Anar vi tidlöst ledarskap bakom Tidöavtalet?

Sociologen, nationalekonomen etc. Max Weber (1864-1920) är mest känd för verket Den protestantiska etiken och kapitalismens anda från 1905. Lärdomen är att land efter land som anammat protestantismens borgerliga dygdetik (oavsett religion) har gått mot mer frihet och välstånd.

Weber hade även kolossalt intressanta tankar om politiskt ledarskap. På sista tiden har jag fördjupat mig i Webers legendariska föreläsningar i München 1919. Titeln Politik als Beruf kan översättas till politik som yrke och kall och det är också budskapets kärna. Weber vill att politik ska bedrivas av personer som både har en moralisk kompass (ett kall) men också proffsigheten att inse att det är ett ibland smutsigt hantverk som kräver svåra kompromisser med det egna samvetet för den som vill uppnå meningsfulla resultat. Max Weber skrev Politik als Beruf i ett skede av politiskt kaos där tyska demokratiska partier i praktiken inte kunde vara effektiva utan kompromisser med antingen höger- eller vänsterextremister. Här går mina tankar till Tidöavtalet.

AB SVERIGE I REKONSTRUKTION

Tidöavtalet tillkom i ett läge när Sverige nog är mer politiskt vanskött än någonsin sedan parlamentarismens genombrott. Detta efter 12 år helt utan fungerande regeringsunderlag. Mellan 2010 och hösten 2022 fanns det ju aldrig 175 riksdagsledamöter som var vuxna nog att enas om både en regering och en logiskt koherent politik. Resultatet är ett behov av djup rekonstruktion på åtminstone nio områden.

1. Kriminalitet – Varje vecka mer skjutningar, bilbränder och asocialt kaos. Samtidigt som staten misslyckas hela vägen från polisutbildning till alltför få fällande domar.
2. Integration –  Över en miljon människor är inte självförsörjande. Utanförskapet verkar bli värre för varje år, både i antal människor och djup på problemen.
3. Migration – Även efter “omläggningen” av migrationspolitiken 2015 så har Sverige år efter år en av Västvärldens absolut högsta invandringsnivåer. Det är svårt att förena med försöken att integrera de som kommit tidigare.
4. Bostäder – Sveriges befolkning växer rekordsnabbt men bostadspolitiken är alltjämt en härva av planekonomi och stelbenta regleringar.
5. Utbildning – Flumpedagogik plus lärarbrist plus elever där var tredje och/eller båda föräldrarna är född utomlands. Minus styrmedel till utbildningar där arbetskraftsbrist råder.
6. Tillståndsbyråkrati – Miljöaktivister och rättshaverister (ofta offentligt avlönade) bromsar effektivt samhällsviktiga investeringar för att inte tala om basnäringar som skogs- och lantbruk.
7. Energi – Politiskt vanstyre har gjort att världens en gång bästa energisystem nu är en skugga av sitt forna jag.
8. Försvar – När Sverige slutligen överger strutsens försvarsdoktrin så är återbyggnadsbehoven enorma.
9. Skattenytta – Offentliga sektorns underprestation enligt ovan är än mer alarmerande sett till Sveriges extremt höga skattetryck.

INTE ÖNSKELISTA UTAN AVTAL

Tidöavtalet är skrivet av fyra partier som ogillar mycket hos varandra men som är överens om behovet av rekonstruktion för AB Sverige. Även om det innebär väldigt jobbiga kompromisser. Det är i linje inte bara med Max Weber utan även med den amerikanske debattören Thomas Sowells maxim, “there are no solutions, only trade-offs.”

Tidöavtalet är ett slags mellanting mellan avtal och projektplan. Det är 63 sidor med hög precision i formuleringarna och detaljerad beskrivning av hur allt ska gå till. Det kommer inte vara svårt att i efterhand följa upp och se exakt var eller när någon avviker från avtalet.

Oavsett vad man tycker om politikens innehåll så är det en enorm klasskillnad jämfört med det så kallade Januariavtalet. Namnet till trots så var Januariavtalet aldrig något avtal utan bara ett “utkast till sakpolitisk överenskommelse” mellan S, C, L och MP. Till formen var det en 16 sidor lång önskelista utan tydlig koppling till ansvar att förverkliga önskningarna. Jultomten kanske godtar ostrukturerade önskelistor men det duger inte för att få fyra partier som tycker olika att dra åt samma håll.

En annan enorm skillnad är att Tidöavtalets partier har en riksdagsmajoritet medan Januariavtalets partier inte kunde räkna till 175. Max Weber skulle förmodligen gillat Tidöavtalet.

Weber hade för övrigt starka åsikter om olika yrkestypers lämplighet som politiker. Militärtyper var synnerligen dåliga som politiker enligt Weber och detsamma gällde forskartyper. Journalister och jurister var däremot Webers favoriter eftersom man i de yrkena jobbar med logik och retorik och vänjer sig vid att ta ställning i alla väder. Bland Tidöavtalets centralfigurer är det ovanligt många jurister och hos regeringen finns som nya statssekreterare skickliga journalister som PM Nilsson och Karin Svanborg-Sjövall.

HÅRDA BANDAGE FYLLER FUNKTION

När man läser hela Tidöavtalet så slås man av att många av skrivningarna om kriminalpolitik och migration är väldigt hårda. Det behöver man inte vara folkpartist för att tycka. Många skrivningar kan tyckas onödigt brutala men jag undrar om det inte faktiskt är lite av poängen. De hårda skrivningarna innebär att man redan dag ett utsätter regeringsunderlagets svagaste länkar för maximal påfrestning. Om vänsterflygeln i L:s riksdagsgrupp ska göra revolt så är det lite nu eller aldrig. Att acceptera Tidöavtalet nu men hoppa av senare kommer bara framstå som bisarrt.

Riksdagsvalet 2022Krönika

Rösta pragmatiskt

De hårda skrivningarna innebär också att man nog har lite förhandlingsutrymme i mer liberal riktning om eller när någon minikris kräver justering av avtalsvillkoren. Genom att svälja den beska medicinen i början så ökar chansen till sötare karameller längre fram. Mina tidigare låga tankar om Ulf Kristersson som politisk ledare har faktiskt kommit på skam. Hur långt det räcker återstår att se.