Alice Teodorescu: Efter åtta år med S – nu måste högern bli tydligare för att vinna

I SCB:s sista partisympatiundersökning före det stundande valet ökar S stöd stort, med 4,2% från förra mätningen i november, och landar därmed på 33,3%. Det tilltänkta rödgröna regeringsalternativet, som prövats och misslyckats i olika konstellationer under innevarande mandatperiod, samlar tillsammans 51,1 procent av rösterna. Men det är innan MP undantagits ur ekvationen, i mätningen hamnar partiet under riksdagsspärren med sina 3,3%. 

Det borgerliga regeringsalternativet plus SD samlar enligt mätningen tillsammans 46,9%. Men också här finns en osäkerhetsfaktor då inte heller L når upp till riksdagsspärren, utan landar på 3,4%. Men att en ökning alls kan skönjas, vilket fler mätningar på senare tid fångat, beror sannolikt på två omständigheter. Dels kan man nog tala om en Johan Pehrson-effekt, dels ökar sannolikheten för stödröster från M när väljarna förstår att ett borgerligt maktskifte förutsätter L:s mandat. 

MP:s och L:s öde är därmed inte enbart intressant för de närmast sörjande utan det som kommer att avgöra regeringsbildningen i höst. Om MP åker ut, men L klarar sig, är sannolikheten stor att statsministern kommer att heta Ulf Kristersson (M). Om däremot bägge partier åker ut, eller enbart L, talar det för att Magdalena Andersson (S) kommer att fortsätta styra landet.

SD som skrämselpropaganda

Bortser man från den nog så spännande spelteoretiska diskussionen framträder emellertid andra dimensioner, som den att såväl C som SD backar till 6,7 (-1,7) respektive 17,0 (-1,6)%. Denna rörelse visar dels att skrämselpropagandan om att politisk diskussion om integration och kriminalitet per se gynnar SD var just skrämselpropaganda i syfte att behålla socialdemokratiskt status quo, dels att stödet för Annie Lööfs breda mitten-projekt mest byggde på önsketänkande.

Det kan mycket väl visa sig att C blir valets stora förlorare och att den vänsterlutande väljarbas man tillskansat sig på senare år i slutändan föredrar originalet, i form av S eller MP. Det lämnar partiet utan varken nya eller särskilt många gamla kärnväljare. 

I ett läge där människor skjuts var och varannan dag, där arbetslösheten är skyhög bland vissa invandrade grupper, där vårdköer skjuter i höjden, liksom el- och bränslepriser, där infrastrukturen är eftersatt och konjunkturläget på väg att skifta, borde det mesta tala för borgerlig valseger efter åtta år med S. Ändå ligger man under. Högern behöver tydligare formera sitt alternativ. Vilka reformer ska initieras under de 100 första dagar vid makten? Vilka ska initiera de? Om borgerligheten ska ha någon som helst chans att vinna måste konkretionsnivån öka markant framöver. 

Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter hos Academedia, skriver för Afv som fristående borgerlig skribent.