Krönika Svensk politik
Alice Teodorescu: Har ni märkt avsaknaden av skrämselretorik från S?
I politiken, liksom inom journalistiken, finns ett egenvärde i att anlägga flera parallella perspektiv på en frågeställning. I andra sammanhang brukar det benämnas som “mångfald”. Ändå tenderar perspektivet att glömmas bort när det inte handlar om att räkna minoriteter. Men att återkommande fundera på vilka perspektiv som glöms bort, vilka nyheter som blir stora och vilka som kanske inte ens når de större medierna när allt fokus riktas åt ett förutbestämt håll, är en nyttig tankeövning. Ty priset för den bristande nyfikenheten, och ibland konsekvensneutraliteten, leder till att risken för att medborgarna inte får rätt information för att förstå centrala skeenden ökar.
Ett exempel är Sverigedemokraternas explosiva tillväxt i nya grupper i varje val sedan inträdet i riksdagen år 2010, nu senast bland väljare på landsbygden. Ett annat är den undermåliga inhemska krisberedskapen som blev tydlig för alltfler i samband med först pandemin och sedan kriget i Ukraina. Ett tredje rör välfärdsstatens ändliga resurser som de facto sätter gränser för det svenska flyktingmottagandet (trots högtidstalen) vilket blev uppenbart också för dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) i samband med den stora migrationsvågen år 2015.
Vad hamnar i periferin?
I samtliga dessa fall hade samhällsdebatten, och därmed också politiken, blivit en annan om de potentiella scenarierna hade diskuterats mer frimodigt när de fortfarande uppehöll sig på ett teoretiskt plan. Det vill säga långt innan de började att definieras i kristermer.
Det medvetandet fokuserar på ökar, ibland som en följd av växande insikt, ibland eftersom ökat fokus kan leda till att proportionerna snedvrids och vissa drag framstår som större än vad de i realiteten är. Det är naturligt att inte kunna fokusera på allt samtidigt, inte minst den mänskliga hjärnans förmåga att fokusera bidrar till att göra den unik.
Men frågan är alltså vad som hamnar i periferin när alla tycks springa mot samma mål? Vilka frön som nu sås i marginalen, utan någon större uppståndelse, och hur dessa på sikt kommer att flytta fokus från en mittpunkt mot en annan?
En ny mittpunkt i vardande
Många, däribland undertecknad, har ägnat otaliga artiklar åt att varna för riskerna med att reducera politiken till en fråga om vem som tar vem i regeringsfrågan. Sedan den forna alliansregeringen förlorade sin majoritet år 2010, och Sverigedemokraterna blev tungan på vågen, har samtliga politiska samtal börjat och slutat i regeringsfrågan. Dels för att den väcker ett spelteoretiskt intresse som enkelt kan dramatiseras, dels (och framför allt) för att makten är en förutsättning för politisk förändring.
Sverigedemokraternas intåg i rikspolitiken födde en insikt hos Socialdemokraterna om behovet av att bryta upp den etablerade blockpolitiken. Ändå handlade den politiska rapporteringen mer om Sverigedemokraternas historia än om de maktpolitiska konsekvenserna av deras tillväxt. Ett tag, från Decemberöverenskommelsens korta men skadliga era till Januariavtalets något längre men lika destruktiva dito, såg det ut som att blockpolitikens bäst-före-datum med råge passerats. Men icke – i stället växte två nya block fram som än en gång förändrat spelreglerna.
Alice Teodorescu: Hade passiviteten varit densamma om det skjutits på Östermalm?
Och här befinner vi oss nu, ty ända sedan valnatten har Socialdemokraterna försökt sätta bilden av att partiet gjorde ett bra resultat, trots att statistiken talar för att man gjorde sitt nästa sämsta i modern tid. Hur kan det komma sig att det politiska samtalet i så liten utsträckning handlar om det hot som det nya regeringsunderlaget i praktiken utgör mot Socialdemokraternas möjligheter att återfå makten utan att samtidigt ta med Sverigedemokraterna i skutan? Eller, för den delen, vad det gör med borgerlighetens dito om Sverigedemokraterna hoppar över i s-skutan och därigenom säkrar en egen majoritet?
EN MILSTOLPE FÖR S OCH SD
Bristen på nyfikenhet kring den roll som kungamakare som Sverigedemokraterna besitter, givet att de inte likt Centerpartiet på förhand låser sig vid ett regeringsalternativ, visar på faran med att inte förmå se politiska skeenden ur ett större perspektiv än de genast uppenbara.
För någon vecka sedan stod oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) i en direktsänd duell med Jimmie Åkesson (SD). Det var första gången någonsin som de möttes i detta format och det skulle inte förvåna mig om just detta samtal i efterhand kommer att betraktas som en viktig milstolpe – för bägge parter.
Det gamla, folksamlande arbetarepartiet mot det nya, vars halva tyngd vilar på röster från det förstnämnda. Skulle Socialdemokraterna fortsätta tappa bland LO-medlemmar, invandrade och i glesbygden, medan Sverigedemokraterna (och uppstickare som partiet Nyans) fortsätter att attrahera dessa väljargrupper är Socialdemokraterna inom loppet av några val inte längre ett 30-procentsparti och Sverigedemokraterna inte längre näststörst.
EN FOKUSFÖRSKJUTNING
Just nu riktas mycket uppmärksamhet mot den nya regeringen och dess oprövade samarbete med Sverigedemokraterna, liksom mot Tidöavtalet som Ulf Kristerssons regeringsunderlag vilar på. Det är i sig inte så märkligt. Det intressanta är emellertid de påtagligt mindre frekventa insinuationerna från tongivande S-toppar om den fara mot demokratin som det nya regeringssamarbetet utgör.
För om Tidöavtalet anger ett politiskt paradigmskifte på en rad sakområden, så utgör avsaknaden av skrämselretorik från Socialdemokraterna ett paradigmskifte på det maktstrategiska området. Det pågår med andra ord en grundläggande fokusförskjutning i detta nu, samtidigt som alla riktar blicken åt den nytillträdda regeringens håll. Men ska man förstå framtiden gör man förmodligen bäst i att försöka förstå sin samtid.
Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter hos Academedia, skriver för Afv som fristående borgerlig skribent.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor