Århundradets kulturkrig

När dörren till Svenska Akademiens styrelserum öppnas den första torsdagen i oktober varje år avslöjas inte bara vem som ska få årets Nobelpris. Det sätt på vilket Akademiens ständiga sekreterare kliver ut och stänger igen dörren kan också tjäna som symbol för det hemlighetsmakeri som kringgärdar Akademien.

Men de senaste veckorna är det inte längre mycket som är hemligt. Plötsligt spelas hela härligheten upp inför öppen ridå. Som om Akademien hade till huvudsaklig uppgift att behaga sin instiftare Gustav III, som hade ett omvittnat stort intresse för teater.

Förutom att han skulle se det som ett allt för sorgligt skeende.

Hur en historia om en man som beskylls för sexuella övergrepp kan resultera i något som liknar en upplösning av hela den drygt 230 år gamla Akademien är anmärkningsvärt.

Själva historien tar sitt ursprung i en artikel i Dagens Nyheter förra hösten, där den så kallade kulturprofilen, gift med akademiledamot Katarina Frostenson, beskylls för att ha utsatt flera kvinnor för sexuella övergrepp.

I november gjorde Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, ett offentligt uttalande. Hon berättade då att Akademien brutit det samarbete man haft med kulturprofilens företag, Forum, dels på grund av den granskning som Dagens Nyheter gjort, dels för att ledamöter, ledamöters döttrar och fruar, hade utsatts för ”oönskad intimitet” av samma man.

I samma veva tillsattes en utredning, ett uppdrag som Akademien gav till advokatbyrån Hammarskiöld & Co. Därefter var det tyst i frågan, bland annat för att Sara Danius uppmanat övriga ledamöter att inte uttala sig medan utredningen pågår.

För två veckor sedan blev den klar. Sedan dess är det allt annat än tyst. Otaliga nyhetsartiklar, krönikor och debattinlägg har gett detaljerade beskrivningar om omröstningar, sura miner, upprörda känslor, vem som står på vems sida, vems parti man tar eller vem man vill fälla.

Historien lever sitt eget liv.

Ett scenario av värsta tänkbara karaktär.

I näringslivet finns många snarlika exempel.

Skriverierna om SCA:s överutnyttjande av affärsflyg för ett par år sedan, biometribolaget Fingerprints misstänkta insideraffärer, Fermentas fall och Refaat El-Sayeds icke-existerande doktorshatt och inte minst den spruckna Volvo Renault-affären i början på 1990-talet. När det uppdagades att franska staten hade en så kallad gyllene aktie som gav dem vetorätt i vissa frågor var krisen ett faktum. Fackförbunden, AP-fonderna och slutligen Volvos vd Sören Gyll vände sig emot ordförande Pehr G Gyllenhammar och affären.

De svenska tidningarna skrev spaltmeter. Fransk press sade sig inte förstå någonting. Vari låg egentligen krisen?

Så är lätt att tänka även om Akademien. Vari ligger egentligen krisen?

Det brukar sägas att 80 procent av en kris handlar om informationsgivning. En framgångsrik krishantering beror på hur väl en organisation lyckas hantera sin kommunikation. Den bild som ges utåt är nämligen det som utgör själva krisen.

För att behålla kontrollen över det som sägs och skrivs är det viktigt att informationen är korrekt, snabb och samstämmig, Inte minst det sistnämnda ökar trovärdigheten i budskapet. Motstridiga uppgifter däremot är ofta förödande. Och det är precis det vi ser i fallet Svenska Akademien nu.

En annan sanning är att organisationer som har en upparbetad professionell informationsverksamhet har större möjlighet att lyckas med sin kommunikation i händelse av en kris.

Svenska Akademien fallerar även där.

Ytterst handlar kommunikation om när man bör tiga och när man bör tala.

Med tanke på att så många i Akademiens närhet utsatts för “oönskad intimitet” är det märkligt att det i så många år tigits om kulturprofilen. Varför talade man inte då?

Nu däremot, kan man fråga sig om inte tigande – eller snarare kontrollerat talande – varit på sin plats. Akademiens uttalanden borde ha begränsats till de problem som beror Akademien, vilket framför allt gäller de utbetalningarna som gjorts till Forum.

Enligt Svenska Akademiens egna uppgifter har man till Forum betalat 126 000 kronor per år sedan 2010. Därutöver har man varit med och delfinansierat en bok på 50 000 kronor.

I den utredning som Hammarskiöld & Co har gjort har det framkommit att Katarina Frostenson dessutom varit hälftenägare av sin makes verksamhet. Något hon inte har berättat för övriga ledamöter i Akademien. Det innebär att närmare en miljon kronor har betalats ut till en verksamhet som hon själv är delägare i en verksamhet som dessutom, enligt medieuppgifter kan ha betalat ut svarta löner.

Inom näringslivet dyker begreppet hållbarhet ofta upp. Det är stundtals lätt att avfärda det som ett modeord men i en hållbar organisation ska bolaget bland annat gå igenom samarbetspartners och underleverantörer för att exempelvis säkerställa att det råder bra arbetsvillkor eller för att garantera att det inte finns något korruptivt beteende inom den egna verksamheten. Svenska Akademien verkar ha en del att lära från det moderna svenska näringslivet. Frågan är hur den interna kontrollen har sett ut inom Akademien? Och hur den kommer att se ut framöver.

Svenska Akademien är ingen statlig organisation, den finansieras inte av skattebetalarna. Men de som sitter på Akademiens stolar är tjänstemän. Och de har ett förtroendeuppdrag. Ett förtroendeuppdrag måste man göra sig förtjänat av. Det borde Katarina Frostenson själv ha insett.

Det borda aldrig gått så långt att man tvingades rösta. Att det gjorde det handlar nog ytterst om att Svenska Akademien inte förstår vidden av att missbruka ett förtroende, delvis för att de sällan tvingats stå till svars för sina handlingar. En otidsenlig organisation, en klubb för inbördes beundran, där vänskapen mellan ledamöter väger tyngre än uppdraget.

För Svenska Akademiens och ytterst Nobelprisets varumärke är det illa. För de som efterlyser en modernare akademi är det desto bättre. Kris föder förändring. Börja med att tillsätta en ny ständig sekreterare. Någon som över huvud taget inte har varit inblandad i de nuvarande affärerna.