Alice Teodorescu: Ny regering vore det bästa – för de som vill skydda sina barn från våldet

Med knappt två veckor kvar till valet, och ett opinionsläge som antyder ett sensationellt jämnt valresultat, är det naturligt att regeringsfrågan hamnar i fokus. Vem eller vilka som får makten avgör vilken slags politik som kommer att bedrivas under kommande fyra år. Något som i allra högsta grad kommer att få genomslag på brottsbekämpningen, energiförsörjningen och samhällsekonomin. 

Det förskräckande resultatet av de senaste åtta årens socialdemokratiska rödgröna regeringar visar att detta medborgerliga beslut inte ska underskattas. Politiska vägval – som att stänga ner välfungerande kärnkraft och att se mellan fingrarna när segregationen och kriminaliteten bitit sig fast – får svårlösta konsekvenser för lång tid framöver. 

Svensk politikKrönika

Den viktigaste valfrågan 

Samtidigt flyttar de överdrivet många opinionsmätningarna, utfrågningarna och debatterna, som förr eller senare alltid mynnar ut i just regeringsfrågan, fokus från det valrörelsen borde handla om. Till exempel de grava samhällsproblemen, intressekonflikterna, prioriteringarna och inte minst partiernas visioner om vilket slags land Sverige ska vara i framtiden.

Ologiskt jämnt mellan blocken

Att det är så jämt i opinionen, trots att all politisk logik talar för att det borde vara klar fördel för det borgerliga blocket, beror till betydande del på att partierna på bägge sidor haft svårt att locka över väljare från motståndarens sida. Just denna väljarmobilisering, från vänster till höger, var avgörande för Alliansens valseger år 2006. 

Den politiska logik som åsyftas handlar för det första om att väljarna, i modern tid åtminstone, tenderat att önska sig något nytt och oprövat efter två mandatperioder. För det andra om att de frågor som dominerar det offentliga samtalet, som en följd av de dagliga skjutningarna som nu också drabbar oskyldiga kvinnor och småbarn i köpcentrum och på lekplatser, traditionellt utgjort profilfrågor för borgerliga partier. För det tredje om att tilltron till Socialdemokraternas förmåga att vända utvecklingen under kommande fyra år, trots oförmågan under de åtta föregående, borde vara tämligen begränsad. 

Ändå syns inte detta markanta övertag för lag Kristersson, vilket är ytterst bekymmersamt. Att det förhåller sig på detta vis skulle kunna förklaras med att väljarna inte tror att det kommer att bli någon större skillnad, som en följd av problemens karaktär, med en regering av annan kulör än den befintliga. Alternativt att många väljare fortfarande inte förstått innebörden av den samhällsförändring som de facto skett – och kanske inte heller kommer att göra det så länge som de själva inte drabbas. 

Det är nämligen sannolikt att den utbredda segregationen, paradoxalt nog, kan förklara varför utvecklingen tillåtits eskalera till dagens nivå. Den som befinner sig på avstånd från otrygghet, kriminalitet och vanmakt skyddas effektivt från den misslyckade integrationens realiteter och kan därmed fortsätta vurma för den politik som sått fröet till splittringen. 

Annat är det för de människor som befinner sig i ofrihetens epicentrum. De vars barn skottskadas eller de vars barn tvingas bevittna hur en jämnårig fyraåring faller till marken på en lekplats i vad som brukade vara ett av världens tryggaste länder. De som inte kan bo kvar, men som inte har råd att flytta. De som flydde hit från krig och terror, för att ge sina barn en bättre framtid, för att här hamna i ny ofrihet, hemsökta av det förflutnas paralyserande rädsla. 

Verkligheten göder SD

Men det är som att denna dimension inte når igenom, trots att det förefaller nästintill omöjligt att freda sig från de bistra nyhetsuppdateringarna. Inte hos de som ånyo säger sig vilja ge Socialdemokraterna sin röst, inte hos politikens förståsigpåare som förklarar den senaste veckans höga opinionssiffror för SD med att M öppet inlemmat partiet i det egna regeringsunderlaget, inte hos de som outtröttligt drömmer om en regering bestående av S och M. 

SverigedemokraternaKrönika

Vitbok om SD tvättar inte bort brunt ursprung

Det är faktiskt anmärkningsvärt! För är det något som kan förklara SD:s närmast exponentiella tillväxt under det gångna decenniet så är det två faktorer: dels oviljan att erkänna hur verkligheten, alltså samhällsproblemen, utgör SD:s primära valarbetare, dels oförmågan att se hur den tidigare så organiserade politiska trängseln i mitten (i syfte att utestänga partiet från inflytande) länge dubbade partiet till den enda relevanta oppositionen i landet. Att i det läget, när vi äntligen fått två tydliga block som mer eller mindre motvilligt erkänner mandatfördelningens realiteter, ens förespråka en regering mellan riksdagens främsta antagonister ter sig vida kontraproduktivt. 

Med knappt två veckor kvar till valet kan jag inte låta bli att känna att detta måste vara historiens längsta valrörelse. Och kanske beror det på att den förra aldrig tog slut, att Sverige sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen befunnit sig i en latent valupptakt. I den bästa av världar tar denna 12-åriga valrörelse slut den 12 september med att en ny regering får egen majoritet. Det vore en välgärning för det politiska systemet som sådant, men framför allt för alla de människor i vårt land som oroar sig mer för hur de ska skydda sina barn från våldet, än för vem som åker på turnébuss med vem. 

Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter hos Academedia, skriver för Afv som fristående borgerlig skribent.