Alice Teodorescu: S svängde om Nato – när de insåg att de kunde riskera makten

Alla välfungerande relationer vilar på tillit. Förtroende byggs på empiri. Så också inom politiken. I grunden handlar det om att väljarna ska kunna lita på att det som sägs före ett val också gäller efteråt. Att politikerna menar vad de säger och säger vad de menar, helt enkelt. 

Om politikerna före ett val säger att motståndarens önskade förändringar kommer att omkullkasta det svenska systemet – liksom att de själva är garanten mot de påstådda försämringarna – kan de sedan inte efter valet göra tvärtom i syfte att behålla makten. Oavsett om det gäller LAS eller marknadshyrorna, borttagande av värnskatten, åtstramningar av migrationspolitiken eller ett Nato-medlemskap, för den delen, 

Eller så är det just vad de kan – bevisligen. I varje fall om ”de” är socialdemokrater.

”Bevisbördan om vad som skulle bli bättre med en så kallad ”Nato-option” ligger hos borgerligheten. /…/ I en tid av osäkerheter vi lever i krävs det stabilitet, långsiktighet och förutsägbarhet i säkerhetspolitiken. Den militära alliansfriheten ger Sverige handlingsfrihet att i varje given situation agera på det sätt som bäst gagnar avspänning och en fredlig utveckling samt säkrar Sveriges självständighet i utrikespolitiken”, skrev utrikesminister Ann Linde och försvarsminister Peter Hultqvist på DN Debatt i april.

”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla!” sa Peter Hultqvist i sitt anförande vid Socialdemokraternas partikongress i november.  

Svensk politikKrönika

Alice Teodorescu: Hur hade vi velat att omvärlden agerat om Sverige invaderats?

”Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa”, sa statsminister Magdalena Andersson till DN i mars.

Så vad är ett politisk löfte värt egentligen?

Inte så mycket – bevisligen. Bara månader efter dessa kategoriska uttalanden flankerar såväl försvarsminister Hultqvist som utrikesminister Linde statsminister Andersson vid söndagens historiska presskonferens när beskedet om att Socialdemokraterna svängt i Nato-frågan meddelades. Plötsligt har det politiskt omöjliga blivit politisk oundvikligt, som så ofta i Sverige. Det systemhotande blivit det nya normala, det rationella, förståndiga och pragmatiska. Plötsligt finns inget mer att se, inga fler frågor att ställa. Dags att cirkulera, gott folk!

Åsiktsbytet det minsta problemet

Det problematiska ifråga om Nato, eller på andra sakpolitiska områden, är inte den monumentala åsiktsförändringen. Att revidera sin uppfattning i takt med att ny information tillkommer tyder på ett intellektuellt förhållningssätt, ett uppskattat och välbehövligt drag hos en beslutsfattare. 

Problemet är snarare agerandet som föregår åsiktsbytet; hånandet, hetsandet, häcklandet. De tvärsäkra uppfattningarna, moraliserandet och mästrandet innan de nya åsikterna anammas. Och sedan, överslätandet och oviljan att tillstå att man haft fel och ta konsekvenserna av det. Som om definitionen av förkastlighet vore att ha uppmärksammat ett samhällsproblem före Socialdemokraterna.  

Ett annat problem – lika relevant år 2015 när Stefan Löfven i september först deklarerade att hans Europa inte bygger murar, för att i november lägga om kursen i syfte att strama åt svensk migrationspolitik i linje med EU:s miniminivå – handlar om makthavarnas föreställningsförmåga och känsla för proaktivitet. 

Svensk politikKrönika

Alice Teodorescu: ”Beslutsfattandet läggs på entreprenad – Andersson lika räddhågsen som Löfven”

Att Sverige skulle hamna i en migrationskris på grund av den politik som tidigare bedrevs och som beskrevs som det enda moraliskt försvarbara, med långtgående integrationsproblem som konsekvens, förhöll sig knappast bortom någons föreställningsförmåga. Snarare tvärtom. Att Ryssland skulle kunna fortsätta på den inslagna vägen, efter Georgien och annekteringen av Krim, var inte heller osannolikt givet Putins långsiktiga ambitioner. Också de vida kända. Men ändå togs svenska politiker på sängen varpå pendeln ånyo slog från den ena ytterligheten till den andra.

Omvändelse under galgen

Socialdemokraternas omvändelse i frågan sker under galgen, således också denna gång. Inte en enda ledande socialdemokrat ansåg (öppet i vart fall) att Sverige borde gå med i Nato den 24 februari när Ryssland anföll Ukraina. Varken Andersson, Hultqvist, Linde eller någon annan tongivande socialdemokrat har öppet argumenterat för den linje som nu plötsligt blivit partiets självklara politik. Förändringen kom därmed varken av det förändrade omvärldsläget, som man nu plikttroget hänvisar till, eller som en följd av plötslig insiktsfullhet. Nato-anslutningen är resultatet av att oppositionen, Finland och opinionen i Sverige tryckt på och av att Socialdemokraterna insåg att frågan hade kunnat riskera dem makten. 

Utifrån detta kan man sannerligen fråga sig vad dagens yrvakna men ack så självklara insikter – att ett Nato-medlemsskap stärker såväl Sveriges som våra grannländers säkerhet varför tröskeln för krig höjs – säger om gårdagens icke-förhandlingsbara säkerhetspolitiska linje. Känslan av att det vi bevittnar mest liknar ett skådespel är svår att göra sig kvitt, vilket påverkar förtroendet för politiken som sådan. 

”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla!”

Så vad är ett politiskt löfte värt egentligen?

Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter hos Academedia, skriver för Afv som fristående borgerlig skribent.