Alice Teodorescu: Fromma förhoppningar bakom idén om förskolans förträfflighet

I dag är det upp till föräldrarna att ansöka om förskoleplats för sina barn. En rimlig ordning kan tyckas. Men inte enligt regeringen. Vid en presskonferens nyligen meddelade skolminister Lina Axelsson Kihlbom (S) och integrationsminister Anders Ygeman (S) att varje kommun ska vara skyldig att genom uppsökande verksamhet kontakta föräldrar till barn som inte går i förskola. Så stark är den svenska förskolenormen.

Därtill vill regeringen att kommunerna ska åläggas att reservera förskoleplatser till barn som varit i Sverige i högst fem år, eller barn till vårdnadshavare som varit här ännu kortare, även om föräldrarna inte lämnat något önskemål om det. Sedan tidigare har Socialdemokraterna också ett kongressbeslut på införande av allmän förskola för barn från 2 års ålder.

Saknas svensk forskning

I betänkandet ”Förskola för alla barn – för bättre språkutveckling i svenska” skissar utredaren Lotta Edholm, tidigare skolborgarråd i Stockholm stad för Liberalerna, på en modell där alla barn skrivs in i förskolan från tre års ålder, varpå det åligger föräldrarna att aktivt tacka nej till platsen. I betänkandet, som beställdes av tidigare utbildningsminister Anna Ekström (S), finns också förslag om obligatorisk förskola för alla barn som fyllt 5 år. Det senare har regeringen dock inte tagit ställning till ännu. Men ”inga dörrar har stängts”, enligt skolministern.

Förslagen, såväl regeringens som betänkandets, motiveras i hög utsträckning med påståenden kring förskolans positiva effekter på barns ”utveckling och lärande på kort och lång sikt”. Samtidigt vill man inte ens i betänkandet helt ställa sig bakom de egna påståendena. Tvärtom efterfrågas mer kunskap om förskolans effekter, ”särskilt i en svensk kontext”.

Det senare beror på att det saknas något större svenskt forskningsunderlag. Av det internationella forskningsläget framkommer däremot en rad motstridiga resultat, varför idéen om förskolans generella förträfflighet nog mest får betraktas som en fråga om ideologi och fromma förhoppningar, snarare än ren vetenskap.

En lovvärd ambition

Att förskolan oavsett forskningsläget kan ha positiva effekter på individnivå, särskilt för de äldre barnen, finns det många föräldrar som kan vittna om. Men framväxten av förskolan skedde knappast för barnens skull, utan för att möjliggöra kvinnors inträde och etablering på arbetsmarknaden. Tankegångarna känns igen idag, med den skillnaden att frågan inte längre rör kvinnor i allmänhet, utan invandrade kvinnor och deras barn i synnerhet.

Regeringen vill således öka andelen utrikesfödda kvinnor på arbetsmarknaden, vilket visserligen är en högst lovvärd ambition. ”Flera av våra välfärdssystem har blivit segregationsfällor för många kvinnor och därmed barn”, konstaterade Ygeman vid pressträffen (26/1).

I dag går omkring 95 procent av barnen mellan 3 och 5 år i förskola. Bland de barn som inte går återfinns en kraftig överrepresentation av barn som är utrikes födda och bosatta i utsatta områden. För dessa barn, som kan vara födda i Sverige men ändå sakna förmåga att tala och förstå svenska språket, skulle förskolan sannolikt kunna göra enorm skillnad (om personalen själva behärskar språket vill säga).

Men, de goda (integrations)ambitionerna till trots, är det givet den bristande evidensen kring förskolans långsiktiga effekter rimligt att tvinga människor, och då inte enbart de som inte talar svenska, att lämna sina barn i förskola i syfte att uppnå ett annat mål?

Politiken är full av motsättningar

Kognitiv dissonans – en obehaglig känsla som uppstår när man hyser flera motsägelsefulla idéer samtidigt. Enligt teorin strävar människan efter att minska dissonansen genom att ändra sina attityder, åsikter och handlingar, liksom genom klander och förnekelse.

Politiken är full av allehanda motsättningar och oförenliga ideal. Därför handlar politik inte så mycket om att vilja som om att välja – även när det känns obehagligt eller strider mot ens principer. I en del fall finns inga självklara eller konsekventa svar. Vilket, i grunden, är lika sunt som frustrerande.

PrivatekonomiKrönika

Barn och pengar: En klassisk konfliktyta

För egen del kan teorin om kognitiv dissonans appliceras på ovanstående diskussion som också är högst levande inom borgerligheten. Å ena sidan enorma problem med kvinnor (och barn) som lever i segregation och social, liksom ekonomisk, utsatthet. Ett tillstånd som till stor del sammanhänger med bristande språkkunskaper, låg utbildning och därmed oförmåga att arbeta och försörja sig själv. Kvinnor som har fastnat i bidragssystemets gyllene bur och som inte sällan hålls tillbaka av patriarkala normer.

Å andra sidan principen om individens och familjens självbestämmande som en central del i ett frihetligt samhälle, även när besluten leder till ett utfall i strid med de politiska målen eller den kollektiva uppfattningen om individens bästa. Ett samhälle som kan definieras av synen på, och respekten för, den som fattar beslut som avviker från normen – vilket i det moderna Sverige har blivit att inte placera barnen i förskola så snart som de kan tulta fram. Detta förhållningssätt måste i konsekvensens, och rättvisans, namn också inkludera kvinnor och barn av utländsk härkomst. Eller?

Det skaver

Detta är konflikten: Vilken princip ska överordnas och vilken ska offras? Vilket mål göras primärt, vilket kan prioriteras ned? Väger integrationen tyngre än rätten till självbestämmande, och är svaret olika beroende på vem saken rör?

Jag vet inte vad det principiellt korrekta svaret är här, helt ärligt. Men skaver gör det. För om jag vill kunna vara hemma länge med mina barn, för att jag tror att det är det bästa för dem, varför skulle inte en kvinna i Rinkeby få vara det av samma skäl?

Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter på Academedia och fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP.