Krönika Samhällsdebatt
Alice Teodorescu: Rimligt att svenska hushåll är frustrerade – men det finns hopp
På en nyårsmiddag i goda vänners lag år 2019 talade vi om förhoppningar inför det stundande decenniet. Det glada 20-talet stod för dörren, trodde vi. Börsen gick bra, lägenhetsförsäljningarna ännu bättre. Visst fanns orosmoln – inte minst på grund av den allt grövre brottsligheten som lade beslag på tryggheten och därmed friheten, utanförskapet och det urholkade samhällskontraktet. Men den sammantagna känslan var att året, och decenniet, som strax skulle rullas ut skulle bli fullt av möjligheter.
Ack så fel vi hade. Kort in på det nya året bröt coronapandemin ut och nyhetssändningarna fylldes med skräckfyllda inslag med döende från Italien. Livet sattes på paus, vi lärde oss att ställa in med kort varsel, att hålla avstånd, att den moderna världen är byggt för vackert väder. Insikten om hur bristfällig vår beredskap är när det kommer till det oförutsedda, det som andas kris och kaos, ja till livet självt, var chockartad för många.
Samtidigt, just för att statens brister blottades, påmindes vi om det civila samhällets styrka. Om små gester av medmänsklighet, gestaltade inte minst i form av Facebookgrupper där privatpersoner handlade mat åt främmande sjuka och gamla.
Först pandemi – sedan ett avskyvärt krig
2020 övergick i 2021, i nya rekommendationer, hemarbete för de som kunde, och så småningom nya vaccin som prunkade av löften om en återgång till det normala. Mänsklig kreativitet och innovation i symbios, i en global kamp mot en gemensam fiende, blind för landsgränser och etnicitet.
Den svenska, kontroversiella coronahanteringen belyste förutom undermålig beredskap också den dualitet som finns i svensk offentlighet; skillnaderna mellan de som ville vidta åtgärder enligt försiktighetsprincipen och de som tycktes agera utifrån stundens ingivelse. Mellan de som ifrågasatte vägvalen och de som såg som sin främsta uppgift att skuldbelägga ifrågasättarna. Den svenska konsensusmentaliteten, häcklandet av avvikarna och flockmentaliteten, i sin minst smickrande skepnad.
När så pandemin kändes alltmer perifer och människor började kramas, bjuda på kalas och resa igen, kom kriget. Den ryska invasionen av ett grannland, det besinningslösa mördandet, våldtäkterna och förstörelsen av Ukrainas städer och infrastruktur. Människor på flykt på vår kontinent – igen – och ett latent kärnvapenhot från en förödmjukad fiende som inte skyr några medel, inte respekterar några lagar eller konventioner, vars maktambitioner innebär ett hot mot den fria värld alltför många tagit för given.
Förändring i en förändrad tid
Och så, som svar på det förändrade säkerhetsläget, en svensk och finsk anslutningsprocess (tack Finland!) för medlemskap i Nato. En välbehövlig påminnelse om att ensam inte är stark, att också de mest inbitna föreställningar behöver anpassas efter verkligheten. Men också en gnagande känsla av otillräcklighet, om den moraliska frågan om vad som är tillräckligt i balansgången mellan eskalering och att få ett slut på lidandet. Om hur vi i efterhand kommer att se på förödelsen och lidandet, vad de fagra orden om ”Aldrig mer” innebär när allt väl ställs på sin spets?
Samtidigt, i krigets svallvågor, här hos oss – elbrist, höga mat- och bränslepriser, inflation, chockhöjda räntor, arbetslöshet, företagsnedläggningar, ökad nöd som slår mot redan svaga, en bostadsmarknad närmast i fritt fall. Och en våldseskalering som förskräcker internationellt, som tar oskyldiga människor som gisslan i sina egna bostadsområden. På nyårskvällen sköts ytterligare en ung man till döds, den 63:e dödsskjutningen under rekordåret 2022.
Alice Teodorescu: Hade passiviteten varit densamma om det skjutits på Östermalm?
Denna nya verklighet skapade förutsättningar för en ny regeringskonstellation mellan partier som aldrig tidigare samarbetat. Den slutgiltiga normaliseringen av politiken, vuxenblivandet, förankringen av insikten om att det i en demokrati i längden är ohållbart att ignorera folkets vilja. Ett paradigmskifte som redan hade skett, den nya regeringen var snarare den slutgiltiga bekräftelsen av ett decennielångt händelseförlopp. En regering som gjort till sin främsta uppgift att återskapa tryggheten – och därmed friheten – för alla och överallt.
