Alice Teodorescu: Farväl till mångkulturalismen

Mångkultur – ett ord som väcker blandade känslor. Hos en del frambringas en känsla av hopp om ett samhälle där människor lever sida vid sida i respekt och samförstånd, inte trots, utan tack vare sina skilda kulturer. I ett samhälle där olikheterna, de enskilda beståndsdelarna, berikar och förädlar helheten, ett slags toleransens Nirvana.

Hos ytterligare andra framkallar ordet snarare en känsla av oro för kulturella konflikter, etniska enklaver, med parallella norm- och rättssystem, som präglas av social oro och våld. Ett samhälle som göder segregation och där majoriteten plötsligt vaknar upp i ett tillstånd av rotlöshet.

Svensk politikKrönika

Den viktigaste valfrågan 

Vilken position som intas, och vad som sedan blir till politik, utgör relevanta överväganden i alla samhällen. Men det bör särskilt beaktas i ett land som Sverige som på några decennier gått från att vara ytterst homogent till mycket heterogent. Ty när många människor kommer till ett land förändras såväl människorna, både de som kommer och de som fanns där sedan tidigare, som landet som sådant. När så sker kan politiken sträva efter att öka likheterna eller att befästa skillnaderna människor emellan.

Detta faktum, att det rör sig om aktiva och potentiellt svåra politiska vägval, har det talats förvånansvärt lite om i Sverige. Liksom vad det innebär att samexistera i ett samhälle där människors uppfattningar om sådant som kvinnlig frigörelse, barnaga och sekularism skiljer sig diametralt åt, i ett samhälle dit svensk lag inte alltid når.

Assimilation eller mångkulturalism?

På 1950- och 60-talen, under den stora vågen av arbetskraftsinvandring, var assimilation det rådande idealet i Sverige. Ett decennium senare skulle den invandrades frihet att själv bestämma sin integrationsgrad, och därmed rätten till ursprungskulturen, komma att betonas i allt högre grad. Det samtidigt som invandringens karaktär skiftade mot mer av flykting- och anhöriginvandring.

SverigedemokraternaKrönika

Vitbok om SD tvättar inte bort brunt ursprung

Utifrån den nya inriktningen åtog sig staten att bidra med offentliga medel för att underlätta kvarhållandet av grupptillhörigheten, bland annat genom att lägga omfattande resurser på barn och ungas hemspråksundervisning, samt i form av stöd till kulturella föreningars verksamheter på hemspråket.

Olika västliga invandringsländer har (i teorin i varje fall) valt olika modeller när befolkningssammansättningen förändrats. En del har haft som utgångspunkt att den invandrade ska anpassa sig till majoritetssamhället varför inga särlösningar erbjudits (assimilation). Andra har konstruerat en rad särlösningar som den invandrade fått tal del av, vilket i förlängningen befäst olika gruppers skilda identiteter (mångkulturalism). Ytterligare andra har istället strävat efter en modell där majoritetsbefolkningen och den invandrade förväntats anpassa sig till varandra i en slags ömsesidig kompromiss (integration).

Samtliga dessa teoretiska modeller är behäftade med en uppsättning praktiska problem. Ofrivillig assimilation, som politiskt projekt, där staten stöper medborgarna efter en och samma mall strider i sin yttersta konsekvens mot centrala liberala principer om individens frihet och rätt till självbestämmande.

Mångkulturalismen å andra sidan syftar till att befästa och uppmuntra människor att leva åtskilda och att avstå möjligheten att välja en annan identitet än den ursprungliga. Det är också mångkulturalismen som göder den destruktiva identitetspolitiken, vars hela affärsidé är att reducera människor till representanter för sina ursprungskulturer eller etniciteter.

Kulturer förändras, ursprung består

I Sverige har det i decennier uppfattats som tabu att tala om kulturella skillnader trots att det mångkulturalistiska idealet varit vida omhuldat. Paradoxalt kan tyckas då hela idén med mångkultur ju vilar på erkännandet av att kulturer dels existerar och dels skiljer sig åt – varför annars förespråka mångkultur?

Att samtliga kulturer innehåller bättre och sämre delar, liksom att vissa dåliga delar kan vara sämre än andra, bör inte heller vara särskilt kontroversiellt. Ändå har just oviljan att synliggöra dessa mindre smickrande delar – inte minst de drag av ”hederskultur” som förekommer inom flera kulturer – av rädsla för att stigmatisera snarare resulterat i befästandet av parallella norm-, och i extremfallen, rättssystem. Det har också lett till att problem av kulturellt slag allt oftare, i brist på annat, kommit att förklaras med hänvisning till utomeuropeisk bakgrund.

Men det är inte härkomsten som sådan som förklarar varför två romska bröder, med uppsåt att döda, kör ihjäl sin mamma och skadar hennes nya pojkvän. Inte heller är det andelen utomnordiskt födda i ett bostadsområde som per se gör det till ett särskilt utsatt område i behov av tvångsförflyttningar av det slag som integrationsminister Anders Ygeman (S) numera talar sig varm för.

Det positiva med att tala om kultur istället för födelseland är att kulturer är föränderliga, att människor är anpassningsbara, att ingen är predestinerad till ett visst agerande eller en uppsättning uppfattningar enkom på basis av sin härkomst.

Mångkulturalismen behöver överges

I dag uppgår andelen utrikes födda till 20 procent av befolkningen, motsvarande omkring 2 miljoner människor. Sverige är ett heterogent invandringsland – men med betydande segregationsproblem. För att upplösa de parallella samhällen som uppstått, till viss del sanktionerade av politiken, behöver det som förenar människor i större grad betonas och idén om mångkulturalism överges en gång för alla.

Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter hos Academedia, skriver för Afv som fristående borgerlig skribent.