Alice Teodorescu: Många städjobb i Anderssons skuggsamhälle

Expressens avslöjande att en efterlyst kvinna utan uppehållstillstånd, som gått under jorden för att undslippa utvisning, frihetsberövats när en städfirma av misstag utlöste ett inbrottslarm i Magdalena Anderssons (S) privata bostad har aktualiserat en nödvändig diskussion kring säkerheten för landets statsminister och andra personer i den centrala statsledningen.

Upprördheten är högst befogad i ett land där en statsminister och en utrikesminister tidigare mördats på öppen gata och där en terrorist med utvisningsbeslut, som periodvis arbetat svart på ett byggföretag, brutalt mördade fem människor i Stockholm. Det är med andra ord inte så lite uppseendeväckande att en efterlyst person, utan rätt att vistas i landet, har tillgång till statsministerns bostad och att slumpen – alltså inbrottslarmet – varit avgörande för avslöjandet av detta förhållande.

Migrationspolitiken behöver vara reglerad

Eventuella oklarheter kring vem som bär ansvaret för kontroll av personer som vid utförande av tjänst bereds tillträde till statsministerns bostad behöver därför omgående klarläggas. Det framstår som helt osannolikt att vem som helst ska kunna få tillgång till ledande politikers hem utan förhandskontroll, oavsett vilket tjänst som köpts. Därför framstår Regeringskansliets och Säpos hänvisningar till varandra som osedvanligt ansvarslösa. Statsministerns säkerhet är också en fråga om rikets säkerhet – och därmed allas vår säkerhet. 

Men det finns ytterligare en dimension som handlar om den förda migrationspolitiken som sådan – som ju Andersson efter snart åtta år i regeringen också är ansvarig för. I den allmänna debatten diskuteras ofta, numera, vad som definierar en välfungerande migrationspolitik. Det talas om volymer och kvoter, om stramhet och generositet, om vilka som ska få stanna och på vilka grunder. Men alltför sällan talas det om migrationspolitikens andra sida, den som handlar om de som saknar rätt att vistas här och den nödvändiga hanteringen av dessa individer. 

BrottArtikel

Alice Teodorescu: Hur kunde det bli såhär?

En långsiktigt hållbar migrationspolitik behöver vara reglerad för att vara just långsiktigt hållbar. Med regleringen följer att inte alla som vill bo och arbeta här kommer att kunna göra det. För att denna reglering ska vara mer än ord på papper behöver skillnaden mellan rätten att vistas här och skyldigheten att lämna när rätten förverkats vara glasklar. Om en sådan skillnad saknas, det vill säga om alla som vill stanna i praktiken också gör det helt oavsett om de har rätt till det eller ej, har migrationspolitiken i allmänhet och asylrätten i synnerhet spelat ut sin roll. 

Tillståndslöst skuggsamhälle

I dag lever uppskattningsvis tiotusentals personer i ett tillståndslöst skuggsamhälle. Exakt hur många det rör sig om finns det emellertid inga uppgifter kring. Enligt Polisens statistik finns omkring 16 000 så kallade öppna ärenden som Migrationsverket överlämnat till Polisen för verkställighet (det vill säga ärenden där verkställigheten inte kunnat utföras frivilligt). 

Dessa papperslösa kan antingen vara människor som fått sina ärenden prövade, och överprövade, i en rad instanser innan ett slutgiltigt utvisnings- eller avvisningsbeslut fattats varpå de i stället valt att gå under jorden, eller så kan det röra sig om individer som aldrig underkastat sig någon myndighetsprocess. 

För en tid sedan gav regeringen Polismyndigheten i uppdrag att ”intensifiera sitt arbete med återvändande för att väsentligt öka antalet verkställda beslut om av- och utvisning. /…/ Inre utlänningskontroll ska bedrivas i en för ändamålet tillräcklig omfattning och med adekvata resurser i hela landet. Förmågan att utföra inre utlänningskontroll ska också finnas inom all relevant verksamhet”. 

Som kriminologen och före detta polisen Fredrik Kärrholm nyligen konstaterade i SvD har liknande uppdrag till Polisen formulerats förut. Men nu, liksom då, förekommer en rad hinder för att förverkliga ambitionen; för få poliser, otillräckligt antal förvarsplatser, möjligheter för den enskilde att hindra och fördröja processen, liksom länder som inte vill ta emot sina utvisade medborgare.

Alice Teodorescu: Ansvaret vilar på Socialdemokraterna

Magdalena Andersson har sedan hon valdes till statsminister talat om att ”vända på varenda sten” för att komma åt de växande samhällsproblemen kopplade till migrationen. Ändå har Stenvändarpartiets fokus under sina snart två mandatperioder varit att misstänkliggöra alla som kommit med förslag på hur problematiken i praktiken ska lösas. 

Skuggsamhället, som nu nått statsministerns bostad, har inte uppkommit i ett vakuum. Tvärtom har det har uppstått för att det tillåtits uppstå – och det är ytterst politiska beslut och frånvaron av dessa som möjliggjort det. Ansvaret för den ohållbara migrationspolitiken och dess konsekvenser vilar tungt på Socialdemokraterna efter snart åtta år vid makten. År då samma regeringen snackat vitt och brett om vikten av att värna asylrätten utan att inse att den bäst värnas genom att säkerställa att den inte missbrukas. 

Vill regeringen nu, sent omsider, på allvar komma åt problemen räcker det inte att formulera skarpa uppdrag åt diverse myndigheter om man inte samtidigt ger dessa myndigheter möjligheter och resurser att i praktiken kunna leverera enligt målen: Preskriptionstiden för utvisningsbeslut behöver slopas, myndigheterna bli bättre på att samverka, möjligheten för enskilda att förhala processen stramas åt, kartläggning över vilka som vistas i landet skyndsamt göras, arbetet med inre säkerhetskontroller intensifieras. Det råder knappast brist på städjobb i Anderssons skuggsamhälle. 

Alice Teodorescu Måwe är fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP. Hon kommer också bli ansvarig för Academedias samhällskontakter i januari.