Alice Teodorescu: Välfärden är större än välfärdsstaten

Regeringen anklagas från borgerligt håll för att inte ha en frihetlig reformagenda. Den står inte för ett paradigmskifte i förhållande till det socialdemokratiska statsbygget.

Det ligger något i kritiken, även om jag menar att den trygghetsreform som regeringen initierat är helt avgörande, och därför måste vara prioriterad, för andra frihetliga reformer. Utan trygghet – för enskilda individer, näringsidkare och civilsamhällets organisationer – ingen frihet och därmed föga intresse för reformer som man kan unna sig i ett stabilt läge där oskyldiga inte skjuts på öppen gata av gängkriminella.

Men det som verkligen saknas, enligt min mening, är snarare en vision för samhället när ordningen och tryggheten är någotsånär återställd. Dessa två berättelser behöver berättas parallellt för att synliggöra vad ett borgerlig alternativ de facto skulle innebära för individen.

I den nyligen publicerade idéskriften ”Vad mer skulle det privata kunna ta över”, författad av Fredrik Segerfeldt på Almega, ställs en rad intressanta frågor som skulle kunna tjäna som inspiration för ett sådant framtidssyftande samtal. Förutom en rad konkreta förslag på områden som skulle tjäna på att privatiseras, gör Segerfeldt upp med en rad myter kring det svenska välfärdsbygget.

Många missuppfattningar kring det svenska välfärdsbygget

Det handlar dels om att många av de reformer som initierades efter den så kallade Maktutredningen från 1990, som visade att människor kände stor vanmakt i kontakten med den offentliga, hade såväl folkligt som brett politiskt stöd varför de drevs igenom av såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Dels om de missuppfattningar som blivit sanningar kring Sveriges ekonomiska historia.

Bland dessa missuppfattningar finns exempelvis den om att den svenska ekonomiska styrkan skulle ha byggts upp under rekordåren efter andra världskriget när Sverige. När sanningen i själva verket är att Sverige utvecklades snabbare än andra länder mellan åren 1890–1950. Det var också under denna period som det svenska skattetrycket var lägre eller i nivå med liknande länders.

Ett annat intressant missförstånd rör skapandet av den svenska välfärden. Segerfeldt slår effektivt hål på myten om att det saknades välfärd i Sverige innan välfärdsstaten växte fram under 1900-talet, och då särskilt mellan 1960 och 1970-talet. Sanningen är att välfärden byggdes upp av frivilliga, privata insatser, nedifrån och upp, som sedan började subventioneras av det offentliga, varefter de slutligen förstatligades.

Segerfeldt skriver: ”Först ägde välståndsökningen rum, och sedan när Sverige var tillräckligt rikt för att ha råd med en välfärdsstat byggdes en sådan upp. Det är också så utvecklingen har sett ut i de flesta rika västerländska länder. Först välstånd, sedan välfärdsstat.”

Vad beträffar exempelvis sjukförsäkringen inom socialförsäkringen så fanns redan på 1800-talet så kallade sjukkassor som byggde på frivilliga sammanslutningar. I slutet av 1800-talet, i samband med industrialiseringen och framväxten av lönearbete, ökade dessa kassor kraftigt. De kom att kallas för ”folkrörelsernas folkrörelse”.

Det var först år 1955 som staten tog över och byggde en obligatorisk, skattefinansierad sjukförsäkring med de självständiga sjukkassorna som grund.

Privata initiativ det normala förr

Samma process återkom ifråga om det offentliga pensionssystemet, från dåtidens så kallade folkförsäkringar till 1960 års ATP-system, till 1994 års blocköverskridande överenskommelse som kvarstår ännu. Liksom barnomsorgen med privata inrättningar som tog hand om barn åt ensamstående kvinnor, men också så kallade barnträdgårdar för de bättre bemedlade.

Hemtjänsten som startades av Röda korset och sjukvården med sin långa historia av privata verksamheter är ytterligare två exempel. Majoriteten av läkarkåren bestod år 1900 av allmänpraktiserande privatläkare och år 1940 var endast 17 procent av kåren statligt anställda provinsial- eller stadsläkare. Först på 1960-talet blev landstingen, numera regioner, huvudman för majoriteten av hälso- och sjukvården.

Också kring skolan är mytbildningen stor. Samtida historieskrivning gör gällande att det var först med den allmänna folkskolan från år 1842 som befolkningens kunskapsnivå ökade. Men, visar Segerfeldt, de flesta svenskar kunde läsa och skriva dessförinnan. Detta kan härledas till de så kallade husförhören, som pågick från 1600-talet och fram till slutet av 1800-talet, och som innebar att kyrkans representanter kontrollerade befolkningens läskunnighet och förmåga att ha tagit till sig den kristna läran.

Den svenska välfärden är med andra ord inget nytt, det relativt nya är snarare formen för utförandet. Huvudregeln har inte alltid varit att det ska åligga staten att tillgodose medborgarnas behov av välfärdsrelaterade tjänster. Därför kan man fundera kring vilka områden som, likt apoteken, skulle kunna återgå till att drivas i privat regi.

Vad skulle kunna privatiseras?

Men inte bara den historiska erfarenheten talar för detta resonemang, utan också erfarenheter från andra länder som påminner om Sverige. Segerfeldt lyfter i idéskriften fram socialförsäkringarna, och då särskilt sjukförsäkringen, och drar paralleller till modellen för arbetslöshetsförsäkringen. Andra exempel är den högre utbildningen, sjukvården och de statliga bolagen.

Det finns således en uppsjö av områden som skulle kunna belysas utifrån detta perspektiv i syfte att möjliggöra en smalare, men starkare, stat på de områden där enbart staten kan göra skillnad. Om inte en borgerlig regering bidrar till maktöverföring från politiker, till individer och företag, vilken regering ska då göra det?

Alice Teodorescu Måwe, opinionsbildare som driver publikationen Klartext av Alice Teodorescu på Substack