Antilogik talar för försiktig linje

I juli konstaterade jag i en krönika att “marknaderna är märkligt sorglösa“.  Sedan dess har det gått två månader.

OPTIMISTISKA AKTIEANALYTIKER

Halvårsrapporterna var som vanligt en blandad konfekt men ett vanligt tema var god tillväxt men lite klenare marginaler än väntat. Nettot av detta kan bli rätt hyggligt på resultatraden men det är också konsistent med ett scenario av begynnande stagflation – alltså inflation plus sämre konjunktur. Samtidigt finns det många tecken på högkonjunktur, för att inte säga överhettning. Hög tolerans för prisökningar, stark efterfrågan i många branscher och generell personalbrist kännetecknar ju såväl Sverige som EU och USA. Det är väl detta som analytikerkåren tagit fasta på när de räknar med fin vinsttillväxt såväl 2023 som 2024.

Grafiken intill visar alltså hur rörelseresultatet utvecklas för “medianbolaget” bland stora börsbolag i Europa respektive Sverige. 2022 ser lite skralt ut men då ska man komma ihåg att detta är räknat i USD. Vinster i SEK eller EUR är alltså 20-25% högre allt annat lika. 2022 är alltså ännu ett vinstrekordår i lokalvaluta och festen fortsätter 2023 och 2024. Om man ska tro analytikerkåren vill säga. En sak är säker, analytikernas vinstestimat är fortsatt märkligt sorglösa med tanke på den alltmer uppenbara lågkonjunkturen 2023.

SLÖ REAKTIONSFÖRMÅGA

Några som åtminstone delvis kvicknat till ur sin euforiska yra är bankernas makroekonomer. Så sent som i juli så var Bloombergs konsensusförväntningar +2,5% i BNP-tillväxt i EMU-länderna för 2023. Alltså en riktigt hygglig tillväxt för en sklerotisk ekonomi som Europas som oftare ligger runt +2,0% eller lägre. Och då ska man veta att tillväxten i EU var +5,4% under 2021 (efter deppiga pandemiåret 2020) och väntas bli +2,7% för 2022 enligt Statista.

Man förundras över att proffsekonomerna så sent som i juli inte hade fattat att Europa är mitt uppe i en energikris utan enkla lösningar. Idag har förväntningarna fallit till 0,7% BNP-tillväxt för 2023. Riktningen andas realism men nivån känns fortfarande optimistisk.

LÅGKONJUNKTURENS KARAKTÄR

“Det vi är på väg att se i höst och vinter är inte en vanlig lågkonjunktur, utan den typ av chock vi kommer minnas för resten av seklet.”

Så skriver analysfirman Eurointelligences chef Wolfgang Münchau i en färsk analys. Fritt översatt så är hans resonemang följande:

Mest kännetecknande för den här lågkonjunkturen är inte dess direkt mätbara effekt på Europas BNP, även om den förmodligen blir betydande. Mest kännetecknande är istället det faktum att vi har uttömt våra politiska alternativ. Det går inte längre att fortsätta med det senaste decenniets urspårade penningpolitiska stimulanser. Samma sak gäller finanspolitisk expansion. Stimulanser är rimligt och bra i lågkonjunktur men det kan inte vara så att skuldkvoten hela tiden ökar och aldrig krymper.

Men att det blivit så är inte konstigt mot bakgrund av Mario Draghis löfte att göra “Whatever it takes”. Med en sådan doktrin slipper man ju behovet av politiska reformer. Men den oansvariga uppfattningen att politik kan vara kompromisslös närmar sig vägs ände. Nu saknas bra politiska verktyg som kan stoppa lågkonjunkturen. Tunga bedömare som Agustín Carstens, från Bank for International Settlements, menar också att lågkonjunkturen har svårt att rå på inflationen. Enligt Carstens och Münchau är det den övergenerösa finans- och penningpolitiken som har skapat alltför hög efterfrågan samtidigt som utbudet i ekonomin har svårt att återgå till fornstora dagar. Företag maximerar inte längre effektiviteten i sina leveranskedjor, utan deras robusthet. Företag producerar mindre och det de producerar är dyrare. Globaliseringen var deflationsdrivande. Avglobalisering är inflationsdrivande.

Jag håller med Münchau. Den anpassning som Europa nu måste göra handlar om högre räntor (kanske över 5%) och en återgång till ett minimum av finanspolitisk disciplin. Tänk stabila underskott istället för skenande. Den ekonomiska politikens uppgift bör istället vara att öka Europas produktionskapacitet av allt från energi till industrivaror och välfärdstjänster.

FÖRSÖKER MED ANTILOGIK

Man letar dock förgäves efter hoppfulla tecken på att Europas politiker tar sig an utmaningen på ett vuxet sätt. Den fristående pseudonyma analytikern “Doomberg” resonerade nyligen om att Västvärldens (och i synnerhet Europas) politiker regelmässigt använder “antilogik” när de ska försöka lösa problem.

Vad ska man göra i en energikris som beror på att utbudet av energi minskat drastiskt och varaktigt? Kanske fokusera på att skapa incitament för snabb uppbyggnad av produktion och infrastruktur som ökar energiutbudet? Och kanske bejaka mått och steg som bromsar efterfrågan på kort sikt? Men nej, vi använder antilogik och gör tvärtom.

• Prisregleringar (Kryptonit i alla kalkyler över långsiktiga investeringar.)
• Straffskatter på elproduktion (Också kryptonit mot långsiktiga investeringar.)
• Subventioner av konsumenternas elräkningar (Minskade incitament till effektiviseringar och anpassningar.)
• Protektionism (Många i Sverige tycker exempelvis det vore klokt att klippa exporten till behövande grannländer.)

I Sverige tar man pengar från Svenska kraftnät som var öronmärkta till investeringar i ökad överföringskapacitet. Pengarna går till ett ”högkostnadsskydd” som subventionerar elkonsumtionen till en kostnad av 90 miljarder kronor under 2022 och 2023. Sovjets planekonomer kunde inte gjort det bättre!

SLUTKLÄM

Börsen då? Vi på Afv ser ganska många billiga aktier nu som lockar till köp. Men föregående resonemang visar att det fortfarande finns mycket naivitet kvar i systemet som borde vädras ut. Det gäller allt från vinstprognoser till politiskt vansinne. Man har nog inte jättemycket att förlora på att vara fortsatt försiktig med ökat risktagande.