En uppgift som är svår att genomföra, men grundläggande för samhällskontraktet och tilliten till politiken och statens förmåga att skydda medborgarna från såväl yttre som inre hot. Hur väl regeringen lyckas staka ut en annan riktning, utifrån ett annat perspektiv och andra prioriteringar, kommer att avgöra dess framtid.
2023 ett år för ansvarsutkrävande
Vad kan vi då vänta oss av 2023? Ingen aning, givet slutsatserna av de gångna åren. Det man oroar sig för inträffar sällan, det man inte visste att man behövde oroa sig för sker desto oftare.
Det mesta tyder dessvärre på att kriget kommer att fortsätta, utmaningen blir att hålla ihop den fria världen, att bevara enigheten kring de uppoffringar som krävs, i takt med att kriget fortgår och effekterna av lågkonjunkturen blir allt mer kännbara för vanligt folk. Men också att hålla det ukrainska folkets motivation och mod vid liv, att fortsätta bidra med det som efterfrågas och hålla i minnet att den kamp som förs vid den ukrainska fronten också är vår. I detta hänseende vilar ett betydande ansvar på det svenska ordförandeskapet som inleddes på nyårsdagen.
Hemma kommer, om inget oförutsett inträffar (vilket det sannolikt kommer att göra), debatten att präglas av den lågkonjunktur som ingen vet vidden av. Det blir därmed en återgång till en politisk diskussion enligt den mer traditionella höger/vänster-skalan och mindre av det kulturkrig som dominerade 2010-talet. Ett skifte som sannolikt välkomnas av såväl regering som opposition.
Ytterst lite talar därtill för att Socialdemokraterna avser att bedriva kommande valrörelse på tema återgång till lägre straff och färre utvisningar, varför konflikten under den fortsatta mandatperioden kommer att definieras av hur Sverige ska komma på fötter igen efter lågkonjunkturen.
Förståeligt med frustrerade medborgare
Den svåra ekonomiska situationen som landets kommuner och regioner står inför, vilket kommer att påverka det välfärdslöfte som staten utfäst, kommer också få stort genomslag. Kanske kommer det i förlängningen att bidra till en välbehövlig diskussion om hur välfärdsstatens kärnuppdrag ska utformas i ett läge där det är uppenbart att resurserna inte räcker till allt. Därmed kan ett nytt välfärdslöfte formuleras, ett mindre vidlyftigt måhända, men ett mer robust och långsiktigt löfte med förutsättningar att realiseras.
Vid sidan av ekonomin kommer regeringen behöva hantera besvikelsen kring den försenade och förändrade kompensationsmodellen till företagen och hushållen för de höga elpriserna. En besvikelse som oppositionen kommer att elda på i syfte att befästa bilden av en impotent regering. Överlag kommer diskussionen kring elbristen och de åtgärder som människor tvingas till för att få ihop sin ekonomi resultera i en allt livligare debatt kring politikens skuld och därmed ansvar.
Det är nämligen högst adekvat att som medborgare, i ett av världens högst beskattade länder, känna frustration över den politik som lett till att människor tvingas ha det kallt och mörkt inomhus under årets kallaste månader, till att företag tvingas lägga ner sin produktion med högre arbetslöshet som följd, till att vi blivit beroende av vädrets makter. Liksom det är befogat att känna frustration över den politik som resulterat i segregation, grov kriminalitet, långa vårdköer och en undermålig skola.
I den bästa av världar blir det allt tydligare för alla att politiska beslut får konsekvenser, både goda och dåliga, och att dessa behöver belysas mycket tydligare av medierna.
Det finns hopp
Men – och det här är viktigt – trots de dystra förutsättningarna finns det hopp. Det manifesteras i det mänskliga strävandet efter utveckling som kom till uttryck i framtagandet av covid-vaccin, liksom i den gemensamma kraftsamlingen som människor dagligen uppvisar i det krigshärjade Ukraina. Det vi fokuserar på växer, våra vägval har betydelse.
Vi formar själva vår framtid genom de val vi gör. Det är en insikt som kan kännas skrämmande men som egentligen är en befrielse. Må 2023 gå i fredens, frihetens, kreativitetens och ansvarstagandets tecken. Slava Ukraini!
Alice Teodorescu Måwe, borgerlig skribent och opinionsbildare.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor