Är du lönsam, lille vän?

Invandringens kostnader är en av de känsligaste frågorna i svensk politik. Medvetna missförstånd och myter blandas med ovilja att ens räkna på saken av ideologiska skäl.

Objektiv opolitiserad forskning lyser med sin frånvaro. Men det finns undantag. I våras presenterade bland annat Joakim Ruist, forskare vid Handelshögskolan i Göteborg, en rapport som visar att kostnaden för en genomsnittlig flykting under sin livstid i Sverige uppgår till 74 000 kronor per år. Kostnaden är störst under åren efter invandring, därefter blir flyktingen nettobidragsgivare. Överskottet under de yrkesverksamma åren är dock inte tillräckligt stort för att täcka det initiala underskottet.

Andra forskare menar att invandringen haft ekonomiska fördelar. Den tidigare LO-ekonomen Sandro Scocco släppte tillsammans med Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet, år 2015 en rapport där de hävdade att Sveriges invandring bidragit med en nettoförmögenhet på 900 miljarder kronor. Pengar som kunnat användas till gemensamma intressen som försvar och infrastruktur.

Antalet personer som anser att Sverige bör strypa invandringen växer. I en opinionsundersökning från Ipsos från april i år svarade sex av tio att de vill ta emot färre flyktingar än i dag. Endast 12 procent svarade att de vill att Sverige ska ta emot fler flyktingar.

Det finns förklaringar. År 2015 sökte 163 000 människor asyl i Sverige, det högsta antalet per capita någonsin inom OECD-länderna. Antalet har därefter kommit ner på mer normala nivåer, men är fortfarande högt. Att Sverige de kommande åren får se en omfattande anhöriginvandring bidrar också till viljan att stänga till gränserna.

Vid slutet av år 2017 fanns det drygt 2,4 miljoner personer med utländsk bakgrund i Sverige, definierat som människor som själva är utrikesfödda eller har två utrikesfödda föräldrar.  Det motsvarar 24,1 procent av befolkningen.

Att invandringen ökar är inte något som självklart påverkar synen på invandring, men ett visst samband finns. När Sverige år 1992 tog emot nästan 85 000 flyktingar från Balkan var tendensen densamma, något som bland annat Expressens kritiserade löpsedel från den 6 september 1993 uppmärksammade med orden ”Kör ut dem”.

Med en växande skepsis mot invandringen ökar stödet för Sverigedemokraterna. Vid riksdagsvalet den 9 september får vi facit om stödet i opinionsundersökningarna också hamnar i valkuverten.

En fingervisning om varför Sverigedemokraterna växer kan man få om man studerar statistik över de kommuner som över tid tagit emot flest invandrare, på samma vis som The Economist gjorde med Storbritannien strax efter folkomröstningen om Brexit. The Economists genomgång visade att i ett antal mindre kommuner, där invandringen vuxit kraftigt under en tioårsperiod, var folk mer benägna att rösta för att lämna EU.

År 2005 var ekonomin i det The Economist kallar Migrantland god. Huspriserna var låga, liksom arbetslösheten. År 2015 var situationen en annan. Reallönerna hade sjunkit på flera ställen och flera av jobben försvunnit. Mycket tydde på att invånarna blivit fattigare.

Om man studerar det svenska valresultatet från 2014 kan man skönja liknande tendenser. För även om storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö har ett stort antal utrikesfödda i förhållande till befolkningen, så har många mindre kommuner sett den snabbaste ökningen. I flera av dem var Sverigedemokraterna vid förra valet starka.

Det är lätt att tro att stödet för Sverigedemokraterna handlar om fördomar. Men siffrorna över ekonomin i flera av dessa mindre svenska kommuner pekar inte i någon munter riktning. I vilken utsträckning de nyanlända har bidragit till det går inte att säga, men klart är att i kommuner som Filipstad, Flen och Lessebo, mindre kommuner med stor invandring, är arbetslösheten hög och medelinkomstutvecklingen medioker. Andelen högskoleutbildade är färre än genomsnittet i landet.

Professor Tony Travers vid London School of Economics förklarar den brittiska situationen med att orter som vant sig vid att över tid ta emot nyanlända ofta är bekväma med det, men när den lokala andelen migranter går från 10 procent till 15 procent på ett decennium, det är då det händer saker.

En alltför snabb förändring synes vara mer än vad både människor och samhälle mäktar med.