Alice Teodorescu: Make meritokrati great again

Nästan samtidigt som den välrenommerade tekniska högskolan Chalmers i Göteborg invigde sin nya ”DEI-avdelning” valde den nyinstallerade amerikanska presidenten Donald Trump att avsluta alla motsvarande inkluderings- och mångfaldsprogram inom federala myndigheter, samt att införa restriktioner mot privata företag som tillämpat principerna.

Det gjorde han helt rätt i.

DEI är en förkortning för Diversity, Equality and Inclusion, alltså mångfald, jämställdhet och inkludering. När jag konsulterar den så kallade HR-ordboken på nätet får jag veta att att mångfald handlar om ”de olika skillnaderna som kan finnas på en arbetsplats i form av ras, etnicitet, kön, könsidentitet, sexuell läggning, ålder eller socioekonomisk bakgrund”.

Jämställdhet tar sikte på att man ”behöver säkerställa att processer och arbetssätt är opartiska, rättvisa och ger lika möjligheter till att få ett bra resultat för varje individ” (vilket är en sanning med modifikation då equality snarare handlar om lika utfall än om lika möjligheter).

Och inkludering som hänvisar till ”metoder vi använder för att alla människor ska känna tillhörighet på jobbet”.

Könet sekundärt för resultatet

I en intervju i GP säger Malin Albrektsson, högskolans nya jämlikhetssamordnare, att man sett positiva resultat när man arbetat för en jämnare könsbalans varför man nu vill bredda arbetet utifrån övriga diskrimineringsgrunder. ”

Vi behöver en arbetsmiljö som ger alla anställda goda förutsättningar att göra sitt bästa, utan att hindras av ovidkommande faktorer som kön, ålder, ursprung med mera. Så är det tyvärr inte alltid i dag”, konstaterar Albrektsson och fångar problemets kärna.

Kön, ålder, ursprung, sexuella läggning, religion, eller vad det nu vara som är hippt för stunden, är exempel på ovidkommande faktorer som inte borde spela någon som helst roll för en människas möjligheter att få ett specifikt arbete eller att antas till en utbildning.

Ändå är det alltså just dessa faktorer – som borde vara underordnade kunskap, erfarenhet och perspektiv – som Chalmers och andra som tillämpar DEI-principerna sätter överst på piedestalen i strid med det egna budskapet.

Idéerna utgör ett ypperligt exempel på åtgärder som grundar sig i en välvillig ambition men vars konsekvenser snarare cementerar än löser det ursprungliga problemet. För om målet är ett samhälle där vi blir blinda för sådant som en människa inte kan påverka – som sin bakgrund – är det då inte direkt kontraproduktivt att framhäva och premiera just det som man påstår ska sakna betydelse?

Olikhet en förutsättning för mångfald

En människa är en komplex skapelse. Men ”mångfald” uppstår inte för att man med matematisk precision delar in människor i allehanda kategorier som man sedan fördelar ut jämt över samhället.

Låt mig ta ett konkret exempel: Jag kommer när jag röstar i kammaren i Strasbourg basera mina ställningstaganden på vissa principer. En annan kvinna, invandrad svensk, mamma, med skostorlek 36 – som på pappret har exakt samma profil som jag – kan mycket väl komma att landa i diametralt andra slutsatser och därmed värdera och prioritera politiska förslag utifrån helt andra parametrar – trots att vi på pappret representerar samma grupp.

Människor är nämligen inte utbytbara mot varandra.

Den arbetsplats som eftersträvar mångfald i ordets sanna bemärkelse fokuserar på att rekrytera individer som tänker olika, utifrån olika perspektiv, åsikter och värderingar. Invandrad kan inte bytas ut mot invandrad, kvinna mot kvinna, kristen mot kristen.

Universitet som likt Chalmers vill uppfattas som attraktiva för akademiker och studenter borde tvärtom fokusera på meritokrati och på så vis skapa en miljö som strävar efter rättvisa med utgångspunkt i individens förtjänster.

I praktiken innebär det att lägga opåverkbara faktorer – som exempelvis kön och etnicitet – åt sidan och istället bedöma människor utifrån begåvning, utbildning och prestationer.

Ur ett politiskt perspektiv handlar det om att skapa lika rättigheter för människor, inte minst genom att säkerställa att skolan håller en god kvalitet, och sedan lita på att den enskilda individen är bäst lämpad för att göra sina egna livsval utifrån sina drömmar och preferenser.

Europa bör följa Trump

Denna process kommer oundvikligen att resultera i olika utfall, vilket i sig inte är ett problem.

Det är först när skillnaderna är statiska och individens val inte har någon betydelse som vi kan tala om ett reellt problem.

Med andra ord är det avgörande för definitionen av rättvisa inte att det finns skillnader utan att det finns möjlighet, trots skillnaderna som är en naturlig följd av att människor är olika, att förändra utfallet.

Detta erkännande, att människor är olika och att utfallet därmed blir olika, upprör många på vänsterkanten vilket är paradoxalt givet att det ofta är från vänsterhåll som mångfaldsargumenten lyfts.

Men att sträva efter mångfald är i sig att erkänna olikhet, vilket vänstern tycks ovillig att acceptera.

Det är utifrån denna bakgrund som det finns skäl att välkomna Trumps beslut om att rulla tillbaka ”wokefieringen” som tagit inte minst den högre utbildningen i besittning. Det finns ingen anledning till att akademin, som borde vara meritokratins främsta försvarare och utövare, skulle gå i bräschen för ett samhällssystem som ersätter en orättvisa med en annan, som vilar på klåfingrig kvoteringsiver och som reducerar människor till representanter för en grupp.

I verkligheten önskar sig nämligen de flesta av oss att i mötet med vården få opereras av den skickligaste kirurgen, att i skolan få undervisas av den kunnigaste läraren och när olyckan är framme att få huset släckt av den effektivaste brandmannen.

Kirurgens, lärarens eller brandmannens kön, etnicitet eller religiösa tillhörighet är – och bör även fortsättningsvis vara – helt irrelevant så länge som jobbet blir gjort på bästa vis.

Alice Teodorescu Måwe är EU-parlamentariker för KD och opinionsbildare