Boldt-Christmas: Har Europa krisinsikt nog att förändras?

“Europa måste existera av sig själv och för sin egen skull, utan att domineras vare sig av USA eller Ryssland.”

Citatet sammanfattar president de Gaulles grundläggande syn på det europeiska projektet under kalla kriget. Liknande tankegångar förs numera fram med jämna mellanrum. Oftast med begränsad framgång. Europa är fullt av motsättningar och kompromisser mellan nationella intressen.

I ett tal vid Sorbonneuniversitetet 2017 talade den då nytillträdde presidenten Macron om strategisk autonomi, och vikten av att Europa måste kunna skydda sina medborgare utan att vara beroende av externa makter.

Han kopplade inte bara begreppet till militärt oberoende, utan även till teknologisk självständighet, särskilt inom digitalisering och energi. Likt många andra politiker i Europa begränsas hans handlingsutrymme av politisk fragmentering.

Demokratin har många styrkor men också svagheter. Ett exempel på det senare är att reformer och betydande förändringar oftast sker efter en större kris.

Låg produktivitetsökning i Sverige och EU

Europa är svagt, både militärt och ekonomiskt. Den regelbaserade världsordningen är på tillbakagång. Den förstående moderna pappan har lämnat Vita huset och ersatts av 1950-talets auktoritära motsvarighet.

President Reagans devis “fred genom styrka” är åter ett ledord, om än i en mer kaotisk form. Likt 1980-talet är insatserna höga. Europa försöker trevande finna sitt fotfäste, men det är svårt med begränsade resurser.

Förutsättningarna idag är mycket annorlunda jämfört med det kalla krigets dagar.

Isolationistiska vindar blåser starkt i USA. Ryssland anses i slutändan vara Europas problem. Att bygga upp försvarsförmåga är kostsamt men nödvändigt för oberoende. Det samma gäller utveckling av nya energisystem och teknologisk infrastruktur.

I grunden handlar det om ekonomisk tillväxt, där Europa hamnat på efterkälken sedan finanskrisen 2008. Grafen nedan visar BNP per capita normaliserat till 2008 för EU, Sverige och USA.

Den svaga utvecklingen beror främst på låg produktivitetsökning. Hur vi tillverkar mer med mindre resurser.

EU har blivit en “regulatorisk supermakt”, vilket är föga hjälpsamt under rådande förhållanden. Draghi-rapporten publicerades förra året och nyligen presenterade EU-kommissionen Konkurrenskraftskompassen. En färdplan för att öka Europas konkurrenskraft, bland annat genom att minska den administrativa bördan med minst 25% för alla företag.

Förfall är obekvämt – men även förändring

Det är lovande, men har Europa nått den krisinsikt som behövs för att genomföra grundläggande förändringar? Ofta är en kris bara en kris. Endast sällan blir den en upptakt till reform.

Sveriges relativa välstånd idag bygger på reformerna efter 1990-talets ekonomiska kris. Europa kunde ha gjort sig oberoende av rysk energi för länge sedan, men det krävdes ett krig för att ändra kurs. Varken Thatcher eller Reagan hade blivit valda utan 1970-talets höga inflation och svaga tillväxt. Efter några år vid makten bröt hela västvärlden med efterkrigstidens keynesianska konsensus.

Tyvärr räcker kroniskt dåliga tillstånd inte alltid. Om det vore så, hade Argentina fått ordning på sin ekonomi för länge sedan.

Gradvis förfall är obekvämt, men ofta mindre så än de omedelbara kostnaderna för förändring. Därför är det svårt för politiker att övertyga väljare om drastiska reformer innan krisen är akut. Det räcker med att tillräckligt många har något att förlora för att motståndet ska bli stort.

Alternativet: Bli irrelevant

President Macrons ekonomiska plan för Frankrike står idag stilla, men hans idé om strategisk autonomi lever vidare, om än i urvattnad form.

Det är skrämmande, men inte oväntat, att det krävdes ett krig för att förstå hur ohållbar Europas försvars- och energipolitik har varit.

Förhoppningsvis genomförs nödvändiga reformer snarast. Det handlar inte bara om att minska byråkrati och regelkrångel, utan också om att ta bort hinder på den inre marknaden samt skapa bättre incitament för riskkapital och mer effektiva kapitalmarknader. Detta är avgörande för Europas försvarsförmåga, självständighet och politiska enhet.

Som Timbros VD PM Nilsson nyligen skrev i en krönika: Europa är en civilisation värd att försvara.

Individuella medlemsstater bär i slutändan det yttersta ansvaret, men förhoppningsvis leder EU:s reformpaket till både ökad konkurrenskraft och i förlängningen strategisk autonomi.

Låt inte den nuvarande krisen gå till spillo. Alternativet är risken att bli alltmer irrelevant. Ett scenario som för tankarna till T.S. Eliots dystopiska dikt De ihåliga människorna:

Vi är de ihåliga människorna
vi lutar oss mot varandra,
Se! Huvuden fulla av halm
Våra uttorkade röster, när
vi viskar tillsammans
är tysta och meningslösa
Som vind i torkat gräs

Martin Boldt-Christmas är analytiker med fokus på makro och globala marknader. Han arbetar idag med investeringar och har tidigare jobbat på investmentbanker och med riskkapital i Hongkong och London. Här hittar du alla hans Afv-krönikor.