Bra med monopol

Det finns ett uttryck på engelska som lyder ”if it ain´t broken, don’t fix it”.

Detta sätt att resonera verkar ha varit ledstjärnan för alliansregeringen under sin hittillsvarande mandatperiod. I många frågor har ideologin lämnats därhän till förmån för pragmatiska lösningar, oftast med gott resultat.

Men på apoteksområdet härskar tyvärr inte pragmatismen.

I förra veckan förkunnade socialminister Göran Hägglund på DN debatt att regeringen har antagit en proposition som ska bryta Apotekets monopol. Förslaget ska nu utskottsbehandlas i riksdagen, och därefter klubbas i kammaren vilket gör att reformen kan träda i kraft den 1 juli.

Regeringens uttalade motiv till reformen är att den ska leda till förbättrad service, ökad tillgänglighet och sänkta priser.

Samma dag förkunnade socialdemokraterna, föga förvånande, att de kommer att riva upp reformen om de kommer till makten efter nästa riksdagsval. Men det är inte den enda kritik som förslaget har stött på. I branschtidningen Dagens Medicin har flera inlägg de senaste veckorna attackerat Apoteksreformen.

I helgen i Svenska Dagbladet kritiserade också ordföranden i Sveriges Farmacevtförbund, Carin Svensson, en rad detaljer i förslaget.

Faktum är att det finns goda skäl att på saklig grund ifrågasätta en avreglering av Apoteksmarknaden. Det spel som har pågått de senaste månaderna bakom kulisserna visar att regeringens främsta motiv med reformen verkar vara rent ideologiska.

För ett par veckor sedan fick en generaldirektör gå över dagen. Och det var inte vilken myndighetschef som helst, utan den ansvarige för Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV), Ann-Christin Tauberman. Hon anses ha varit en kompetent chef, med stort förtroende både i Sverige och utomlands. Och så sent som i höstas fick hon förlängt förordnade. Det spekuleras i att avskedet beror på att Tauberman och socialdepartementet har olika syn på en central fråga i apoteksfrågan: apotekens framtida handelsmarginal.

TLV är en central myndighet. Det är TLV som ska övervaka prissättningen och bedöma hur högt priset för olika läkemedel får vara utifrån kostnadseffektivitetsanalyser. TLV avgör i princip hur stor del av marginalen på ett läkemedel som ska hamna hos industrin och hur mycket som ska gå till apotek och grossister.

I dagens svenska system får läkemedelsindustrin ungefär 80 procent av varje försäljningskrona, de två grossisterna (Tamro och Kronans Droghandel) 3 procent och den ende detaljisten, Apoteket, 17 procent.

Ett problem för regeringen är att den handelsmarginal som finns i Sverige är mycket låg internationellt sett. För att locka utländska och inhemska konkurrenter till Apoteken måste marginalen bli högre och därmed sänkas för industrin, som med internationella mått får en hög ersättning med nuvarande modell.

Den höga ersättningen till industrin beror på att vi har en stor forskande läkemedelsindustri i landet. Andra länder med betydande inhemsk läkemedelsindustri, som Schweiz, ger också industrin en rejäl ersättning. Det är också i dessa länder som det går snabbast att få in nya mediciner på marknaden. I länder som ger mindre till industrin, och mer till handeln, som Italien och Spanien, tar det längre tid innan nyheterna når marknaden. Om Sverige pressar industrins marginaler för mycket kan det leda till mindre forskning i landet, vilket är ett av de starkaste argumenten mot en avreglering av Apoteksmonopolet.

Det finns fler skäl. Internationella studier visar att svenskt apoteksväsende är ett mycket effektivt system, trots monopolet i detaljistleden och det säregna grossistledet, där ett visst läkemedel endast säljs till Apoteket av en av de två grossisterna, så kallad enkanalsdistribution.

Kombinationen detaljistmonopol och enkanalsdistribution är unik i Europa. Men den har visat sig vara kostnadseffektiv. Inget land i Europa har lägre kostnader för att distribuera läkemedel.

Sverige har relativt låga läkemedelspriser. Vi ligger strax under genomsnittet bland OECD-länderna, trots att så mycket går till industrin. Schweiz har de högsta läkemedelspriserna. En förklaring kan vara att alplandet inte har särskilt mycket generiska läkemedel (kopior på originalmediciner) och en ineffektiv apoteksrörelse.

En stor fråga i Sverige har varit tillgängligheten. Sverige har få apotek per invånare och öppethållandetiderna har kritiserats. Fixeringen vid antalet apotek kan leda fel eftersom det också handlar om att det finns tillgång till medicinsk expertis på försäljningsplatsen.

Detta kan naturligtvis åtgärdas genom att kraven på personalen sänks. Det är också vad alliansregeringen vill göra. Den ska inte krävas apotekarkompetens för att bli läkemedelsansvarig för apotek efter omregleringen. En del befarar att vi därmed får ökad tillgänglighet till priset av sämre patientsäkerhet.

Tillgängligheten har ökat på senare tid och kunderna verkar nöjda. I de regelbundna mätningar som görs av Svenskt Kvalitetsindex ligger Apoteket i topp inom sektorn detaljhandel. Kundlojaliteten har ökat betydligt jämfört med tidigare. Vid en alternativ leverantör skulle flertalet idag fortsätta att välja Apoteket.

Frågan är om det verkligen finns ett grundläggande problem med dagens svenska apoteksmonopol? Och löser en omreglering problemet, eller skapas det nya negativa effekter?

De utländska apotekskedjornas intresse för att etablera sig i Sverige verkar än så länge vara ljummet. De låga marginalerna avskräcker. Om kedjorna kommer är ett sannolikt scenario att ett monopol ersätts med ett oligopol med några få dominerande kedjor, som i Norge. Utmärkande för ett oligopol är att man konkurrerar med allt, utom priset.

Man kan fråga sig varför regeringen ändå går vidare med reformen, när både sakargumenten och de inblandade parterna talar för ett oförändrat system. När inte ens kunderna vill ha någon förändring. Kanske beror det på trögheten att infria sina privatiseringslöften på andra områden, som Nordea och SBAB. Då har vi i alla fall gjort någonting, kanske resonemangen går. Eller är det, skrämmande tanke, några få starka lobbyister för läkemedelsgrossister som fått fullt genomslag för sina oligopoldoftande argument.

Nej, regeringen borde bita huvudet av den ideologiska stoltheten och begrava förslaget medans tid är. Låt pragmatismen, som framgångsrikt väglett regeringen i så många andra fall, segra även på apoteksområdet.