Alice Teodorescu: I de normlösas rike är den lättkränkte kung

Det borde ha varit en stor nyhet men blev mest en notis, som det ofta blir numera. Kanske för att valrörelsen just hade dragit igång, kanske för att det i samma veva sköts mot ett bostadshus i Sölvesborg. Men faktum är att nyheten om att barn och ungdomar plågar och dödar smådjur, och den om det beskjutna bostadshuset, hänger ihop.

Ty den som roas av att använda en igelkott eller småfågel som fotboll, den som jagar, petar och drar i ett försvarslöst djur, saknar inte enbart värderingar utan också empati och impulskontroll. Vilket också är fallet för de allt fler, och allt yngre, gängkriminella som sätter skräck i hela bostadsområden och städer i vårt land. Det betyder inte att den ena handlingen per se leder till den andra, men det betyder att liknande mekanismer ligger bakom två till synes olika sorters brott.

Då kan yngre tänka sig för

Det finns, givet samhällsutvecklingen, sorgligt nog mycket goda skäl att lägga om kriminalpolitiken på det vis som den nya regeringen aviserat. En översyn av straffrätten med tonvikt på längre och mer kännbara straff – som exempelvis dubbla straff för brott som har samband med kriminella nätverk och slopad straffrabatt, förändrade regler för påföljdsval i syfte att fängelse ska kunna dömas ut i fler fall – borgar sammantaget för ett välbehövligt perspektivskifte i ett unikt farligt läge.

SamhällsdebattKrönika

Alice Teodorescu: Hade passiviteten varit densamma om det skjutits på Östermalm?

Dessa åtgärder kommer att få relativt snabba effekter; inkapacitering leder per automatik till att den som annars riskerar att återfalla i brott inte kan göra det så länge som den sitter inlåst. Skulle den utredning som under mandatperioden ska initieras, som syftar till att se över straffrabatten för personer under 18 år och därtill möjligheten att sänka straffmyndighetsåldern, resultera i förslag till förändringar också i dessa delar kommer förhoppningsvis en och annan yngre att tänka sig för både en och två gånger på vägen mot fullbordad kriminalitet.

Värderingar och normer – inte bara tuffare tag

Dessvärre lär inget av detta räcka långsiktigt eller kunna förändra kriminaliteten på djupet om inte frågan om såväl värderingar, normer och ideal, som det grundläggande föräldraansvaret, adresseras tydligare.

I en omtalad artikel i DN skriver författaren och juristen Jens Lapidus om vad han definierar som en ”extrem manlighetsnorm” som vuxit fram i delar av Sveriges ungdomsgrupper ”där ett förlupet ord, en för lång blick, ett felaktigt klick på sociala medier kan upplevas som en kränkning som måste besvaras med våld. I Sverige är männen i de gängkriminella kretsarna oerhört mycket mer lättkränkta än sina gelikar i andra jämförbara länder. /…/ Våldet beror inte på att de fattiga är fattigare här eller mer utanför än i andra liknande länder, rasismen är antagligen inte värre eller narkotikabranschen mer lukrativ. Det har med de bräckliga männen att göra, de som känner sig kränkta in till livet av minsta lilla fjärt.”

Lapidus resonemang är intressant utifrån kriminologiprofessor Per-Olof Wikströms teori om Situational Action (SAT), som syftar till att förklara varför ungdomar hamnar i kriminalitet. Kärnan i teorin är att människor begår brott när de uppfattar en brottshandling som ett acceptabelt handlingsalternativ vid en given omständighet, alternativt att det handlar om bristande impulskontroll. Människor är enligt Wikström i grunden regelstyrda varför fokus behöver ligga på föräldrars och skolors roll i ungdomars moralbildning och utveckling av självkontroll.

Svensk politikKrönika

Alice Teodorescu: Ny regering vore det bästa – för de som vill skydda sina barn från våldet

Följdfrågan blir således varför det just i Sverige blivit så acceptabelt att dels vara så lättkränkt, själva antitesen till traditionell ”manlighet”, dels att ta till (dödligt) våld? Kanske hänger utvecklingen samman med en större postmodern samhällsförändring som sätter individen och hennes känslor i fokus, som ger sken av att ingenting är sant, rätt eller fel, att erfarenheter och känslor är överordnande fakta och empiri. Detta i kombination med en stor migration av människor från kulturer med annan syn på heder, hämnd och skipande av rättvisa, på jämställdhet och manlighet, liksom mottagarlandets ovilja att definiera och formulera den svenska kulturens ramar, skapar en giftig cocktail.

Störst våldskapital och flest offerkoftor ger status

Ur politiskt perspektiv är det nödvändigt att vidta straffrättsliga åtgärder för att markera mot brottsligheten och öka möjligheten att lagföra fler gärningsmän. Men ur ett preventivt perspektiv (även om kriminalpolitiken i sig kan ha preventiva effekter) är det än viktigare att diskutera hur samhället ska förhålla sig till individer, och därmed framväxten av subkulturer, som har en avvikande uppfattning kring vikten av att normer, lagar och regler följs. Eller snarare att de normer, lagar och regler som majoritetssamhället uppställt följs, då det är helt uppenbart att det också inom kriminella grupperingar finns normer och värderingar som anses värda att respektera.

Problemet i dag är att de individer som anser att det är acceptabelt att bryta mot majoritetssamhällets regler tycks hitta alltfler likasinnade att umgås med, liksom att majoritetssamhället i sin tur saknar svar på hur regel- och normbrytande beteende bland barn och ungdomar ska bemötas.

IntegrationKrönika

Alice Teodorescu: Farväl till mångkulturalismen

De värderingar som frodas bland vissa individer i invandrartäta delar av Sverige, där status erövras av den som äger störst våldskapital och flest offerkoftor, är en direkt spegling av den kriminalpolitiska debatten under de senaste decennierna. En debatt som förklarat antisocialt eller rentav kriminellt beteende med fattigdom, socialt utanförskap och strukturell rasism, istället för att betona och premiera laglydighet, ansträngning, flit och skötsamhet. Det vill säga de värderingar som format Sverige och den arbetarklass som generation efter generation kunde nå längre än den föregående.

Den normlöshet, liksom den bristande respekten för oskyldiga djur och människors liv, har inte uppstått i ett vakuum. Tvärtom är den resultatet av många människors avvägda passivitet. Hur något utvecklas i en relation beror till betydande del också på mottagarens reaktion: tittar majoriteten bort eller markerar den när en minoritet beter sig ociviliserat på bussen? När det klottras, skriks glåpord, snattas och förstörs?

Vid sidan av de kommande årens straffskärpningar, liksom en annan syn på brottsligheten och dess direkta följer för människors trygghet och därmed frihet, bör därför samhällets fokus ligga på återskapandet av sunda normer och värderingar. Det ena är politikens och de rättsvårdande myndigheternas ansvar, det andra allas vårt ansvar.