Bettina Kashefi: Även den offentliga sektorn mår bra av konkurrens

Professor Bo Söderstens indelning av näringsliv och offentlig sektor i en närande och en tärande sektor är ett slående exempel på ordets makt över tanken.

Trots att han myntade begreppet i början av 90-talet är det fortfarande slagkraftigt, men dessvärre vilseledande.

Jag vänder mig starkt mot detta sätt att se på samhället. Näringslivet och den offentliga sektorn är nämligen två sidor av samma mynt och således beroende av varandra. Utan en bra samhällsservice får företagen svårt att både verka och att attrahera arbetskraft. Och ett välfungerande näringsliv är en förutsättning för det skatteunderlag som utgör basen för den offentliga sektorns finansiering.

Med detta sagt ska vi inte okritiskt låta den offentliga sektorn arbeta utan transparens mot medborgarna. Precis som den privat sektorn, behöver den offentliga sektorn konkurrensutsättas för att fungera bra.

Eftersom offentlig sektor finansieras av offentliga medel kan man behöva arbeta med olika slags styrformer för att uppnå bästa möjliga resultat.

Leif Östling och trädgårdsprincipen

Ibland kan det innebära att verksamheterna upphandlas, ibland att ett valfrihetssystem inrättas, ibland att driva verksamheten i offentlig regi. Det kan vara svårt att i förväg veta vilken organisationsform som fungerar bäst för varje givet ändamål över tid. Därför kan det vara lämpligt att låta olika modeller existera sida vid sida.

Politikernas svar på det som i modern managementfilosofi kallas “utmaningar” – vi andra säger “problem” – brukar ofta vara att centralisera och förbjuda alternativ.

Man kan förstå ryggmärgsreaktionen – när en politiker kritiseras för något som egentligen är någon annans ansvar blir reaktionen ofta att ta över kontrollen.

Sällan blir detta bra. En person som ägnat mycket tankearbete åt detta är industrinestorn Leif Östling, han har till och med en förklaringsmodell som han kallar för “trädgårdsprincipen”. Att man sår där jordmånen är bra och ledarskapet fungerar. Det implicerar att man har flera parallella sätt att arbeta samtidigt – exempelvis det traditionella och det nya.

Men eftersom vi inte kan vara säkra på att det nya alltid är det bästa måste vi mäta, utvärdera och vara beredda ändra systemen.

Entreprenad ger lägre kostnader

Av detta skäl är det bra att det finns kommuner och att de kan göra olika. Somliga kommuner väljer att driva all verksamhet såsom skola, fritidsverksamhet, äldreomsorg i egen regi, medan andra nästan uteslutande väljer att lägga ut verksamheter på entreprenad eller använder valfrihetssystem.

Det som däremot inte är bra är att kommunerna inte förmår att lära av varandra.

Kommuner som har valt att lägga ut mycket av sin verksamhet på entreprenad har lägre kostnader och högre kvalitet i sina verksamheter än kommuner som driver verksamhet i egen regi.

Det framgår av inte minst av den senaste utredningen av det kommunala utjämningssystemet (2024:50), där man konstaterar att ”det finns goda skäl för staten att överväga andra åtgärder än att tillföra medel till kommunerna och regionerna för att öka deras effektivitet”.

Konkurrensen mellan olika driftsformer bidrar till ett förändringstryck som i sin tur leder till högre skattenytta.

“Minst tolv hem kontrolleras av yrkeskriminella”

Jag tror inte att det är en slump att kommuner med höga andel privata utförare även förbättrar kvalitén i den egna driften av verksamheter. Konkurrens triggar kvalitet och effektivitet.

Det är dock inte nödvändigtvis ett argument för att till exempel kommunerna enbart bör privatisera mer, utan ett tecken på att en mångfald av driftsformer såsom privata bolag, stiftelser, ideella organisationer, partnerskap i privat-offentlig samverkan med mera kan förbättra effektiviteten.

Bland de tio kommuner som har lägst kostnad och bäst kvalitet är andelen privata leverantörer mellan 40-50%.

Privata lösningar är dock inte alltid bättre än offentliga. Ett talande exempel är när kommunerna handlar upp stöd till barn- och unga via så kallade HVB-hem. Där varierar kostnaden per vårddygn påtagligt, med en skillnad på hela 60% mellan de med högst respektive lägst kostnad.

Granskningar av Riksrevisionen och polisen visar dessutom att ungdomsvården ofta lämnar mycket att önska.

Minst tolv hem kontrolleras enligt polisen av yrkeskriminella och Riksrevisionen visar i en analys att vård på HVB-hem snarast ökar sannolikheten för att unga i framtiden ska begå brott.

Offentliga upphandlingar för komplexa

Styrmodeller i offentlig sektor måste ständigt anpassas till tekniska förändringar och nya arbetssätt.

Näringslivet har sedan 1980-talet genomgått en metamorfos, inte minst genom digitalisering och automatisering. Från centralstyrning och tydliga hierarkier – där tjänstemän och arbetare åt lunch i olika matsalar – till modeller där ständiga förbättringar och initiativ uppmuntras genom en holistisk syn på verksamheten.

Den offentliga sektorn förutsätter tydliga regelverk. Detta blir uppenbart när det gäller rättsväsende och försvar men det gäller naturligtvis alla offentliga verksamheter.

Regelverken får dock inte utgöra hinder för aktörer som arbetar på uppdrag av det offentliga eller användas som murar av det offentliga för att motverka insyn, samarbete och konkurrens.

Politiker borde vara försiktiga med att möjliggöra för offentliga tjänstemän, att gömma sig bakom regler som saknar transparens. Exempelvis tenderar offentliga upphandlingar att bli så komplexa att de istället för att skapa transparens riskerar att bli oöverblickbara både för leverantörer, människor som arbetar i verksamheterna och för medborgarna.

Därför behövs ämbetsmannen, med sunt förnuft och skattebetalarnas bästa för ögonen, minst lika mycket idag som under Axel Oxenstiernas tid.

Därtill bör vi fundera på om det var bra att gradvis urholka tjänstemannaansvaret såsom gjorts sedan 1970-talet. Till detta återkommer jag vid ett annat tillfälle.

Men jag tror att delar av vår offentliga sektor kan inspireras av det privata näringslivets förändringar.

Vi får inte vara rädda för att tillåta parallella lösningar. Och vi måste kontrollera politikernas kontrollbehov. Lösningen på “utmaningar” (problem) är sällan nya regleringar. Lösningen är snarare att bejaka konkurrens, mångfald och transparens. Först då kommer verkningsgraden i offentlig verksamhet öka.

Bettina Kashefi är tidigare statssekreterare och har även vart chefsekonom på SKR och Svenskt Näringsliv. Är för närvarande kanslichef på Kommissionen för skattenytta