Alice Teodorescu: Stenkastarna och ängsliga modefolket är olika sidor av samma mynt

Vad har de mammor och barn som kastade sten mot blåljuspersonal under de våldsamma upploppen i påskas gemensamt med modetidningen Elles redaktion som förra veckan portade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch från sin modegala?

Frågan kan vid första anblick tyckas långsökt. Men vid närmare eftertanke uppenbarar den två, till synes, separata uttryck för den intolerans som etsat sig fast i det svenska samhället. I det ena fallet handlar det om individer som använder påstådd kränkthet av religiösa känslor som förevändning för att bruka våld och därigenom skrämma majoriteten till tystnad och underkastelse. I det andra fallet om ett ängsligt etablissemang som efter påstådda påtryckningar anger en partiledares åsikter (om påskens upplopp) som skäl för att dra tillbaka en utskickad inbjudan.

Svensk politikKrönika

Ivar Arpi: Paludan visar att staten saknar kontroll över betydande delar av Sverige

Mer intoleranta – i toleransens namn

Uttrycken är uppenbarligen olika men oförmågan att samexistera på ett civiliserat sätt, att bemöta och respektera den andre trots skilda uppfattningar, att förhålla sig till den omhuldade mångfalden är i praktiken desamma. Budskapet från stenkastarna och modefolket blir att de som utövar sin yttrande- och åsiktsfrihet utgör ett hot som bara kan mötas med exkludering. Det skapar ett klimat där det som utmanar eller som på annat vis kan uppfattas som avvikande i en specifik kontext anses farligt, varför följsamhet, försiktighet och feghet är att föredra.

Det leder till att vi istället för att försvara det öppna samhället sakta men säkert sluter det. I toleransens namn blir vi alltmer intoleranta, helt enkelt. Samtidigt ger vi upp tron på de upplysningsideal som format västerlandet, på samtal och goda argument.

Att så sker är ingen slump; i det konforma, konflikträdda och konsensussökande Sverige dör en potentiellt intressant diskussion så snart oenighet kan skönjas. Som om åsikter som avviker från de egna skulle smitta. I andra länder utgör just oenigheten grunden för det intellektuella, prövande samtalet.

En farlig väg bort från demokrati

Det är en farlig väg vi numera vandrar. Den högerextreme Rasmus Paludans koranbränningar har efter påskens våldsamma upplopp nekats tillstånd på flera platser. I Borås motiverade polisen i ett pressmeddelande sitt beslutet enligt följande: ”Polisen har med hänsyn till den hot och riskbedömning samt de allvarliga ordningsstörningar som våldsamma upplopp som inträffade under påskhelgen beslutat om avslag.” Emelie Kullmyr, kommenderingschef i region Väst, tillade att: ”Rasmus Paludan har en retorik som går ut på att skapa oordning och kaos. Vi behöver hjälpas åt att slå hål på den retoriken”.

I en SvD-intervju menar Centerpartiets ledare Annie Lööf att politikerna borde utfärda tydligare direktiv i syfte att hjälpa poliserna: ”Ja, du får demonstrera, men du får inte göra det i det här utsatta området eller under ramadan.”

I en ny opinionsmätning som genomfördes av opinionsföretaget Novus efter kravallerna uppgav 28% av svenskarna att demonstrationer som kan kränka någon person eller grupp borde förbjudas, 55% svarade nej och 16% angav att de inte visste. Av de som sympatiserar med Socialdemokraterna eller Miljöpartiet uppgav fyra av tio att ett förbud vore bra.

Det är en häpnadsväckande utveckling som kommer till uttryck i dessa svar, inte minst eftersom en annan stark tendens i Sverige är att föremålen för den politiska korrektheten i rasande takt byts ut: Det som är politiskt korrekt i dag är med stor sannolikhet inte det i morgon. Mot dessa svängningar syftar yttrandefriheten att förhålla sig immun. Men allvarligast är ändå hur ansvaret för våldet skjuts bort från de ”kränkta” våldsverkarna till den som enligt demokratisk ordning nyttjat sin yttrandefrihet.

Raderingskulturen skadar offentliga samtalet 

Vi befinner oss i ett läge där det offentliga samtalet blivit allt mer fragmentiserat, där den som sätter munkavle på meningsmotståndaren först vinner. Det är ett uttryck för den cancelleringskultur som först uppmärksammades på brittiska och amerikanska universitet för att sedan bli en etablerad form av kulturell bojkott även i våra sammanhang.

Svensk politikKrönika

Alice Teodorescu: ”Beslutsfattandet läggs på entreprenad – Andersson lika räddhågsen som Löfven”

Initialt handlade det om studenter som protesterade mot föreläsare eller lärare som de av någon anledning fann provocerande varpå krav på avsked eller avbokningar följde. Numera återkommer fenomenet i en rad olika former, samtliga med syfte att i inkluderingens namn exkludera människor vars åsikter man inte delar. Som om människor som ville bränna koraner, eller åsikter som problematiserar Polisens hantering av våldsamheterna under påsken, skulle försvinna bara för att de stigmatiseras eller rentav förbjuds.

Raderingskulturen som bygger på föreställningen att oenighet i sig är något problematiskt, varför de som framför avvikande uppfattningar kraftfullt ska tystas, har satt en sten i rullning som vi riskerar att tappa kontrollen över.

Vi står inför ett uppenbart vägval. Ska stenkastare och andra som försöker skrämma och tysta sina meningsmotståndare kunna diktera ramarna för hur vi förhåller oss till varandra, varpå misstänksamheten, polariseringen och oförsonligheten fortsatt kommer att öka? Eller ska vi ta ett steg tillbaka och i mångfaldens namn börja omfamna de som tillför nya åsikter och perspektiv till diskussionen, oavsett vad vi anser om åsikterna i sak?

Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter hos Academedia, skriver för Afv som fristående borgerlig skribent.