Krönika Kultur
Bortom DDR-disko och pengamakt
Det fanns betydligt större problem med DDR än att de hade tråkiga diskotek. Men – man hade tråkiga diskotek. Statsapparatens försök att lansera det gediget tyska begreppet Schallplattenunterhalter som alternativ till DJ hjälpte inte.
Det är något grundläggande hos musik, underhållning och intim gemenskap som inte lirar så väl med programmatiska politiska ambitioner. Att försöka utnyttja går ju, och görs, men att diktera är inte så lätt. Kreativitet, glädje och estetiskt behag får sig törnar.
Marknadens logik förefaller vid en första anblick mer fruktbar än DDR-strategin för att få fram ett skojigare nöjesliv. Kombinationen av spretiga smaker, decentraliserade initiativ och varierande betalningsvilja ger bättre utfall än om politruker och byråkrater skulle utforma utbudet.
Skapar tråkiga platser
Men tar man ett kliv tillbaka, blir det tydligt att musikalisk festlighet – och i ännu högre grad kulturlivet i bred mening – knappast har ett otvunget förhållande till marknadsmekanismer. Om den kommersiella logiken bestämmer oinskränkt, blir det inte heller så skojigt. Det gäller på flera nivåer: villkoren för skapande och experiment, tillgången till det offentliga rummet, utrymmet för att tillägna sig det lustfyllda och livsbejakande.
Utan samhälleliga former för att stödja kulturellt skapande, kommer färre att kunna ägna sin talang åt att göra livet roligare, mer mångdimensionellt rikare för sig själva och andra. Platser som byggs och befolkas med köpkraften som ensamt organiserande princip, blir trista, likformade och exkluderande. Stor ekonomisk ojämlikhet bygger umgängesbarriärer mellan människor. Och för den som behöver ägna all sin energi åt att få vardagen att gå ihop ekonomiskt, är förutsättningarna för att efterfråga kultur mer begränsande.
Och för all del: Om det enbart vore den musik som genererat mest kommersiell profit som överlevde sig fram till dansgolven, skulle det bli rätt beigt. Men så är det nu inte. Folk håller på. Det plöjs fram nya vägar. Den kommersiella logiken skaver även mot mer eller mindre organiserat och institutionaliserat motstånd. Det finns kommunala musikskolor och stadsplanering, fritidsgårdar och socialförsäkringssystem.
Detta är en avgörande aspekt av hur utrymmet för frihet och framsteg kan värnas i kapitalistiska samhällen. Marknadslogiken är – lämnad till sin inre dynamik – på många sätt både auktoritär och enfaldig. Den pressar undan komplexa mänskliga relationer som inte går att fånga med enkla prismekanismer.
Det är som att köra allt möjligt genom en kraftfull kross – det blir lättare att packa och kvantifiera, men en hel del tidigare egenskaper hos det som åkte in, går förlorade.
Satt under press
Allt det här kan låta abstrakt. Men på många områden är det just de skydd som rests mot både statens och kapitalets förenklande, auktoritära logik, som ger samhället sin frihetliga karaktär.
Det gäller akademin, där peer review och kollegial etik håller både statlig direktstyrning och kommersiella hänsyn hjälpligt stången. Det gäller föreningslivet – däribland några av våra allra viktigaste föreningar: fackförbunden – där människor kan finna samman och hitta på allt möjligt under stundtals märkliga och tidskrävande former. Det gäller journalistiken – med en särställning för public service – där principiella och professionella kriterier gör att verksamheten skiljer sig både från myndigheter och obetingat profitdrivna bolag.
Det svenska politiska landskapet präglas idag av att just dessa domäner är utsatta för press. Regeringsunderlagets sammansättning gör den särdeles benägen att gå i den riktningen. Den ideologiska drivkraften att ge kommersiella “affärsmöjligheter” fri lejd på fler områden, gifter sig med mer traditionellt auktoritära impulser. Det är då helt följdriktigt, att den styrande koalitionen har vevat mot den akademiska friheten, den civilsamhälleliga folkbildningens finansiering och självstyre, fackförbundens position i att utse skyddsombud, mediestödets utformning, och public service, där det nu även blir aktuellt med stora nedskärningar.
Ett viktigt vägval
Det här kan verka som futtiga politiska beslut. Men sett i ett sammanhang handlar de om större vägval: Hur ser vi på de viktiga verksamheter som varken är helt underkastade staten eller kapitalet? Det är inte frågan om ett slappt “sanningen ligger alltid någonstans mitt emellan”, utan om att ha en mer fullödig förståelse för hur samhällen fungerar.
Dessa verksamheter utgör snarare något mer och utöver det som styrs av “renodlad” byråkrati eller marknad.
En viktig aspekt är former för maktutövning och dissens. Inte minst är det en fråga om hur makt utövas och hur man förhåller sig till att saker inte är som man vill. Både statens och kapitalets hierarkier och handlingsvägar är, ställda på sin spets, enkelspåriga till sin konstruktion.
Man säger: Här går gränsen; detta är ett utvisningsbeslut. Man säger: Jag bestämmer över den här saken för att jag äger den – du kan bara komma in här om du betalar inträdet. Är du oeing? Rösta annorlunda vid nästa val. Flytta pengarna till en annan aktiefond.
Bekymmer för marknadsentusiaster
Men demokratins och frihetens väsen kräver också andra, mer komplexa relationer: Explicita och implicita förhandlingar. Diskussioner och övertalning. Normer och praxis. Och det är – på olika sätt – den typen av processer som äger rum när människor går en studiecirkel, opponerar på en avhandling, sätter upp ett teaterstycke eller MBL-förhandlar en omorganisation.
Den som värdesätter frihetens faktiska villkor, behöver reflektera över varför DDR hade tråkiga diskotek, men också vad som händer när rättigheter och friheter reduceras till köpkraft. Och det senare sker i ett samhälle som inte förmår använda demokratiska beslut och offentliga anslag för att aktivt värna icke-kommersiella sfärer. Där är vi idag. Det borde bekymra många fler, också bland spontana marknadsentusiaster.
Den fristående, externa krönikören Ali Esbati är tidigare riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet. Han är utbildad ekonom vid Handelshögskolan.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor