstradition som tar sin utgångspunkt i att man skall resocialisera brottslingen. Eller om man så vill att man ser honom/henne som ett offer och inte som en förövare. Detta kan vi kalla för behandlingstanken i vilket ingår brottsprevention, det vill säga förebyggande åtgärder.

Verklig fart tog reformerna när Socialdemokraterna inledde sin 44 år långa maktperiod 1932. Understödda av ledande straffrättsakademiker knådades det fram en ny strafflag som beslutades år 1962 och som vilade på behandlingstanken. Även om några få försök att skärpa lagstiftningen därefter skett, kanske framför allt under regeringen Bildt i början av 1990-talet, har synsättet om behandlingstanken fortsatt och till och med förstärkts fram till idag, eftersom delar av S fortfarande är djupt rotade i denna.

Den andra viktiga faktorn kan man kalla den institutionella permafrosten i det offentliga. Vi tror som medborgare ofta att politikernas beslut kan förändra men så är det inte alltid. Det offentliga Sverige, departement, myndigheter, organisationer och forskare, har nämligen goda möjligheter att sätta sig på tvären. 

Några exempel: 

• Rättsväsendet driver fortsatt (med geografiska variationer) en mild straffrätt, inte minst genom ett antal prejudicerande domar i Högsta domstolen. 
• När polisen ville införa kameraövervakning, något som har bevisad preventiv effekt, stoppades detta av Datainspektionen.
• När polisen ville få möjlighet att avlyssna misstänkta kritiserades detta skarpt av Advokatsamfundets dåvarande sekreterare Anne Ramberg som något som skulle föra Sverige till McCarty-tidens USA. Detta trots att 9 av 10 svenskar vid den tidpunkten var för förslaget. 
• En grupp kriminologer med Jerzy Sarnecki i spetsen är starka förespråkare av brottsprevention i stället för hårdare straff. Som Sveriges mest kände (och medieciterade) kriminolog har Sarnecki haft en enorm påverkan.

SKÄRP STRAFFEN

Det finns helt enkelt så många i systemet som sympatiserar med eller är så hårt investerade i behandlingstanken att det är väldigt svårt att få till en riktningsförändring. Och i grunden finns det ju något sympatiskt med behandlingstanken, en slags Rousseausk tro på människans inneboende godhet i sitt naturliga tillstånd. Problemet är att det inte har fungerat och idag är det i riksdagen bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som hänger kvar vid det gamla. 

Man kan sammantaget säga att den typ av brottslighet vi ser idag med skjutningar och bombdåd inte är den som lagstiftarna på 1900-talet såg framför sig. Straffrabatter, mer eller mindre frivillig ungdomsvård, villkorliga domar, mängdrabatt (!) om man begått flera brott och alltmer cyniska kriminella gör att man inte får bort våldet från gatorna. 

Lösningen är att inte bara peta i straffskalorna utan att skärpa straffen för gängrelaterad brottslighet rejält, som i Danmark, och ge möjlighet till kronvittnen och vittnesanonymitet. Därtill behöver polisen få möjlighet till utökade befogenheter att sätta upp kameror på allmänna platser, avlyssna misstänkta och avkryptera brottslingars mobiler. 

Om Magdalena Andersson, vars första linjetal hade gängvåldet som ett centralt tema, vill gå från ord till handling är ovan vad som behöver göras. Annars kommer frågan att bli ett huvudnummer i nästa valrörelse.

Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB.