Bättre sikt

Under kalla kriget utförde några forskare ett intressant litet experiment.

De åkte till elituniversitetet Stanford och samlade ihop de studenter som gick programmet för internationella relationer.

Det här var framtidens diplomater, politiker, företagsledare. De människor som skulle fatta besluten i framtiden.

Forskarna gav studenterna en fiktiv internationell kris att fundera över:

Ett litet, demokratiskt land hotades av en totalitär granne. Hur tyckte de att USA skulle agera?

Studenterna delades in i två grupper. Den första gruppen fick reda på att USA:s president i det här exemplet kom från New York. Den andra gruppen fick reda på att presidenten var från Texas.

Det låter som irrelevant information i sammanhanget – och det var precis det som var grejen.

De båda grupperna matades med faktauppgifter som inte borde spela någon roll för beslutet, men som fick dem att associera situationen till två skilda historiska händelser.

Informationsströmmen fortsatte: Den första gruppen fick reda på att flyktingarna anlände i järnvägsvagnar, den andra gruppen fick reda på att flyktingarna kom i båtar.

När studenterna sedan presenterade sina förslag till beslut visade det sig att den första gruppen var mycket mer sugen på att gå i krig.

Ni kanske har gissat anledningen?

Den första gruppens information påminde om andra världskriget (Franklin Roosevelt var från New York, godsvagnarna skapade konnotationer till förintelsen) medan den andra gruppen fick upp bilder från Vietnam på näthinnan (Lyndon Johnson var från Texas).

De senaste veckorna har många av oss överdoserat information om historiska pandemier. Vi har läst på om mortaliteten för sars, svininfluensan, mers och ebola.

På sociala medier delar folk varje dag svartvita bilder på gymnastiksalar omgjorda till sjukhussalar under spanska sjukan, intill bilder i färg på gymnastiksalar med sjuksängar i dag.

Själv håller jag på att sträckläsa Flu av Gina Kolata – en läsvärd berättelse om den förödelse som spanska sjukan spred i världen: Dödligheten var 2,5 procent, riskgrupperna var de minsta barnen, deras föräldrar (20–40-åringar) och de riktigt gamla.

Det vill vi inte genomlida igen.

Under en kort period visste vi inte om coronaviruset var en ny spansk sjuka. Det var inte det mest sannolika utfallet, men det fanns en liten risk att det skulle gå riktigt illa. Osäkerheterna var stora. Det då mest drabbade landet, Kina, är en sluten diktatur och ingen visste hur man skulle tolka vad som pågick i Italien.

Det fanns argument för att vara försiktig.

Nu har osäkerheterna minskat. När SVT:s korrespondent Jennifer Wegerup nyligen återgav statistik från Italien baserad på de 3 200 personer som avlidit visade det sig att medelåldern bland de döda var 78,5 år. Över 98 procent av dem hade andra sjukdomar sedan innan. Av de döda under 50 hade samtliga en bakomliggande allvarlig sjukdom.

Som Gina Kolata själv skriver i en artikel för New York Times så är det här ingen ny spansk sjuka.

Det är inte ens i närheten.

Det har rasat en debatt om huruvida åtgärderna mot coronaviruset är mer skadliga än själva viruset. Jag tycker att svaret är självklart. Det bästa argumentet kom från en studie som publicerades i The Lancet 2016. Enligt den genererade den förra finanskrisen en halv miljon extra dödsfall i cancer runtom i världen – på grund av minskade resurser till vården – och det bara under de två år som följde krisen.

Men vi behöver egentligen inte debattera den frågan längre. Det vi behöver göra är att ta del av den information som inte fanns för två veckor sedan och uppdatera våra sannolikhetsbedömningar.

Frågan är om vårt medieklimat tillåter det. De som hårdast kritiserat Folkhälsomyndigheten och drivit linjen för nedstängning och riskminimering ägnar sig nu åt att gräva ännu djupare skyttegravar. I stället för att ta in de nya siffrorna så återger de enskilda anekdoter från Italien.

Det är synd. Ingen skulle hålla några debattörer ansvariga för den nedstängning som Sverige och andra länder nu genomlider. Alla gissade för några veckor sedan – deras gissning var inte sämre än någon annans.

Men vi behöver inte chansa längre.

Exemplet med de krigförande Stanfordstudenterna visar hur vanskligt det är att förlita sig på anekdoter, känslor och associationer. Dagens verkliga beslutsfattare bombarderas på ett liknande sätt från medierna: Så fort en 21-åring läggs in blir det en toppnyhet på Sveriges största nyhetssajt. Allt tal om en kommande massdöd ökar risken för att det fattas fler irrationella beslut.

Det här är inte spanska sjukan. Det är en allvarlig epidemi som kommer att pressa sjukvården. Samtidigt visar all tillgänglig information att åtgärderna mot viruset kommer att vara mycket värre än själva smittspridningen.

Sikten har förbättrats. Utnyttja det.