Alice Teodorescu: Varför ska arbetsföra leva på bidrag? Ge oss ‘Arbetslinjen 2.0’

Mot bakgrund av det skriande behovet av arbetskraft har en rad arbetsmarknadsprojekt med ambition att locka arbetskraft norrut initierats. Det handlar bland annat om projektet Relocate som kostat 30 miljoner kronor, liksom React EU Relocate som bekostats med ytterligare 40 miljoner kronor i EU-bidrag.

För en tid sedan kunde DN visa det inte så smickrande resultatet av satsningarna: Av 412 personer som deltagit i projekten har endast 38 fått jobb och sju påbörjat en vuxenutbildning. Av de 17 kvinnor som i början av oktober i fjol deltog vid ett informationsmöte i Malmö har ingen flyttat eller fått jobb. Detta trots att arbetslösheten i Malmö uppgår till närmare 13%.

SamhällsdebattKrönika

Alice Teodorescu: Stoppa möjligheten att snoka – varför ska tjuvar veta vad du äger?

Samtidigt visar nya siffror att 700 000 svenskar har fastnat i permanent utanförskap. Detta i ett läge när varslen och arbetslösheten ökar och ekonomer befarar att lågkonjunkturen kommer att drabba Sverige hårdare än andra EU-länder. 

1,3 miljoner varken jobbar eller studerar

I en rapport som släpptes nyligen visar Svenskt Näringsliv hur vanligt det är att personer inte är självförsörjande över tid. Resultatet av den fördjupade beräkningen bör tjäna som varningsklocka: 57% av personerna som inte var självförsörjande år 2020 var inte självförsörjande under något av de fem åren dessförinnan heller. 

För att räknas som självförsörjande ska en person ha en inkomst som överstiger fyra prisbasbelopp, vilket motsvarar en månadsinkomst efter skatt på knappt 13 500 kronor, ett betydligt lägre belopp än någon av de kollektivavtalade lägstalönerna i Sverige.

BrottslighetKrönika

Alice Teodorescu: När tröttnar skötsamma på att den kriminella minoriteten går före?

Av Svenskt Näringslivs siffror framgår att 1,3 miljoner individer i Sverige i arbetsför ålder varken är självförsörjande eller studerande. En fjärdedel av alla svenskar i arbetsför ålder behöver försörjas av andra. Det är en försörjningsbörda som växer ytterligare av alla de som inte heller arbetat ihop till sin grundpension. Att utanförskapet kunnat växa sig så starkt trots den långa högkonjunkturen är illavarslande då det är välkänt att grupper som står långt ifrån arbetsmarknaden i gynnsamma tider hamnar än längre bort när lågkonjunkturen väl slår klorna i ekonomin.

Det kommer med andra ord att krävas helt andra insatser för att bryta det djupa utanförskapet som fyllts på underifrån under många år.

Vid sidan av arbetet för att komma åt den systemhotande kriminaliteten behöver frågan om en återupprättad arbetslinje vara central för regeringen. Den svenska välfärdskonstruktionen, liksom det välstånd som generationer av svenskar tagit för givet, är helt avhängig ett högt arbetsmarknadsdeltagande för att inte implodera.

Arbetslinjen 2.0

Sverige närmar sig därmed en situation där vi har att välja på att antingen förändra den rådande lönestrukturen, för att på så vis öppna upp för jobb till betydligt lägre löner, eller att behålla nuvarande struktur med höga trösklar och löner, och därmed acceptera fortsatt stort sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda. Det långsiktigt hållbara, men politiskt obekväma, svaret är ökad lönespridning som en konsekvens av en markant differentiering av arbetskraftens kompetens- och kunskapsnivå. 

Arbetslinjen 2.0 behöver vila på flera premisser. En handlar om att det behöver bli enklare att ta sig in på arbetsmarknaden, särskilt för den som inte kommer utrustad med tillräcklig utbildning eller arbetslivserfarenhet. En annan om att skatterna på de lägsta inkomsterna behöver sänkas markant. Eventuellt skulle man kunna tänka sig en modell där samtliga inkomster under de första åren i Sverige skulle vara skattefria till viss nivå för att öka incitamenten till arbete. Under denna tid skulle den invandrade också få kvalificera sig till full tillgång till det generösa välfärdsutbudet. 

SamhällsdebattKrönika

Alice Teodorescu: Rimligt att svenska hushåll är frustrerade – men det finns hopp

Men dessa åtgärder kommer inte att räcka om bidragssystemet inte samtidigt ses över. Hjälpen, till självhjälp, som erbjuds den som inte kan försörja sig själv ska vara av tillfällig karaktär och syfta till att återställa individens förmåga att försörja sig själv. Bidrag som cementerar en människas beroende av bistånd är att betrakta som raka motsatsen. Det är nämligen orimligt att människor i Sverige, år efter år, kan försörja sig på de bidrag som var tänkta som övergångslösningar i nödsituationer.

Inför beredskapsjobb

Det finns därför anledning att fundera över varför arbetsföra människor överhuvudtaget ska kunna erhålla försörjningsstöd. Rimligare vore att knyta bidragen till ett aktivitetskrav. Det skulle i praktiken innebära ett krav på att bidragstagaren för att kunna erhålla ersättning från det allmänna också ska stå till samhällets tjänst och vara sysselsatt i praktik eller beredskapsjobb av något slag. Ett slags samhällstjänst som skulle gynna såväl individen som samhället.

Denna modell skulle erbjudas alla arbetslösa, oavsett härkomst, men kunna kombineras med språkstudier för de som inte har svenska som modersmål. 

Rätten till ersättning måste tydligare sammanhänga med skyldigheten att arbeta och göra rätt för sig. En ordning som den ovan skissade skulle tydliggöra kopplingen mellan prestation och ersättning. Vidare skulle bidragsnivån inte heller behöva sänkas i syfte att göra det mindre lönsamt att leva på bidrag. Frågan om utanförskapet handlar nämligen inte enbart om plus och minus för staten, eller ens för individen. I potten ligger också andra värden som inte lika enkelt låter sig värderas. Det handlar om kostnader i form av tillit, skattemoral och majoritetens vilja att via skatter fortsätta hålla det system som annars riskerar att förlora sin legitimitet under armarna.

Alice Teodorescu Måwe, borgerlig skribent och opinionsbildare.