Blankare vapen i grumliga vatten

Nidbilden av en blankare är delvis korrekt. Blankaren är ett slags parasit som lever på att börsbolag och långsiktiga aktieägare tillfogas skada. Allt enligt nollsummespelets logik: Den enes bröd är den andres nöd. Att blanka en aktie är ju att:

1. först låna aktien (aktielån) av en långsiktig ägare,
2. sedan sälja aktien över marknaden till en förmodat hög kurs och
3. slutligen köpa tillbaka aktien mycket billigare efter ett kursras.

Blankarens vinst kommer alltså obönhörligen från övriga investerares kursförluster. På detta sätt skiljer sig blankningsaffärer från ”vanliga aktievinster” som ju uppstår när börskurser går upp och på så vis ”skapar värde” för alla aktieägare i ett bolag.

Denna ”parasitära” aspekt av aktielån och blankning gör att det uppfattas som oerhört stötande när blankare försöker hjälpa historien på traven genom att aktivt torgföra sin negativa syn på ett bolags framtidsutsikter. Det finns också exempel där blankare misstänkts ligga bakom rena sabotage eller förtalskampanjer. Så låter också standardförsvaret från bolag som blir utsatta för blankningsattacker:

”Vårt bolag är utsatt för en koordinerad attack av spekulanter som vill lura våra ägare att sälja sina aktier för billigt. Förmodligen är vi också offer för sabotage och förtal från mörka krafter som vill skada bolaget.”

Den typen av dramatik kan vi se i tyska Wirecard, det tyska fintechbolaget som varit utsatt för en mycket hård granskning av Financial Times. Det här var en thriller på högsta nivå där tunga intressenter som Softbank och Deutsche Bank backade upp Wirecard som i sin tur pekade ut en blankarmaffia som bovar i dramat. Tyska etablissemanget stödde också Wirecard och tyska finansinspektionen gick så långt som att förbjuda blankning i Wirecards aktie. Verkligheten har nu hunnit ifatt. 1,9 miljarder euro av bolagets kassa har gått upp i rök och flera direktörer är sent omsider föremål för polisutredning.

Ofta är det inte så uppenbart som i Wirecard. Många högt ansedda svenska bolag har också varit utsatta för ”blankarattacker”. I detta nummer av Affärsvärlden analyserar vi exempelvis JM och Intrum. Båda två ligger högt på listan över utlånade/blankade aktier. I båda fallen finns det berättigade frågor kring redovisningen av skulder, tillgångar och/eller intäkter. Frågorna är berättigade men det är milsvid skillnad mellan eventuellt missvisande redovisning (vilket inte Afv tror i dessa fall) och rena korthus av typen Wirecard, Enron eller Prosolvia.

Korthus finns både på och utanför börsen. Vi kunde i veckan läsa om Gram Equipment, en dansk tillverkare av glassmaskiner. Riskkapitalbolaget Procuritas sålde Gram till riskkapitalbolaget FSN 2017/2018. Snabbt visade det sig att det låg bedräglig information bakom affären. Efter en lång rättstvist har dansk skiljedomstol dömt Procuritas att betala 900 Mkr till FSN. Det här är nästan unikt men vad har det med blankning att göra?

Jo, det visar hur svårt det är att leda skurkstreck i bevis ens för proffsiga aktörer som FSN med stor plånbok och full insyn. Det är jämförelsevis vaga indicier och antaganden som blankare tvingas förlita sig på när de tar ofta stora risker i sina positioner.

Poängen med Gram-fallet och Wirecard är att de som ifrågasätter bolagen utför ett värdefullt renhållningsarbete. Det finns ingen långsiktig vinnare på att sådana härvor inte utreds. Även om det smärtar kortsiktigt för de ägare som upptäcker att deras tillgång blir mindre värd. Aktielån och blankning är också aktuellt eftersom det blivit nästan en folksport, åtminstone indirekt. Nordnet var först ut med ett intressant aktielåneprogram som innebär att 100 000-tals privatsparares aktier blir tillgängliga för aktielån utan något merarbete från respektive individ. Aktierna lånas ut automatiskt och storskaligt till hugade blankarspekulanter. I gengäld får aktieägarna en extra avkastning på någon procent per år som ”ränta” på aktier man inte ens vet om att de är utlånade.

Härom veckan hoppade även Avanza på aktielånetåget och införde samma slags aktielåneprogram. Kunder som ogillar blankning kan välja bort detta men flertalet förblir anslutna till nätmäklarnas aktielåneprogram. Kanske i vissa fall av okunskap eller slöhet men säkert är att de i samtliga fall tjänar en liten slant på kuppen. Men det kanske är en draksådd som kostar mer än det smakar?

”Jag valde bort Avanzas aktieutlåning. Räntan uppväger inte risken för alltför nedtryckt kurs med risk för negativ spiral. Det går också emot min filosofi. Jag har svårt att se logiken i att bidra till att blanka ett börsbolag som jag äger långsiktigt och vill väl”, skriver en Afv-läsare i ett mejl och fortsätter:

”Avanza bidrar genom blankningen till ökad volatilitet, med risk för att deras kunders stop loss olyckligt triggas och att kunder riskerar att överbelånas i onödan om blankningen tillfälligt sänker kursen.”

Det här är väldigt relevanta invändningar mot blankning. Det starka argumentet för blankning är inte, anser jag, ökad likviditet. Det är en sekundär och inte så värdefull effekt. Mer värdefullt är att blankning skapar ett starkt incitament för investerare att gräva fram sanningen om bolag. Även när sanningen innebär en lägre börskurs. Över tid innebär det att man kan lita mer på att börsbolagen sköter sig och att kurserna inte är galet fel. Blankare gör mer nytta än skada.