Boldt-Christmas: Saabs VD rätt ute – dags för EU att lämna pojkrummet

I somras intervjuade Financial Times Saabs VD Micael Johansson.

Han uppmanar Europa att drastiskt öka stödet till försvarsindustrin. Vidare påpekar han att det måste ske oberoende av den amerikanska administrationen. Det är kloka ord, men som ofta är fallet har Europa vaknat för sent.

Efter det amerikanska valet i november har försvarspolitiska initiativ avlöst varandra. EU diskuterar nu en gemensam fond på 500 miljarder euro till försvarsprojekt och vapenanskaffning. Sent skall syndarna vakna.

Alla tvivel borde försvunnit

Ingen borde vara förvånad över Donald Trumps seger. Under en längre tid har både opinionsundersökningar och vadslagningsmarknader indikerat en sannolikhet på cirka 50% för en republikansk seger.

Att Europas sena uppvaknande grundar sig i naivitet och felaktiga prioriteringar har jag skrivit om i en tidigare krönika. Att under årtionden successivt minska försvarsutgifterna och förlita sig på USA var aldrig en hållbar strategi. Lika lite som att bygga en energipolitik som förlitade sig på Ryssland.

Geopolitiska spänningar i Europas närområde har successivt ökat sedan Putins anförande på Münchenkonferensen 2007. Alla tvivel om han menade allvar borde försvunnit efter att Ryssland invaderade Georgien året efter.

En biljon euro underinvesterat

Världen har snabbt genomgått förändringar, men EU:s världsbild har inte utvecklats i samma takt.

Att USA under en längre tid subventionerat Europas säkerhet är inget nytt. Det påpekades av både George W Bush och Barack Obama, men ignorerades av Europas politiska ledarskap. Bibehållen välfärd, mänskliga rättigheter och grön omställning tillhörde framtiden. Inte försvarsförmåga. Att fokus inte skiftade efter Rysslands invasion av Krim 2014 och Trumps valseger två år senare är skrämmande men tyvärr inte förvånande.

Enligt den nyligen tillträdde EU-kommissionären för försvar och rymdfrågor, Andrius Kubilis, uppgår unionens totala underinvestering de senaste årtiondena till en biljon euro.

Vän av ordning frågar sig hur besparingen förvaltats? Givet att USA:s BNP per capita de senaste 20 åren fördubblats medan EUs ökat med endast 60% så verkar tillväxtfrämjande investeringar inte vara svaret.

Något måste ge vika

Det är kanske inte en helt rättvis jämförelse. USA är mindre fragmenterat, men tack vare en effektiv energipolitik och mindre byråkrati är de i stort oberoende av energi från autokratiska stater och är ledande inom innovation.

Citatet “Vem ringer jag om jag vill tala med Europa?’” tillskrivs ofta Henry Kissinger. Det är svårt att enas om gemensamma mål när det är många runt bordet, men som alltid handlar det om resurser och prioriteringar. EU:s ambitiösa målsättningar för välfärd, grön omställning och försvarsförmåga är inte förenliga.

Något måste ge vika. Endast mjuka värden hjälper bara så långt i en snabbt hårdnande värld.

I en artikel från 2008 skriver Kissinger att; eftersom europeiska nationer inte längre definierar sig själva utifrån en tydlig framtid, och med sammanhållningen inom EU fortfarande oprövad, har de flesta europeiska regeringars förmåga att begära uppoffringar från sina medborgare minskat avsevärt.

Så kan vara fallet men det är inte givet. Med fokus och rätt prioriteringar kan de kommande åren bli något den europeiska gemenskapen kan vara stolta över.

“Måste kunna försvara sig”

Förutsättningarna, kunskapen och resurserna finns. De flesta stater i Europa spenderar mer än 25% av BNP på sociala välfärdsutgifter. Det är ungefär vad Ukraina kommer spendera på sitt försvar under 2025.

I den kontexten, är det orimligt av USA att begära ökade försvarsutgifter? Om vi vill vara trygga morgondagen krävs uppoffringar. Försvaret måste byggas ut snabbt om vi vill fortsätta leva i fred.

Försvarsförmåga är ett ansvar som är nationellt, även om EU i flera avseenden kan förbättra förutsättningarna för samarbete. Om Nato skall fylla sin funktion så måste alla dess medlemmar kunna försvara sig själva.

Sverige hade under lång tid en av världens främsta försvarsindustrier. Den är numera betydligt mindre, men både kompetensen och förutsättningarna finns.

Gynnar egna invånarna

Natos generalsekreterare Mark Rutte påpekade nyligen att Europas försvarsindustri är för liten, fragmenterad och långsam.

För att vända trenden behövs stora beställningar och långsiktiga kontrakt för att snabbt öka produktion och kapacitet. Vidare anmärkte han på hur oacceptabelt det är att vissa banker och pensionsfonder vägrar investera i försvarsindustrin. Det låter självklart, men tyvärr saknas tillräckligt momentum. Speciellt i jämförelse med den kapacitet som på kort tid byggts upp i Ryssland.

Ursula von der Leyen presenterade 2019 Europas ambitiösa klimatplan och beskrev den som Europas “man on the moon moment”.

Det hade varit önskvärt om försvaret förärats med samma stora ord av både europeiska och nationella politiker. Inte bara är det mer brådskande utan även mer kommersiellt bärkraftigt. Det borde vara enkelt att motivera för väljarkåren.

Vidare så gynnar klimatstabilitet alla oavsett vem som bidrar, medan ett starkt försvar främst gynnar de egna invånarna.

Dags att flytta hemifrån

De isolationistiska vindarna blåser allt starkare i USA. Det kan ändras snabbt vilket andra världskriget illustrerade.

Faktum är att Europa är mindre relevant och netto så anser den tillträdande administrationen att de subventioner Europa erhåller kan användas på bättre sätt. Det borde inte vara förvånande för den som kan sin historia.

Som sjuttiotalist så beundrade jag i min ungdom USA som ett barn idoliserar sin äldre bror. Men som ofta sker blir man med åldern medveten om andras brister och fel.

Det går inte helt att förlita sig på storebror.

I relation till Europa har USA agerat fadersgestalt sedan andra världskriget. Nu har stunden kommit när det är dags att i vuxen ålder flytta hemifrån och ta ansvar. Det är inte nödvändigtvis dåligt.

Martin Boldt-Christmas är analytiker med fokus på makro och globala marknader. Han arbetar idag med investeringar och har tidigare jobbat på investmentbanker och med riskkapital i Hongkong och London. Här hittar du alla hans Afv-krönikor.