Bettina Kashefi: Är kommunernas ekonomiska kris inställd?

I rapporten Framtidens utmaning – välfärdens långsiktiga finansiering från 2010 pekade Sveriges Kommuner och Regioner på att skatten skulle behöva höjas med 13 kronor fram till år 2030, under antagande att den reala ökningen av välfärdstjänster skulle uppgå till en procent årligen. Så har det nämligen sett ut historiskt.

Kommunalskattesatserna har dock i princip legat oförändrade sedan 2010. Regionernas skattesatser har endast ökat med en krona under samma tidsperiod.

I praktiken har äldreomsorgskostnaden sedan 2012 bara stigit från 208 000 kronor per invånare 80+ till 257 000 kronor, alltså 23%. Det är mindre än konsumentprisindex, som under samma period ökade med 28%. De svenska kommunerna tycks falsifiera Baumols lag.

Lågt barnafödande påverkar

Att kostnadsutvecklingen är långsammare än väntat beror både på att demografin utvecklats mer förmånligt och att kostnaderna per invånare 80+ ökat långsammare än man tidigare antagit. Detta förklaras till stor del av en successiv förbättring av folkhälsan och medellivslängden, vilket innebär att sjukligheten skjuts till högre åldrar.

Låt oss gå tillbaka till 2010, då pessimismen var som störst. Av Statistiska centralbyråns framskrivning från 2012 framgår att kvoten mellan yrkesverksamma och personer i behov av stöd – den så kallade försörjningskvoten – skulle stiga från ungefär 0,56 år 2012 till 0,67 år 2030. Detta skulle kombineras med ökande omsorgsbehov och stigande vårdkostnader.

En förklaring till att försörjningskvoten i verkligheten utvecklas betydligt långsammare är ett lågt barnafödande. Samtidigt fick Sverige ett tillskott av personer i arbetsför ålder under den så kallade flyktingkrisen.

Dessutom tycks kommunerna inte vilja lägga särskilt mycket mer pengar på äldreomsorg. Situationen för regionerna är liknande.

Sjukvårdskostnaderna har enligt OECD visserligen ökat från tio procent av BNP 2012 till tolv procent i dag, men det beror nästan uteslutande på att OECD förändrat sina beräkningsprinciper och numera inkluderar delar av kommunernas äldreomsorg i vårdkostnaderna.

Pensionskostnaderna sjunker tillbaka

Detta hindrar inte att såväl kommuner som regioner har drabbats av ekonomiska problem. Dessa har dock inte så mycket att göra med de faktorer som man en gång pekade ut som kostnadsdrivande.

Först kom Covid, som utsatte såväl kommuner som regioner för svåra prövningar. Ekonomiskt blev de dock mer än väl kompenserade. Sedan kom inflationschocken, som ledde till att kommuner och regioner tvingades till omedelbara pensionsavsättningar för att klara framtida åtaganden.

Pensionskostnaderna, som under många år legat stabilt runt 40 mdr kr årligen, steg 2023 och 2024 till 65 respektive 75 mdr kr. Men från och med 2025 sjunker kostnaderna till 50 mdr kr, vilket med hänsyn taget till inflationen är ungefär samma nivå som innan inflationschocken 2022-23.

Det blev en puckel med ökade kostnader, något som delvis kompenserades med höjda statsbidrag. Någon permanent kostnadshöjning orsakade inflationen dock inte.

Kommunpolitiker har ingen koll på produktiviteten

Även om den ekonomiska krisen – som vi en gång tänkte oss den – tycks inställd, återstår frågan om hur vi ska möta förändringen av efterfrågan på kommunala tjänster.

Utmaningen blir snarare att frigöra det utrymme som skapas när efterfrågan på barnomsorg och skola faller, samtidigt som behovet av äldreomsorg ökar. Den politiska benägenheten att lägga ner skolor eller att förändra utbudet är ofta svag. Moderaterna försvarar gärna låga skatter och effektiv offentlig sektor på riksplanet, men när väljarna i traditionellt moderatledda kommuner möter förslag om skolnedläggningar tycks ideologin som bortblåst. Gärna effektiv offentlig sektor och ändamålsenliga strukturer, men inte på bekostnad av mina barns skola eller än värre – inte på bekostnad av mina väljare!

Jag tror att kommunpolitikerna och tjänstemännen, precis som i näringslivet, behöver spela med olika scenarier för att hitta vägar framåt. Teknikförändringar och förändrad efterfrågan på olika typer av tjänster drabbar kommuner precis som företag.

Men medan det ligger i företagens DNA att anpassa sig blir antagandet i kommunerna ofta att morgondagen kommer kunna hanteras med hjälp av mamma staten.

Än värre är att kommunpolitiker har noll koll på produktiviteten i de egna verksamheterna. I Kommissionen för Skattenyttas analyser konstateras att det inte finns något samband mellan uppmätt produktivitet och politikernas tro om produktiviteten.

De goda exemplen

Vissa kommuner har lyckats hantera förändringarna bättre än snittet.

Ett exempel är Östersunds kommun, som tidigt insåg vikten av att anpassa verksamheten till förändrade demografiska förhållanden. Östersund genomförde en omfattande kartläggning av skolkapaciteten, vilket resulterade i en tydlig plan för att stänga underutnyttjade skolor och koncentrera resurser till mer effektiva enheter. Detta skapade ett ekonomiskt utrymme att förstärka satsningarna inom äldreomsorgen.

Ett annat exempel är Växjö kommun, som satsat på att minska administrationskostnader genom centraliserad styrning och tydliga mål.

Slutligen är Helsingborg känt för sin digitalisering av äldreomsorgen, där man bland annat introducerat digitala trygghetslarm och fjärrövervakning för äldre personer som bor kvar i sina hem, samt genom att optimera hemtjänstrutterna och minskat administrationen.

Krävs mer kompetenta journalister

Fokus i medierna har så här långt satts på miljarder hit och miljarder dit. Men som vi ser av historiska data kommer kommunerna i framtiden att ha ungefär lika mycket pengar att röra sig med som historiskt – kommunalskatten kommer med all sannolikhet att ligga kvar på dagens nivå.

Därför tror jag medierna skulle göra samhället en tjänst genom att släppa fokuset på statliga bidrag och i stället lyfta fram goda exempel som Östersund, Växjö och Helsingborg. Kommuner behöver bli bättre på att anpassa sig till omvärldsförändringar och ett bra sätt är att öva på olika scenarier och att studera hur andra kommuner har förändrat sig.

Det vore välkommet om journalistkåren mer kritiskt granskar politikernas löften om mer resurser. Kanske ställa frågan om resurstillskotten löser några problem och huruvida det skulle gå att effektivisera verksamheterna inom befintliga kostnadsramar? Men det skulle både kräva en djupare analys och mer kompetenta journalister.

Bettina Kashefi är tidigare statssekreterare och har även varit chefsekonom på SKR och Svenskt Näringsliv. Är för närvarande kanslichef på Kommissionen för skattenytta.