Krönika Integration
Alice Teodorescu: Det krävs potent politik som gör upp med skuggsamhället
I december i fjol, när regeringen var socialdemokratisk och ansvarigt statsråd hette Anders Ygeman, deklarerades att utlänningar som vistas illegalt i Sverige skulle sökas upp av polis i syfte att skickas ut ur landet. Bland annat anförde Ygeman att Polisen skulle kunna använda fingeravtryck och dataprogram för ansiktsigenkänning för att effektivare kunna identifiera människor som befinner sig i Sverige utan tillstånd.
Det var för övrigt inte första gången som den dåvarande regeringen önskade krafttag mot papperslösa migranter, också efter den stora flyktingvågen år 2015 hördes liknande tongångar från deras håll.
En försvårande omständighet för den som önskar krafttag mot den illegala migrationen är att det saknas officiell statistik över antalet papperslösa som lever i Sverige. Det vill säga individer som antingen aldrig ansökt om rätt att vistas i landet, eller som visserligen underkastat sig Migrationsverkets och eventuellt också Migrationsdomstolens prövning, men som därefter inte lämnat Sverige frivilligt eller som på olika vis omöjliggjort en avvisning trots laga kraft vunna domar och beslut. Det talas emellertid om alltifrån några tusen till drygt 100.000 personer som lever i ett skuggsamhälle i vilket de löper betydande risk att hamna i kriminalitet eller att utnyttjas av skrupellösa arbetsgivare.
Kritiken missar målet
När nu sittande borgerlig regering aviserar att också den vill se krafttag mot papperslösa möts den av stenhård kritik från flera håll. Man kan diskutera formerna för hur det hela ska gå till, liksom hur den inre utlänningskontrollen i praktiken ska effektiviseras i ett läge där Polisen redan går på knäna efter åratal av gängskjutningar och annan grov kriminalitet.
Men på ett principiellt plan borde det inte råda några som helst tvivel om behovet av att implementera en politik potent nog att göra upp med skuggsamhället. Ty saken är följande: Sverige, liksom alla andra länder i världen, har lagar som reglerar rätten att uppehålla sig inom landets territorium. Den som inte lever upp till dessa regler måste lämna landet.
Alice Teodorescu: Hade passiviteten varit densamma om det skjutits på Östermalm?
Ett erkännande av detta förhållande är centralt för asylmottagandets legitimitet. En legitimitet som ytterst avgörs av hur väl staten lyckas med att få de som saknar skäl att stanna att lämna landet, och därmed att upprätthålla formerna för den strama migrationspolitiken som såväl Socialdemokraterna som Moderaterna historiskt varit eniga kring.
Sverige kan inte ta emot alla flyktingar
Det sensationella med dåvarande statsminister Stefan Löfvens (S) omläggning av migrationspolitiken år 2015 var inte omläggningen i sig, även om den hade högt signalvärde i en febrig tidsanda. Nej, det riktigt viktiga var det faktum att politiken, vänster till höger, återigen erkände en rad premisser för det svenska mottagandet som dessförinnan antingen helt hade förnekats, eller utmålats som rasistiska.
Den kanske viktigaste av dessa premisser är att Sverige inte kan härbärgera alla världens flyktingar inom sina gränser, att den svenska välfärdsmodellens fortlevnad sammanhänger med att den reglerade migrationens upprätthålls, liksom att förmågan att absorbera och integrera de människor som kommer till syvende och sist alltid avgör migrationens storlek över tid.
Alice Teodorescu: Ny regering vore det bästa – för de som vill skydda sina barn från våldet
Visserligen kan man invända att förlusten av den svenska välfärdsstaten är ett pris som man är villig att betala för att kunna ta emot världens behövande, att man visst kan härbärgera fler (om än inte alla) om man gör avkall på att ge de som kommer mer än frihet från krig och förtryck, att det är människors behov mer än något annat som avgör volymen. Det relevanta är att ett frö såddes till en diskussion om de intressekonflikter som helt uppenbart råder.
Push- och pullfaktorer
Inom migrationsforskningen talar man om så kallade pull- och pushfaktorer som betydande för de val som migranter gör när de bestämmer sig för att lämna sitt land till förmån för ett annat. Modellen som presenterades på 1960-talet, av professor Everett Lee, illustreras av två cirklar som representerar hemorten respektive den nya orten. I cirklarna återfinns ett blandat antal plus-, minus- och nolltecken som speglar sådant som migranterna uppfattar som positivt, negativt eller utan betydelse.
Sveriges positiva inställning till permanenta uppehållstillstånd framför tillfälliga, de låga kraven på den som önskar bli svensk medborgare, den generösa tillgången till välfärden från start, liksom möjligheterna till familjeåterknytning utan egentliga krav på förmåga att försörja sina anhöriga, utgör samtliga exempel på dessa pull-faktorer som gör att människor sökt sig just hit trots att Sverige geografiskt befunnit sig långt bort från de senaste decenniernas stora konflikthärdar.
Dessa pull-faktorer kan, och bör, givet att den massiva integrationsskulden justeras i linje med Tidöavtalet utan att det på något vis inverkar på de internationella åtaganden som Sverige gjort.
Men, och detta är andra sidan av myntet, det räcker inte att enbart reglera inflödet om man inte samtidigt förmår avvisa de som inte uppfyller kraven för att få stanna. Ett nej ska vara ett tydligt nej med omgående följder, liksom ett ja ska vara ett välkomnande och inkluderande ja.
En fråga om principer
I grunden är det en fråga om synen på lagen, om det ska finnas demokratiskt stiftade lagar som den enskilde ska kunna sätta sig över efter eget tycke, och om samhällets syn på detta agerande. Om det ens går att upprätthålla dagens asyllagstiftning om åtskillnaden mellan de som bedöms ha skyddsskäl och de som saknar inte resulterar i olika utfall.
Diskussionen om avvisningarna, som ofta beskrivs som oetiska och inhumana, är således både en fråga om praktisk politik och om grundläggande principer. Men också, vilket är det mest centrala, om Sveriges långsiktiga förutsättningar att också i framtiden vara ett land som tar emot människor på jakt efter fred och frihet.
Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter hos Academedia, skriver för Afv som fristående borgerlig skribent.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor