Är Nyamko Sabuni stalinist?

Det sägs att polariseringen ökar och kanske är det så. Jag vet faktiskt inte. Hur mäter man polarisering? Någon måste veta det, gissar jag. Annars är ju debatten omöjlig. Nej, omöjlig är fel ord, men den är baserad på upplevelsen av polarisering. Och det är något annat. Precis som att ökad eller minskad upplevd otrygghet inte är samma sak som att brottsligheten ökar eller minskar.

Missförstå mig rätt här nu, jag vill verkligen inte missunna arga ledarskribenter till (bokstavligt talat) höger och vänster att få skriva om något som de tydligen har så många och starka känslor inför. Om vi bara ska hålla oss till mossiga fakta blir allting supertrist. Det tjänar ingen på.

En sak som definitivt ökar, hur som helst, är användandet av ordet polarisering, inte minst i sin bestämda form. En sökning på polariseringen i databasen för svenska dagstidningar visar att ordet nästan inte förekom innan 2013 (färre än 90 träffar per år) men de senaste fem åren är snittet 1 456 gånger per år. Alltså femton gånger oftare.

En sökning i verktyget Google Trends visar på samma tendens. Och den som till äventyrs söker på polariseringen i Googles sökmotor och väljer att visa nyhetsträffar, får fler svar än någon orkar läsa.

Även om vi, som konstaterats, inte har en metod för att kvantifiera polariseringen så verkar nästan alla debattörer, politiker och skribenter som har en åsikt i frågan, mena att den ökar. Och att denna upplevda ökning är av ondo. Jag är inte lika övertygad. Men jag vill som sagt inte ta ifrån dem sina postmodernistiska stressbollar.

Men för all del, låt oss jaga den data vi kan hitta. Om vi tänker oss att polariseringen ökar, så borde partierna längst ifrån varandra, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, ha vuxit på de övriga partiernas bekostnad. I opinionsmätningar från januari 2017 och till nu, januari 2021, så har sd gått från 18,7% till 19,5% och vänstern har gått från 7,9% till 9,7%. Ökningar i båda fallen, men kanske inte riktigt stora nog för att frustande blåsa syre på den eld vi kallar debatten?

Apropå siffror. Vi går tillbaka till den anmärkningsvärda ökningen i användandet av ordet polariseringen för det är antagligen där som det finns en historia som säger oss något. Ett ord dyker inte plötsligt upp femton gånger oftare i tidningar, utan att någon tjänar på det. I det här fallet tidningarna själva – och alla andra medier, inte minst de sociala.

När du väl resignerat så till den milda grad som utgivare, att det viktigaste är klick och interaktioner, påverkar det vilka texter som premieras. Rubriken ”Bra tankar av Sabuni men jag håller inte riktigt med henne” river inte upp lika mycket damm som rubriken ”Sabuni kunde ha lärt Stalin att vara stalinist”. River inte upp lika mycket damm, skapar färre delningar, leder till färre läsare. Eller ”läsare” kanske. För länkar av den sorten delas just för att de har en rubrik som inte kräver någon ytterligare läsning.

Det här är inga nyheter. Men det minskar inte ironin i faktumet att den bransch som hårdast driver på intrycket av att polariseringen ökar, också är den som gör mest för att det faktiskt ska bli så. Och profiterar på det.

”Engagemanget” är viktigt. Och medierna verkare inte kunna generera engagemang och samtidigt tro att läsarna är upplysta, tänkande människor, snarare än en flock dårar som uppfostrats av vargar.

Vad tror jag själv? Kul att du frågar.

Jag tror att partipolitiken skulle tjäna på att polariseringen faktiskt ökar, eftersom polarisering, om man ser partierna som varumärken, är detsamma som tydlighet. Ökningen för sd och v är inte uppseendeväckande – men den finns där. Och det är ändå de två tydligaste partierna. Vi kan jämföra med det minst tydliga, som väl ändå får sägas vara Liberalerna. De har i undersökningarna 2017-2021 tappat mer än hälften av sitt stöd. Idag ligger man på 2,5% och borde kanske rent av skifta fokus från valet 2022 till valet 2026.

Men – och det är ett viktigt men – partierna måste hitta sina egna poler att polarisera emot. Alla kan inte positionera sig i relation till ytterkanterna. Och för att kunna hitta sin motpol måste man göra något ganska obekvämt: Man måste titta på sig själv och rannsaka det man ser. Man måste nå, och formulera, sin ideologis innersta kärna. Ta reda på vad man är för och inte emot. Berätta en historia. Förklara hur en dröm ser ut.

Och vem vet, om partierna gör det kanske resultatet blir ett mer nyanserat politiskt landskap där, du vet, polariseringen minskar.