Alice Teodorescu: Regeringen har tagits som gisslan av ekonomin och Turkiet

Den här veckan går budgetförhandlingarna in i sitt slutskede. Om knappt en månad ska finansminister Elisabeth Svantesson (M) överlämna regeringens andra höstbudget till riksdagen. Fjolårets budget mötte mycket kritik, också från borgerliga opinionsbildare och tankesmedjan Timbro, för att inte vara tillräckligt offensiv. Från vänster klagades det, sedvanligt, över de mer modesta satsningarna på välfärden trots den tilltagande lågkonjunkturen. 

Hur regeringen väljer att agera nu – med ännu högre räntor, högre arbetslöshet, fler konkurser och en inflationstakt som visserligen vandrat åt rätt håll men inte i tillräcklig omfattning – återstår att se. Trycket, inte minst på Moderaterna, att genomföra skattesänkningar är som vanligt högt. Att regeringen i våras remitterade en rad skatteförslag för att öka handlingsutrymmet i höstens budgetproposition bidrar till de höga förväntningarna. 

Regeringen gick till val på märkbara förbättringar på en rad områden; mer och billigare el och lägre bränslepriser, färre kriminella och hårdare straff, ett svenskt inträde i Nato och en uppdaterad version av Alliansens signumprojekt, ett slags Arbetslinjen 2.0. Åtgärder för att göra det mindre attraktivt att inte arbeta, i form av en översyn av bidragssystemet, har redan aviserats.

Nu återstår de åtgärder som syftar till att göra det attraktivare och lönsammare att arbeta över huvud taget, eller att arbeta mer och längre, att vidareutbilda sig liksom att avancera i tjänsten.

Inflationen en black om foten

I ett läge när hushållen pressas hårt av inflationen, de höga livsmedels- och bränslepriserna, liksom de allt dyrare bolånen (som för många som haft bundna lån snart löper ut) eller ökade hyreskostnaderna, skulle varje skattelättnad göra skillnad. Ett förstärkt jobbskatteavdrag, som det regeringen diskuterat, skulle kosta knappt tio miljarder kronor och rikta sig till Sveriges samtliga löntagare. 

Dessvärre riskerar satsningar som breddar människors ekonomiska marginaler, oavsett om det handlar om skattesänkningar eller höjda löner, att spä på inflationen och därigenom fördjupa det dystra ekonomiska läget. Regeringens balansakt mellan inflationsmålet på 2%, och oppositionens och opinionens efterfrågan på politik som stöttar hushållen igenom lågkonjunkturen, är genuint svår. Såväl politiskt som pedagogiskt. 

Enligt Konjunkturinstitutet (KI) finns emellertid ett visst utrymme för skattesänkningar. Av det så kallade reformutrymmet, som KI bedömer uppgår till omkring 45 miljarder kronor i år, skulle regeringen kunna lägga drygt hälften på åtgärder som riktar sig mot hushållen. Skulle ett eventuellt jobbskatteavdrag på omkring 10 miljarder rymmas inom dessa 45 miljarder bedömer KI att inflationen inte skulle påverkas ”jättemycket”. 

Oenighet kring prioriteringarna

Men för Moderaternas del handlar det inte enbart om att förhålla sig till inflationen. Bland Tidöpartierna råder delade meningar kring hur den ekonomiska fördelningen ska se ut. Sverigedemokraterna har tidigare aviserat att de främst ser sänkta priser på bensin och diesel, medan Liberalerna och Kristdemokraterna sagt sig föredra prioriteringar på skolan och vården. 

Också detta blir en balansgång där regeringen, och Moderaterna främst, riskerar att utmålas som bakbundna av inflationsmålet och helt i händerna på Riksbanken. Skulle regeringen gå fram med skattelättnader lär oppositionen ta varje tillfälle i akt att anklaga den för att gynna höginkomsttagare (som också påverkas positivt av inflationen när brytpunkten för statlig inkomstskatt höjs). Och, än värre, blunda för varningsropen från landets kommuner och regioner som redan aviserat nedskärningar inom exempelvis skolan.

Skulle regeringen däremot inte gå fram med skattelättnader lär den å andra sidan, från högerhåll, anklagas för att inte bedriva politik i den framgångsrika arbetslinjens anda.

Knepigt, minst sagt. Man får nog se det såhär: Ett år av mandatperioden har redan avverkats, efter höstens budget återstår enbart ytterligare två höstbudgetar innan valet år 2026. Det gör behovet av att kommunicera en långsiktig vision, bortom mandatperioden, alltmer central. Visserligen väljer ingen regering den verklighet den ska verka i, men hur verkligheten hanteras är i högsta grad upp till den som fått makten till låns. Och hur verkligheten hanteras påverkar i sin tur hur verkligheten kommer att upplevas.

Vem styr egentligen?

Just nu är känslan att regeringen visserligen gör ett seriöst arbete, betar av de löften som gavs i valrörelsen, men ändå i alltför hög grad följer opinionen mer än skapar den. Den är ekonomins, Turkiets och islamisternas gisslan, en fånge som försöker vara till lags, visa sig regeringsduglig och stabil. Det är ett tillstånd som många har förståelse för – ett tag. Men det är ett tillstånd som inte nödvändigtvis kommer att gå över av sig självt om det inte får hjälp på traven.

Jag möter alltfler som frågar sig var självförtroendet från i fjol tagit vägen? Visionerna, entusiasmen? Kanske borde regeringen, i stället för att vänta på att inflationen ska falla, folk sluta bränna koraner och den muslimska världen moderniseras, fokusera på att agera mer proaktivt och långsiktigt. Kanske är den här mandatperioden den enda borgerligheten får på ett tag.

Om inte en moderatledd regeringen sänker skatterna för den breda medelklassen, stärker sambandet mellan ansträngning och resultat, återupprättar friheten genom att öka tryggheten – vilken regering ska då mäkta göra det?

Alice Teodorescu Måwe, opinionsbildare som driver publikationen Klartext av Alice Teodorescu på Substack